Jag skall här ta upp hur den västerländska familjen såg ut och vilka funktioner den hade under åren 1350-1800. Jag gör det utifrån Beatrice Gottliebs bok: "The family in the western world".

Jag vill börja med att definiera ordet familj. Här kan man använda sig av många definitioner, som släktskap osv. I min framställning avvänder jag det synonymt med hushåll. Alltså de personer som levde under samma tak.

Idag råder det en myt om att kärnfamiljen, bestående av två föräldrar och deras barn, är en ny företeelse och att familjen i äldre tider bestod av en större grupp människor, gärna med flera generationer och flera gifta par. Den myten kan vi avliva direkt. Visserligen fanns det större familjer, men kärnfamiljen var minst lika vanlig, speciellt under fattiga förhållanden. Med en liten plätt åker att arbeta på hade man helt enkelt inte råd med en större familj och den äldre generationen var inte vanlig av den enkla anledningen att äldre personer överhuvudtaget inte var vanliga med den låga medelivslängden som rådde under dessa århundradena.

Men visst fanns det stora hushåll. De största förekom i de kungliga familjerna och bland aristokraterna, där det inte var ovanligt med 40-50 personer i ett hushåll. De födde inte bara flera barn utan hade framförallt fler tjänare än de vanliga bönderna. Men böndernas hushåll bestod också av tjänare (eller pigor och drängar). De var vanligt förekommande i alla hushåll. Dessa tjänstehjon bestod av unga människor som ännu inte själva hade bildat en familj, och de behandlades som familjemedlemmar, alltså som barn i familjen i den meningen att alla stod under husbonden.

Det fanns alltså olika typer av familjer förr i tiden och det är svårt att generalisera. Olika typer av familjer var också mer vanliga på vissa ställen i Europa än andra. Kärnfamiljen var en typ av familjestruktur och den var vanlig i hela Europa bland de lägre klasserna och de fattiga. Generationsfamiljen där fler generationer levde tillsammans var vanligast i södra Frankrike, i delar av Tyskland och Österrike. Flerfamiljshushållet med flera gifta par i samma generation var mest vanlig i Italien och södra Frankrike. Den var också vanlig i Östeuropa men utvecklades förmodligen inte förrän på 1600-1700-talen. Flerfamiljshushåll var ovanliga i norra Frankrike, England, Nord- och Sydamerika, och där de förekom förknippades de med stora jordegendomar.

Vilka medlemmar bestod då familjerna av? Vi vill gärna tro att det rådde stabila familjeförhållanden förr i tiden då det inte var vanligt med skilsmässor. Men sanningen är att många faktorer gjorde familjerna instabila och föränderliga. Sjukdom och död drabbade människor oftare och detta gjorde att män och kvinnor ofta gifte om sig och fick utökade familjer med fosterbarn osv. Där har vi en likhet med dagens samhälle även om döden inte är den främsta anledningen till omgifte idag, utan skilsmässa.

De lägre klasserna hade heller inte så många barn som man kan tro. Det här berodde på en rad omständigheter. Hög giftermålsålder var en. Man gifte sig inte förrän man kunde försörja en familj vilket ofta betydde att man då var runt 25 år. I vissa områden bildade man inte nya familjer förrän den äldre generationen hade dött. Brist på livsmedeltillgångar i samband med nödår kunde också innebära att man sköt på giftermålet.

När de lägre klasserna väl var gifta föddes inte heller barn varje år, utan det var mer vanligt med ett mellanrum på 2-3 år. Detta berodde på att ammning var vanligt upp till 2 års ålder. Det var inte bara så att själva ammningen förhindrade nya graviditeter, men också uppfattningen att samlag hade en dålig effekt på modersmjölken bidrog till de längre perioderna mellan varje barn.

I de högre klasserna kunde man gifta sig tidigare p.g.a. de ekonomiska omständigheterna och här ammade heller inte kvinnorna sina barn. Detta ledde till fler barn bland dessa, och många barn förknippades med hög status.

Att tjänstehjon var vanliga i hushållen har jag förut nämnt. Dessa utgjordes av den yngre ogifta befolkningen och de flyttade omkring relativt ofta. Den ogifta befolkningen; munkar, nunnor, präster och änkor inkluderade, utgjorde ca 5% av befolkningen, vilket var en stor en stor andel i förhållande till resten av världen vid denna tid. Den höga giftermålsåldern och den stora befolkningen av "singlar" är något som också kännetecknar dagens västerländska samhälle.

De största skillnaderna mellan dagens familj och den som levde under 1350-1800-talen är funktionella. För det första var hushållet främst en samlad produktions- och konsumtionsenhet. Idag ser vi gärna hemmet som en plats för rekreation, där vi drar oss tillbaks efter dagens arbete. Men förr i tiden var hemmet och hushållet platsen där man arbetade och producerade de varor som skulle konsumeras. Även om vissa varor gjordes för en markand så tillverkades de i ett hushåll. Till och med i protoindustrin var det så att köpmän tillhandahöll hemmen med varor som sedan förädlades där.

Godsherrarnas hem kan också ses som produktionsenheter, skillnaden var att deras enheter var större och att arbetet utfördes av tjänare.

Till och med stadsborna arbetade i dina hem. I och omkring hemmen var det vanligt med små trägårdar och husdjur för den egna försörjningen och hantverkaren tillverkade och sålde sina varor i sitt hem, med en lucka ut mot gatan. Även köpmän hade sina kontor i hemmet och här möttes också äffärsbekanta för överenskommelser, fast de mer välförsedda kunde naturligtvis avsätta en del av hemmet för privat bruk.

Detta att hushållet var en produktionsenhet ledde också till att familjen inte var den privata sfär vi tycker att den är idag. Dessutom var det så att bönderna som utgjorde den största delen av befolkningen var beroende av byn och godsherren. En bonde kunde inte ensam bestämma när sådden eller skörden skulle ske då hans jord var utspridd över alla åkrarna. Inte heller kunde bondfamiljen gifta sig eller dö ifred om de stod under en godsherre.

En annan sak som var otroligt viktigt vid den här tiden och som har mist sin betydelse är arvet. Den ärvda gården var en förutsättning för bildandet av familjer och den sågs inte heller som bondens egen egendom som han kunde göra som han ville med. Snarare förvaltade han gården åt nya generationer. Det var också viktigt att ha koll på vem som styrde ett hushåll och vilka befogenheter han hade. Om en ny husbonde skulle ärva och någon av den äldre generationen fanns kvar vid livet, skrevs det kontrakt på exakt hur mycket som skulle tillfalla vem.

I de högre kretsarna var familjen ytterst viktig ur politisk synvinkel. De var de rika som hade makten och här kunde familjenamnet spela en oerhörd roll när man ville söka till vissa politiska positioner. Även nyrika utan något "namn" var ivriga att skaffa sig ett genom giftermål så fort som möjligt. Vikten av ett gott namn och ett bra giftermålparti gjorde att äktenskapet mellan två parter var hela familjens angelägenhet. Därför var det otänkbart att gifta sig utan sin familjs samtycke och skulle någon våga trotsa familjen, vanärades inte bara den enskilde individen utan hela släkten kom på skam. Kärlek var med andra ord inte att tänka på för de mer välborna. Men för de lägre klasserna kunde det lättare accepteras även om det inte ansågs vara en bra grund för ett äktenskap och även om familjen hade ett stort intresse för familjealianser också här.

Sammanfattningsvis kan väl sägas att om vi bortser från minoriteterna, de högre klasserna, så var familjestrukturerna inte så annorlunda från idag. Idag har vi visserligen inga tjänstehjon men familjerna har en lika tendens till förändring som den hade förr. Vuxna och barn kommer och går. Idag p.g.a. skilsmässor, förr p.g.a. sjukdom och död.

Dessutom är det lika svårt att generalisera idag som det var under dessa andra århundraden. Kanske finns det fler enpersonshushåll idag än vad det gjorde då.

Skillnaden ligger främst hos de olika funktionerna familjerna har. Förr var hushållet en arbetsplats och en produktionsenhet, idag är hemmet och familjelivet platsen och tillfället för rekreation. Familjen har också blivit en mer privat angelägenhet än den fordon var.

Till att börja med vill jag säga att denna fråga är svår att besvara då litteraturen vi har erhållit berör olika typer av vårdbehövande, i skilda tidsepoker. Det är med andra ord upp till mig att försöka sammanställa de olika texterna till ett helt, och därifrån försöka ge en bild på de förändringar som gjorts inom vården av de behövande under dessa århundraden. (1500-1900-talen.)

Jag skall i min framställning koncentrera mig på förhållandena i Sverige, då det mesta av litteraturen berör den svenska situationen. Samtidigt vill jag så här inledningsvis framhålla att Sverige och myndigheterna här givetvis tog mycket intryck av de idéer om vård som fanns på kontinenten och i England.

Jag kommer också att koncentrera mig på själva synen på de behövande och samhällets attityder till dessa.

Flertalet författare, av de texter vi har arbetat med, har utgått från myndigheters protokoll osv för sina framställningar. Därför får vi också deras syn på vårdbehovet och det är således också de som definierar vårdbegreppet.

De som vårdade de sjuka var från början och för det mesta de anhöriga i det egna hemmet. Man kunde också få hjälp av allehanda "yrkeskunniga" som; helbrägdagörare, barberare, smeder, hästdoktorer, kringvandrande tandutdragare och enskilda borgerliga lekmän.

Det var främst när det egna hemmets resurser inte räckte till som kyrka och stat tog hand om de vårdbehövande genom inrättandet av fattigstugor på landsbygden och olika institutioner i städerna. Men dessa utgjorde ofta rena förvaringsplatser då tillgången på läkare var liten. På Danvikens hospital förväntades t.ex. de intagna som var mindre sjuka ta hand om de som var sämre.

Den bok som berör de tidigaste förhållandena är Christina Ungers: "Makten och fattigdomen, fattigpolitik och fattigvård i 1600-talets Stockholm". Den boken berör de fattigas situation och synen på de fattig på 1600-talet. Eftersom många fattiga också var sjuka, sinnessjuka, gamla, föräldralösa barn osv kan man säga att boken även ger en bild av dessa kategorier.

Unger menar att synen på de fattiga hade förändrats radikalt på 1600-talet om man jämför med medeltiden. Under medeltiden idealiserades fattiga och fattigdom, speciellt den självvalda fattigdomen. Genom att ge allmosor till de fattiga kunde de rika vinna frälsning, och att ta emot allmosor ansågs inte heller skamligt. Men så småningom började en ny attityd mot fattiga att växa fram. De började ses med misstänksamhet. I samband med nödår på 1500-talet så växte också antalet fattiga och stora skaror drog till städerna, där de började ses som en allmän plåga.

Arbetet började också lovprisas på 1500-talet och man började särskilja fattiga som kunde arbeta och de som inte var förmögna till det. De som kunde arbeta skulle tvingas till arbete och till att försörja sig själva. Man började också se på fattigdomen som ett moraliskt problem, där de fattiga själva fick ta på sig ansvaret för sin situation.

På 1600-talet började också folkbokföringen och genom den hade staten utvecklat en kontrollapparat, där ingen skulle kunna undgå att skrivas ut till krig. Det var viktigt för staten i stormaktstiden att utnyttja alla mänskliga resurser och man drogs sig inte för att skriva ut lösdrivare till båtsmän eller att ställa dem till kronans förfogande.

Men i 1624 års hospitalordning kan man även skymta en förbättringstanke. Man menade att tukthus skulle upprättas i varje län, där tiggare och lödrivare skulle sättas i arbete. "Arbete och tukt skulle förändra deras sinnelag, och genom att lära sig leva ett regelbundet liv, präglat av goda seder och gudsfruktan, skulle de återföras i samhället". (Unger, sid 96)

I stort kan man säga att 1600-talets myndigheter i Stockholm angrep fattigdomen från två håll. Tiggeriet ansågs skapa oordning och osäkerhet i staden och förbjöds under vissa perioder. Speciellt under pesttider menade man att de utgjorde en samhällsfara. Man gjorde razzior och tvångsomhändertog tiggare som skulle lära sig disciplinering genom arbete osv. Sedan har vi de "rätta" fattiga - de helt hjälplösa av stadens befolkning. Dessa skulle erbjudas hjälp, antingen i sina hem eller i någon institution. Det främsta syftet var dock inte att hjälpa dessa utan att få bort dem från gatorna.

Men man kan också se att nya tankar och idéer började forma sig i slutet av 1600-talet och författaren menar att man då kan se en begynnande humanisering av vården.

De andra texterna tar upp förhållandena på 1700-talet och framåt.

I Karin Jahannissons: "Livets gränser" läser vi att man på 1700-talet sällan sökte läkarvård för spädbarn och gamla eftersom de levde vid livets utkanter. Chansen att de skulle dö, var alltså stor. Hon tar också upp attityderna till de veneriska sjukdomarna. Eftersom dessa var smittsamma skedde en utstötning av de människor som drabbades av dem. Till och med kyrkan kunde stänga ut dem och detta ledde till att många teg med sin smitta. Andra skambelagda sjukdomar var psykisk störning och skabb.

Bland bönderna såg man på sjukdomar som en del av livet. Dessa skulle man uthärda med stoiskt lugn. Men bland de borgerliga började man måna om varandra och hålla sig med familjeläkare.

Det som ledde till en utökad statlig sjukvård i slutet på 1700-talet var dock varken det ena eller andra utan berodde helt på befolkningspolitiska argument. Sverige bestod bara av 2,2 milj. inv. (inkl. Finnland) och 50 000 människor gick åt om året i sjukdom och död. Detta kunde inte tillåtas. Med detta perspektiv kan man säga att 1600-talets syn på de behövande i viss mån hade levt kvar. Myndigheternas främsta anledning till vårdinsatserna var av sammhällsnyttig karaktär. Inte minst behövdes det många friska soldater till de många krig som utspelades.

Den mer positiva texten när det gäller attityder till sjuka, är Eva Eggebys om synen på mentalsjuka. I den läser vi visserligen att myndigheternas syfte med olika institutioner var att separera de sinnessjuka från samhället i övrigt men också att en humanisering av vården blev uttalad i förordningarna på 1800-talet. Läkarna var enligt Eggeby ofta neutrala men också medkännande med patienterna. Den grupp som uttalade sig mest nedsättande om mentalsjuka, var vanligt folk, men inte de anhöriga utan andra, fast källorna från dessa grupper är knappa.

I Lisa Öbergs och Birgit Perssons texter om fosterbarnens förhållanden från 1700-1900-talet kan man se vissa förändringar av attityderna till dessa. Från början kan sägas att många fosterbarn togs emot av fattiga av ekonomiska skäl. Dels fick fosterhemmet en slant när de tog emot barnen och dels kunde barnen ses som en arbetskraft. Det var också vanligt att barn auktionerades ut till den som kunde tänka sig minst ersättning. Dessutom föll barnen under tjänstehjonstadgan och fosterbarnen var skyldiga att stanna hos värdfamiljen tills hon/ han var 18/ 21 år. Det fanns således en uppfattning om att barnen skulle utnyttjas så mycket som möjligt, men även uppfattningen om ömsesidigt nyttjande var allmän.

Förändringar började ske på 1800-talet då de lades större vikt på kontroll av fosterhem, så att barnen inte skulle råka illa ut eller utnyttjas allt för hårt.

Birgit Persson och Lisa Öberg betonar också den samhällnyttiga aspekten och belyser detta genom att visa att barnhemmen exempelvis inte tog emot sjuka eller handikappade barn. Med andra ord tog de inte emot sådana som inte kunde förväntas försörja sig själva så småningom.

Lisa Öbergs text om Anders Bergmarks resa från Stockholm till Hälsingland är i det sammanhanget mer positiv. Anders Bergmark var inspektör åt barnhuset i slutet på 1700-talet och han beskriver barnen och sitt arbete mycket humant enligt min mening.

I stort kan väl sägas att alla författare belyser den inhumanitet som rådde under sagda århundraden. Källorna är främst hämtade från olika myndigheter. Det är således svårt att avgöra vad den vanliga människan tänkte om de svagare grupperna och hur dessa behandlades av dem. Som exempel kan vi ta de upplopp (som Unger beskriver)som förekom på kontinenten mot statens försök till disciplinering av de fattiga, där även andra grupper i samhället reagerade. Detta skedde visserligen inte i Sverige men det ligger ändå nära till hands att tro att det fanns vissa som sympatiserade med de fattiga, speciellt de som själva låg nära fattigdomssträcket och det vill inte säga en liten del av befolkningen.

Myndigheternas syfte för olika vårdprogram har i tidigare århundraden varit antingen befolkningspolitiska eller menade att skapa en bättre ordning i samhället. Vid senare århundraden så lades vikten också vid botandet av den vårdbehövande och önskan var då att han/ hon skulle återanpassas till samhällnyttiga medborgare. Det är också myndigheterna som definierar vårdbegreppet enligt min mening.

Hemmet var förmodligen platsen där den mesta vården bedrevs och då främst av anhöriga. Men även läkare, smeder, helbrägdagörare, präster och klockare var personer som utförde vård. Från myndigheternas sida inrättades olika institutioner i städerna och fattigstugor på landet. Många av dessa var från början rena förvaringsplatser, men med de ökade medicinska kunskaperna började man lägga tonvikten på botandet av patienten.

Jag kan inte svara på vilka roller de svaga grupperna hade i samhället men jag kan väl säga att deras ställning har blivit starkare och att synen på dem i viss mån har humaniserats. Anledningen till detta tror jag till en stor del har att göra med framgångarna inom läkekonsten. Idag kan vi bota många sjukdomar som förr inte gick att göra mycket åt. Idag finns det alltså hopp där det förr inte var annat att göra än att acceptera livets grymma öde.

Jag tänker i min framställning först redogöra för de olika begreppen Disciplinering, civilisering och humanisering. Disciplinering och civilisering kan vi läsa om i Ungers bok och humanisering är ett genomgående tema i alla de texter vi har fått. Sedan skall jag försöka föra ett resonemang om den historiska utvecklingen med hjälp av dessa begrepp.

Disciplinering kan i det här sammanhanget tolkas som myndigheternas strävan att uppfostra, tukta och kuva de lägre grupperna i samhället. (För att använda Ungers ordval).

Ordet civilisering är svårare att redogöra för. Unger tar upp lite olika tolkningsmöjligheter. Dels menar Norbert Elias att civiliseringen är en evolutionär process där individen i allt större utsträckning utövar en självkontroll. Denna självkontroll kommer dock från ett yttre tryck då samhället har blivit fredligare och individuella våldsamheter inte längre kan tolereras. Vidare innebär civiliseringen att etiketten förfinas och att sedlighetsmoralen blir högre. Denna syn på civilisering är jag personligen inte så förtjust i. Den förmedlar snarare känslan av en undertryckt disciplinering, i likhet med adelsherrarnas syn på "civilité" under stormaktstiden.

Anders Florén kanske ser civiliseringen mot en annan bakgrund än Elias, som Unger utrycker det, men resultatet blir ungefär den samma. Han menar att individen var tvungen att anpassa sig och utöva självdisciplin för att kunna fungera i det nya samhället. Skillnaden ligger i att Florèn ser civiliseringen som ett uttryck för att ändra attityder och att dessa kommer som försteg till disciplineringen.

Den tolkningen jag själv föredrar är Arne Jarricks och Johan Söderbergs. Enligt dem innebär civilisering "ett ökat ömsesidigt hänsynstagande mellan människor" och "respekten för människoliv, omsorgen om svaga grupper, rätten till likvärdig behandling och personlig autonomi och tolerans". (Unger, sid 38). Det är den här tolkningsramen jag kommer att använda mig av även om den egentligen inte är generellt hållen utan snarare speglar vår egen tids värderingar.

Humanisering är också ett begrepp som kan tolkas lite olika. Rent allmänt innebär humanism att människan och individen sätts i centrum. I ett vårdsammanhang skulle det här innebära att vård och omsorg sätts in med individens bästa för ögonen. Alltså inte i syfte att återanpassa individen till samhällets nytta.

Jag vill börja själva resonemanget med att klargöra att den syn vi har fått på vårdbehovet under de senaste seklerna främst har varit statsapparatens. Det är mycket möjligt att man skulle kunna finna mjukare tongångar i detta ämne om man kunde få reda på vad vanligt folk tyckte och kände. Staten och dess myndigheter ser självklart till samhällets bästa, det är statens uppgift, och under t.ex. 1600-talet så såg givetvis staten till "stormaktsamhällets" bästa. Detta innebar t.ex. befolkningspolitiska åtgärder som resulterade i vård för fattiga, barn, sjuka osv.

Jag skall nu försöka se var de olika begreppen passar in i ett historiskt sammanhang. På 1600-talet kan man säga att tanken på disciplinering var den främsta anledningen till myndigheternas vårdprogram. Man ville ha ordning och reda i staden och därför bekämpades t.ex. tiggeriet. Detta gjorde man dels genom att hjälpa de behövande på olika sätt men man satte även in olika program för att tukta de som man ansåg var orätta fattiga. Man tyckte att dessa orätta fattiga var moraliskt depraverade och lata och för att råda bot på detta skulle de disciplineras genom hårt arbete, regelbundna tider och religiös fostran i något av de inrättade tukthusen.

Att skapa ordning i staden innebar många gånger att osynligöra problemen. Danvikens hospitals lades t.ex. en bit utanför staden och man var mån om att få bort de fattiga och sjuka från gatorna, inte minst inför drottning Kristinas kröning, då Stockholm skulle hamna i fokus, ville man ha en ren och snygg stad.

Många adelsmän ansåg också på 1600-talet att folket var barbariskt och behövde civiliseras. Här förknippades dock civiliseringsbegreppet med ordning och tukt.

Så småningom började man faktiskt vilja hjälpa och bota de behövande. Detta började ske på slutet av 1600-talet och 1700-talet. Anledningen var emellertid att man ville ha en stor och frisk befolkning, som vid den här tiden ansågs vara ett lands viktigaste ekonomiska tillgång.

Där har vi väl också det generella mönstret för behandling av vårdbehövande. Man ville, disciplinera, fostra och vårda de behövande så att de kunde komma samhället till nytta. Någon egentlig humanisering förekom egentligen inte förrän på 1800-talet. Då började t.ex. röster höjas för hur illa fosterbarn behandlades.

På 1600-och 1700-talet såg man fosterbarnen som en arbetskraft och tanken om ömsesidigt nyttjande var vanlig. Men på 1800-talet började man först från filantropiskt håll betona barnets bästa och man ansåg att utnyttjandet av barnen skulle stoppas. Nu ökade också den statliga kontrollen av fosterhemmen.

Ett annat exempel på att man började betona humaniteten i vården på 1800-talet är K Maj:ts stadga 1858 angående sinnessjukes behandling och vård. Där läser vi att; "de sjuke skola vid hospital med mildhet behandlas. Inga andra tvångsmedel må användas, än sådana, genom hvilka den sjuke, utan att kroppsligt misshandlas eller moraliskt förnedras, sättas ur stånd att skada sig eller andra". (Eva Eggeby, sid 554.)

Men även inom humanismens idéer så framhölls självklart samhällets bästa. Humanisten Sondén (läkare för Danvikens hospital 1832-62) säger tillexempel att sinnessjukhusets uppgift är att " åt samfundet och familjerna återskänka hundratals nyttiga medlemmar, hvilka nu, i brist på fullt ändamålsenlig vård, måste förgås i vansinne och kroppsligt elände". (Eva Eggeby, sid 559.) Man menade också att det var bättre för samhället om man inte bestraffade de kriminella så hårt och i stället sökte vårda dem. På det sättet skulle de lättare införlivas i samhället. Likadant går väl diskussionerna idag.

Vi kan också vända på resonemanget. Var verkligen människor mindre humana på 1600- och 1700-talet? Vad har vi haft för källor? Vad vi egentligen har sett är en samhällsklass syn på en annan, vid en tid då samhällsklasserna inte gärna beblandade sig med varandra. Hur kunde överklassen kunna förstå och identifiera sig med de fattiga om de inte hade något samröre med dem. Det var likadant när de vita kom till Amerika och nästan utrotade en hel ras och det är samma syn som vi har i dag på t.ex. djur. Inhumaniteten förr i tiden berodde då snarare på okunnighet enligt min mening.

Jag vill också påpeka att vi har massor med exempel från texterna på humana individer. Vi har Anders Bergmark, David Schulz, Anders Hagström och Carl Sondén (De två senare var läkare vid Danvikens hospital.) Dessutom har vi andra enskilda läkare och enskilda anhöriga. Detta tycker jag visar att det är lättare att hitta humaniteten om man går utanför myndigheternas protokoll.

Om vi riktar blicken mot civiliseringsbegreppet, och den tolkningen jag har valt, så menar jag att vi inte kan se någon egentlig civilisering förrän på senare tid (1900-talet.) Faktum är att jag anser att civiliseringsprocessen är en process som vi fortfarande befinner oss i, även om vi gärna vill tro att vi har blivit mer civiliserade. I Jarricks och Söderbergs tolkning finns orden "personlig autonomi och tolerans" med. (Unger, sid 38). Detta innebär, för mig, en rätt för individen att själv avgöra sitt eget bästa och tolerans gentemot de som väljer att bryta de givna mönstren i ett samhälle. Det är ju lätt att visa hänsyn och vara tolerant mot likasinnade, men betydligt svårare att tolerera oliktänkande. Det hela kan bli lite paradoxalt. Det råder t.ex. en extrem intolerans mot sådana grupper som man anser vara intoleranta, som exempelvis skinnhuvuden, fanatiska muslimer och terrorister för att nämna några. Faktum är att vi som i alla tider fortfarande försöker lägga på våran, västerländska, världsbild på andra kulturers. Om det är rätt eller fel vill ja inte gå in på, men vi skall åtminstone inte tro att vi har blivit mer toleranta!

I min framställning har jag använt de olika begreppen på följande sätt: Disciplinering innebär myndigheternas strävan att uppfostra och tukta folket, civilisering innebär att man respekterar, tar hänsyn och visar tolerans gentemot varandra och humanisering betyder att man ser till individens bästa när man vill hjälpa.

Om man skall lägga in begreppen historiskt kan man säga att man på 1600- och 1700-talen främst tryckte på disciplineringen, att humaniseringsprocessen började på 1800-talet och att civiliseringsprocessen fortfarande pågår.

Till slut vill jag säga att frågan är otroligt svår att besvara. Dels kan man definiera de olika begreppen på olika sätt och dels kan man ha olika synvinklar på de sätt man hanterade de nödställda. Men framförallt har vi ett bristfälligt källmaterial när det gäller vanliga människors mentalitet. Det var inte de enkla människorna, som var i majoritet, som skrev i forna tider och risken är att vi får en bild av historien som endast tillhörde de privilegierade i samhället. Man kan förstås säga att de olika behandlingsmetoderna kan ge ledtrådar om t.ex. humaniseringsprocessen, men det viktiga för mig är egentligen inte själva metoderna de använde sig av, som kanske var grymma, utan hur folk tänkte och kände för de behövande. Om människor verkligen trodde att dessa metoder hjälpte så anser inte jag att de var inhumana, snarare var de okunniga!