Historiska institutionen

Stockholms universitet

Grupp 6

1. Hur sker förändring? Struktur eller aktör i historia om identiteter. *

Amft: Att skapa en autentisk minoritet *

Sjöberg: Hade jorden ett kön? *

Östberg: Makt, stat och kön *

Svanberg/Tydén: I nationalismens bakvatten *

Slutsatser *

2. Några författares syn på den sociala konstruktionen av kroppen i *

historien. *

Om Konstruktivismen *

Queer teori och tillämpning *

Tillämpning av traditionell konstruktivism på 1940-talet... *

...och på 1800-talet *

Slutsater *

3. Hirdmans genussystemteori med tillämpning på Ronny Ambjörnssons Mitt förnamn är Ronny *

Hirdmans genusteori *

Mitt förnamn är Ronny *

Hur boken bekräftar Hirdmans teorier... *

...och vilka motsägelser som finns *

Slutsatser *

Jag skall här besvara om Andrea Amft, Maria Sjöberg, Eva Östberg och Svanberg/Tydén använder sig av aktör- respektive strukturperspektivet då de förklarar historiska förändringar i sina uppsatser. Jag tar författarna i turordning.

Amft har som syfte i sin uppsats att förklara hur den svenska staten på 1900-talet, genom lagstiftning och andra åtgärder har skapat en autentisk minoritet, nämligen samerna. Dessutom menar hon att den svenska staten och den svenska dominerande gruppen genom sitt tolkningsföreträde om vad som skall anses som en autentisk same har bidragit till att underordna gruppen samer gentemot den svenska majoritetsbefolkningen och därmed också skapat ett förtryck. (Amft s. 17f)

Amft beskriver bland annat hur Statistiska centralbyrån (SCB) under 1920 och 30-talen försökte att, genom olika kategoriseringar, att skilja same från same. Hon beskriver också vilka problem SCB hade att genomföra dessa kategorier, eftersom den svenska staten inte kunde godta så kallade subjektiva skäl till identifiering, alltså att en same själv kunde identifiera sig som same. Istället skulle så kallade objektiva skäl till identifiering ställas och detta var mycket svårt eftersom den samiska befolkningen vid det här laget var så uppblandad, så att säga. Detta ledde till en pseudo-biologisk kategorisering menar Amft, som inte stämde överens med verkligheten. (Amft s. 8f)

När man sedan genom lagstiftning använde sig av dessa "overkliga" kategoriseringar lyckades således den svenska staten att skapa en autentisk minoritet. (Amft s. 9f) Amft nämner visserligen att dessa kategoriseringar hade funnits redan innan lagstiftningen trädde i kraft, men hon menar att de innan lagstiftningen, främst den 1928, hade varit mer beskrivande, och inte haft den juridiska betydelse som kom de olika kategorierna att värderas olika, som efter lagstiftningen. (Amft s. 9f)

Jag anser att Amft har ett klart aktörperspektiv i sin historiebeskrivning. Även om aktören i det här fallet inte är en enskild individ, utan den svenska staten och de personer som arbetat med lagstiftning och inom Statistiska centralbyrån i den samma. Det är ju också själva syftet med uppsatsen, att visa hur staten har styrt och ställt för att skapa den här autentiska minoriteten. Att kategorierna utgjorde någon kulturell struktur innan staten grep in i skapandet av folkgruppen nämns som i förbifarten och ignoreras kraftigt.

Personligen vet jag inte mycket om samer och deras kultur, men man skulle kanske kunna tänka sig att en forskare med ett strukturperspektiv hade letat efter de strukturer som den svenska staten menade sig se, när de skapade denna autentiska minoritet. Hårddraget kan man säga att Amft ignorerar att det fanns strukturer i den samiska befolkningen innan den svenska staten började skapa dessa strukturer och kategorier.

Sjöbergs huvudsyfte med sin uppsats är inte att förklara historiska förändringar, utan att försöka belägga Thomas Laqueurs tes, att det i den tidigmoderna tiden (i Sverige) inte existerade den tvåkönsmodell som vi är vana vid idag, och som menar att skillnaden mellan det kvinnliga och det manliga könet är en artskillnad. Laqueur menar istället att man under tidigmodern tid hade en enkönsmodell och att skillnader mellan könen inte sågs som en artskillnad utom som en gradskillnad där mannen var normen och där kvinnan graderades efter denna norm.

Men även om huvudsyftet inte är att förklara förändringar så går hon ändå i början av uppsatsen igenom vilka förklaringsmodeller som hon anser finns för att beskriva denna omdaning i föreställningsvärld som människorna genomgick, från den tidigmoderna tiden till den moderna. Alltså hur det kom sig att föreställningarna om könen växlade från enkönsmodellen till tvåkönsmodellen. De förklaringar hon godtar är framförallt sådana som belägger den rådande maktstrukturen mellan könen, alltså sådana förklaringsmodeller som ger de rådande maktstrukturerna en funktion.

Hon nämner att man kan hitta dessa förklaringar till förändringar i ekonomin som ledde till kapitalismens framväxt och i den nya vetenskapen, framförallt biologin. Religionens förändrade roll i samhället var också av vikt i den förändrade synen på könen. (Sjöberg s. 364f) Sjöberg använder sig av Laqueurs teorier, när hon säger att samhället under 1600- och 1700-talet förändrades så till den grad att enkönsmodellen inte längre med tillfredsställelse kunde motivera de maktstrukturer som fanns. Istället uppfanns så att säga tvåkönsmodellen, som på ett bättre sätt kunde motivera dessa maktstrukturer. (Sjöberg s. 366)

Jag anser att Sjöberg har ett tydligt strukturperspektiv i sitt resonemang om hur förändringar skapas i sin uppsats. Hon tar ideligen upp de stora samhällsstrukturerna som förklaringsmodeller till människors ändrade sätt att se på könen. Hon nämner i stort sätt inte någon enda individ i den meningen, utan när hon nämner individer och personer senare i uppsatsen, då hon vill belägga enkönsmodellen, använder hon dem som exempel som bekräftar de stora strukturerna.

Östbergs uppsats är lik Sjöbergs i den meningen att den försöker beskriva kvinnans situation i det tidigmoderna Sverige. Hon fokuserar inte heller på förändringarna explicit även om de implicit kan urskönjas i uppsatsen.

Östberg börjar sin uppsats med att ge läsaren några av de makroteorier om hur situationen för kvinnan förändrades från den tidigmoderna tiden. Den första teorin går ut på att de stora samhällsförändringarna som inträffade då, med den ökade kapitalismen, statens ökade befogenheter och specialisering och den ökade arbetsdelningen ledde till en polarisering mellan de kvinnliga och manliga sfärerna där kvinnan fick dra det kortaste strået. (Östberg s. 2f)

Den andra teorin är också en makroteori där man menar att den tidiga protoindustrin, och de nya arbetsdelningen inom den, bidrog till att kvinnan fick en chans att öka sin ekonomiska betydelse och sin auktoritet. (Östberg s. 5)

Östberg menar sig föredra en tredje ståndpunkt, där man fjärmar sig en aning från dessa makroteorier på denna höga generaliseringsnivå. Hon menar att sådana generella samhällsprocesser som statsbildningar, byråkratisering eller protoindustrialisering krymper synfältet och döljer de möjligheter som vissa kvinnogrupper ändå hade i den tidigmoderna tiden. På det viset menar Östberg att individuella kvinnor kunde spränga gränser och inta en anmärkningsvärd position och även påverka synen på kvinnan i sin tur, ( kan man tänka.) (Östberg s. 6)

På det viset använder Östberg sig således både av ett struktur- och ett aktörperspektiv, där strukturerna är arenan som individerna spelar på och i viss mån påverkar i ett ständigt växelspel. Hon använder också resten av uppsatsen till att ge många exempel på främst kvinnliga individer som styrker hennes tes, och som framförallt visar att en kvinna kunde om hon ville, och om vissa omständigheter förelåg, inta en relativt hög status i det tidigmoderna Sverige.

Östberg har enligt mitt tycke en positiv tolkning av hur historia skapas och den ger den enskilda kvinnan utrymme att påverka sin situation och sin framtid.

Svanberg och Tydén försöker i sin uppsats att förklara förändringar i synen på invandring, främst i 1900-talets Sverige. Men de ger också en historisk bakgrund av invandringen och också en historisk bakgrund till synen på främlingen. Idag anses kanske synen på invandraren och synen på främlingen vara sammankopplade, men författarna visar tydligt i sin uppsats att de nationella kriterierna för vem som var främling inte alltid har varit fallet.

Innan 1900-talet var det främst religiösa motiv till varför man betraktades som främling, och i de tidiga immigrantlagarna medgav man inte att katoliker kunde bosätta sig i Sverige. (Svanberg/Tydén s. 226) De menar vidare att den äldre lagstiftningen som riktade sig mot främmande fokuserades på dem som stod utanför samhället och inte på de utländska borgarna som bodde i städerna. (Svaberg/Tydén s. 227) Anledningen till denna syn på främlingar i det förnationella samhället antas bero på detta samhälle var horisontellt skiktat och att det kännetecknades av kulturella olikheter, politiska, militära och kommersiella eliter å ena sidan och den livsvmedelsproducerade majoriteten å den andra. (Svanberg/Tydén s. 228)

Att synen på främlingen på 1900-talet började ses i nationella termer antas bero på nationalstatens framväxt, som i sin tur antas bero på det nya industrisamhällets behov av att arbetarna hade gemensamma referenser, som språk och kultur, för att arbetsdelningen och samarbetet skulle fungera. Om det agrara samhället var kulturellt skiktat så var industrisamhället kulturellt sammanbindande. (Svanberg/Tydén s. 231) En annan rörelse som bidrog till nationalstatens bildande var, enligt författarna vetenskapens besatthet i olikheter, gränser och kategorier. Vid sekelskiftet börjar således invandrardebatten att svänga från att ha fokuserat på religion att istället fokusera på nation och ras. (Svanberg/Tydén s. 231f)

Dessa förklaringsmodeller på skillnader i synen på främlingar är väldigt makroteoretiska och därmed också strukturella. Men Svanberg och Tydén nöjer sig inte enbart med att förklara hur synen på främlingar och invandring kom att förändras i strukturella termer, utan de använder sig också av ett aktörperspektiv, och då främst i deras förklaring på den ändrade synen på invandringen på 1900-talet. Som exempel på det senare kan nämnas att författarna menar att staten genom att tillsätta en enorm ivandrarutredning 1968 och året därpå inrätta ett invandrarverk befäste ett nytt begrepp, nämligen invandrare, som i sin tur skapade en folkgrupp utan andra gemensamma referenser än att de hade invandrat till Sverige, och att staten dessutom, genom att göra detta, på sätt och vis, bidrog till invandrares utanförskap emedan själva begreppet invandrare antyder att personen i fråga i viss mån är rotlös. Här ser jag alltså staten som aktör, eftersom man får anta att det var verkliga personer som satt i dessa utredningar och verk. (jmf Amft) (Svanberg/Tydén s. 241)

Resonemanget om dessa författares syn på förändring kan leda en att tro att det är enklare att se ett aktörskap ju närmare tiden vi befinner oss, och att det därmed är enklast att ta till strukturella förklaringsmodeller ju längre bak i tiden vi går. Fast det kan ju också vara så att individerna och aktörerna i samtiden kan förblinda de strukturer som finns och kanske kommer historiker i framtiden att omtolka vår tid till förmån för strukturerna. Östberg är väl den författaren som försöker få in ett aktörperspektiv även om hon behandlar den tidigmoderna tiden och det tycker jag är en positiv ansats. För hur den nu är med strukturer eller aktörer, så är det, åtminstone för mig, betryggande att tro, att även den lilla människan kan göra en skillnad.

De författare jag kommer att koncentrera mig på i den här frågan är; Eva Borgström, Don Kulick, Eva Blomberg och Christina Florin/ Ulla Johansson. Alla författare antar i viss mån den konstruktivistiska uppfattningen, men texterna är ändå väsensskilda från varandra och är därmed inte kompatibla på ett enkelt sätt. Kulicks text försöker förklara vad queer teori är. Borgströms text förklarar både vilka konstruktivistiska angreppssätt som finns och hur synen på kropp, genus och sexualitet har förändrats genom åren och hon gör det dessutom genom att använda sig av synen på drottning Kristina som exempel. I Blombergs och Florin/Johanssons texter görs inga explicita förklaringar av konstruktivismen, utan här används den istället som ett redskap i den historiska analysen av hur genus och maktrelationer skapas.

Konstruktivism är en uppfattning om att identitet är något som kläs på och av. Alltså att identiteter skapas genom historia och sammanhang och att klass, etnicitet, genus och sexualitet inte är naturgivna identiteter som kan spåras tillbaka till biologin. Därmed tror inte heller de, som anammar den konstruktivistiska uppfattningen, att människan har en inneboende essens, utan de tror i likhet med existentialisten att essensen föregås av existensen.

Borgström hjälper oss att bena upp de olika uppfattningar om kön och sexualitet som har funnits. Hon menar att konstruktivismen i kvinnoforskningen särskilde sig från den biologiska uppfattningen att könen var nedlagda i kroppen. Istället menade de tidiga forskarna att biologin bara kunde förklara en liten del av skillnaden mellan könen och att det mesta handlade om sociala konstruktioner. Därav begreppet socialt och biologiskt kön. Borgström menar också att den moderna kvinnoforskningen med Judith Butler i spetsen har drivit frågan ännu längre och menar i princip att det vi kallar för biologiskt kön i sig också är en social konstruktion. Hon kritiserar också många feminister eftersom de, sina intentioner till trots, utgår från det biologiska könet när de skapar och förklarar det sociala könet. (Borgström s. 63f)

För att förklara distinktionen mellan de olika konstruktivistiska teorierna ytterligare tar jag mig friheten att nämna en författare som inte ingick i vår litteratur, men väl i lambda nordica nr 3-4, nämligen Margareta Lindholm. Hon försöker klargöra Butlers teorier ytterligare och säger att Butler menar att den feministiska forskningen hittills har utgått från ett binärt könssystem och därmed gjort sig skyldiga till teorin att "gender" härmar "sex" och på något sätt avspeglar och bestäms av "sex". Den feministiska forskningen utgår alltså från två motsatspar som särskiljer sig från varandra och samtidigt attraheras av varandra. (Lindholm s. 43f) "Det kulturella raster, genom vilken könskategorierna görs och blir begripliga på det här sättet, definierar Butter som heterosexuellt." (Lindholm s. 44) Men enligt Butter är den heterosexuella matrisen inte naturgiven utan också själv en social konstruktion. Därmed sällar sig Butter till queerteoretikerna. (Lindholm s. 45)

Genom att anta detta perspektiv skulle man kunna säga att Borgström och Kulick antar den senaste konstruktivistiska teorin, queer teorin, i sina uppfattningar om hur identiteter skapas medan Blomberg och Florin/Johansson utgår från den traditionella konstruktivistiska uppfattningen.

Queer teorierna bygger vidare på Michel Foucaults böcker om hur sexualiteten och andra förgivet tagna identiteter har skapats genom social frammaning. (Kulick s. 9) I queer teori problematiseras heterosexualiteten och man ställer frågor som; hur kommer det sig att heterosexualiteten anser sig vara naturgiven och ursprunglig? (Kulick s. 10) Vidare menar man att maktrelationen mellan heterosexualiteten och homosexualiteten upprätthålls av heterosexualiteten bland annat genom att homosexualiteten ständigt görs frånvarande. (Kulick s. 15f) Queerteoretiker ifrågasätter också värdet av att skapa identiteter, som kvinna/man och heterosexuell/homosexuell eftersom ett skapande av identiteter inte bara är inneslutande utan med nödvändighet också är uteslutande. Detta skapande av identiteter har av kvinno- och homorörelsen ansetts vara en viktig del i att göra motstånd mot den förtryckande identiteten. Men enligt Butler kan detta skapande av identiteter återskapa den maktrelation som rörelserna vill ta avstånd från. (Lindholm s. 43)

Med detta queerperspektiv klargör Borgström hur uppfattningen om drottning Kristina har förändrats genom historien. I början av 1900-talet antog t. ex. läkaren Elis Essen-Möller uppfattningen att Kristina måste ha varit en hermafrodit. Detta för att hon inte antog den traditionella kvinnorollen och för att han tog det för självklart att könsrollerna med tvungenhet hade sin utgångspunkt i kroppen och biologin. Alltså, om Kristina inte uppförde sig som en "riktig" kvinna kunde hon inte heller kroppsligt ha varit en riktig kvinna. (Borgström s. 48f) Även den heterosexuella matrisen har gjort sig påmind i tolkningen av drottning Kristina. Sven Stolpe gör t. ex. den långsökta tolkningen att Kristina genom sin manlighet aldrig attraherade män. (Borgström s. 53)

Drottning Kristina (och andra mäktiga kvinnor) var också en nål i ögat på de som ansåg att makten fanns inbygd i den manliga naturen. För att förklara hur sådana som drottning Kristina lyckades inneha makt är enligt Borgström standardåtgärden att antingen dra personens kvinnlighet eller politiska duglighet i tvivelsmål. Samtidigt befästs också maktstrukturerna mellan manligt och kvinnligt. (Borgström s. 50)

Blomberg och Florin/Johansson antar, som jag ser det, den mer traditionella konstruktivistiska uppfattningen. När queerteoretiker inriktar sig på att problematisera den rådande normkulturen och samtidigt aktar sig för att skapa egna identiteter, så bygger den traditionella konstruktivistiska uppfattningen på att synligöra dessa identiteter, i detta fall manligt/kvinnligt. De vill också synligöra hur dessa identiteter skapas och i förlängningen av det, också hur maktrelationerna mellan dessa skapas.

Blomberg försöker i sin text förklara hur Svenska Gruvindustriarbetarförbundet (Gruv) sökte skapa olika manliga identiteter för att befästa den manliga hierarkin inom förbundet. Blomberg utgår från en reportageserie i tidningen Gruvindustriarbetaren 1943-1948 för att belysa detta skapande av identiteter och maktrelationer.

Det är framförallt två idealmän som man söker konstruera. Den ene är den skötsamme arbetaren, gruvarbetaren med sina svällande muskler och mannastyrka. Detta görs genom att man i reportageserien ideligen visar män i arbete, ofta med uppkavlade ärmar. (Blomberg s. 109f) Den andra idealmannen är fackföreningsmannen. Han var annorlunda än gruvarbetaren då han framställs i kostym och portfölj. Fackarbetarna kommenteras som pålitliga, duktiga, skötsamma och deras arbetsuppgifter omtalas som betungande och ansvarsfyllda. (Blomberg s. 114)

De få gånger som kvinnor finns med i bildarkivet och kommenteras så görs det i relation och i kontrast till männen. Kvinnorna var oftast någons hustru, inte en egen person. Kvinnornas önskvärda plats, enligt reportageserien, var som hustrur och därigenom försäkrade de också att deras män var skötsamma. Blomberg menar här att männen bar upp kollektivavtalet och borgade för respekten i samhället, medan kvinnan bar upp äktenskapsavtalet och borgade för mannens privata respekt. (Blomberg s. 120) Var sak hade alltså sin plats och i förlängningen av detta resonemang befästes också maktstrukturerna även om de också döljs i det "logiska" resonemanget om vad som är naturligt manligt och naturligt kvinnligt.

Florin och Johansson försöker i sin artikel förklara hur man inom läroverken på 1800-talet försökte befästa och konstruera borgerliga manliga ideal. De menar att samhällsomvandlingen på 1800-talet medförde att man började ifrågasätta de manliga och kvinnliga idealen och att många därför menade att manligheten var i "kris". Läroverken blev i denna tid en oerhört viktig institution i sin fostran av framtidens makthavare, där man sökte befästa det manliga. (Florin/Johansson s. 44)

Inom läroverken var det främst två mansideal man sökte konstruera, den ena var fysisk, med en vältränad och frisk kropp och den andra var intellektuell. Dessa ideal kom ibland på kant med varandra men det hindrade inte att manskulturen inom läroverken ansågs vara överlägsen kvinnokulturen. (Florin/Johansson s. 46f) Att kvinnor inte ens hade tillträde till läroverken befäste också maktstrukturerna eftersom läroverksutbildning var nödvändig för att inta många av de ekonomiska och politiska maktpositioner som fanns i samhället. (Florin/Johansson s. 50)

Florin/Johansson menar också, i likhet med Blomberg, att kvinnornas plats i samhället och hur den framställs av samhället alltid förekom i relation till männen. Kvinnan fick så att säga ta den plats som blev över, efter att mannen hade intagit sin position och då skulle också kvinnan helst underlätta denna position. På 1800-talet gjordes det genom att man inrättade särskilda flickläroverk, där undervisningen var annorlunda än de manliga läroverken och där kvinnorna skulle lära sig det som behövdes av en skötsam hustru. Här är det alltså igen tydligt att män och kvinnor har varsina platser i samhället. Mannen intar den offentliga arenan medan kvinnan intar den privata. "Allt enligt åtskiljandets och den hierarkiska principens logik." (Florin/Johansson s. 51f)

Jag vet inte riktigt vilket konstruktivistiskt perspektiv som är bäst att anta om man vill lösgöra de hierarkiska logikerna som finns i samhället. Jag kan förstå att det har varit en poäng med att synligöra kvinnan genom att ge henne en egen identitet och genom att försöka visa hur denna identitet har skapats. Men om ett skapande av identiteter också innebär en uteslutningsmekanism som innebär att närliggande grupper blir uteslutna ur gemenskapen vet jag inte om det är värt det. Att människor genom identitetskapandet känner sig uteslutna vittnar inte bara queerteoretikerna om. Paulina des los Reyes vittnar också i sin artikel; Det problematiska systerskapet: Om svenskhet och invandrarskap i svensk genusforskning, att kvinnor med en annan etnisk bakgrund än den svenska ofta inte känner igen sig i genusforskarnas identifikation av kvinnan och att ett utanförskap därigenom skapas för dessa kvinnor.

Alltså, om ett skapande av identiteter alltid innebär att vissa grupper blir uteslutna och att de hamnar på samhällets botten i maktrelationerna ser jag inte någon vits med identitetskapandet. Problemet kvarstår så att säga. Någon grupp blir alltid underordnad. Därför tror jag att queerteoretikerna genom sitt perspektiv lättare kan komma åt kärnans problem, även om det återstår mycket forskning och arbete innan vi kan se lösningen på problemet med hur maktrelationer skapas och upprätthålls.

I Yvonne Hirdmans genusystemteori ingår två logiker och dessa är;

• isärhållandets logik där manligt och kvinnligt inte bör blandas
• den hierarkiska logiken med manen som norm (Hirdman s. 149)

Hirdman menar att dessa logiker också är maktskapande eftersom man legitimerar att sort A gör vissa saker och sort B gör andra. (Hirdman s. 151) Eftersom Hirdman också antar ett konstruktivistiskt synsätt tror hon också att dessa logiker ständigt omskapas till förmån för den rådande maktstrukturen. Ofta görs denna genusformering genom att man exploaterar den biologiska olikheten. (Hirdman s. 151) Genusformeringen sker också i tre steg. Det första är kulturell överlagring, dvs de tankefigurer om manligt och kvinnligt som finns i varje kultur och som barnet föds in i. Det andra steget är genom social integration, dvs genom institutioner, artefakter och arbetsdelning mellan könen. Det tredje steget är genom socialisering, alltså direkt inlärning. (Hirdman s. 152)

Genusformeringen leder också enligt Hirdman till ett genuskontrakt, där uppdraget dras upp av den part som definierar den andra, alltså mannen. Kvinnan skriver dock på kontraktet, eftersom hon också har något att vinna på det. Kontraktet finns enligt Hirdman på tre olika nivåer för att befästa det som är manligt och det som är kvinnligt. Dessa nivåer är dels den mellan den enskilda mannen och kvinnan och dels mellan kvinnor och män på det sociala planet och dessutom finns kontraktet på den abstrakta nivån mellan "kvinnan" och "mannen". (Hirdman s. 152) Dessa genuskontrakt ärvs sedan från den ena generationen till den andra. Från mor till dotter och från far till son. (Hirdman s. 153)

Hirdman har också en annan intressant teori som hon presenterar i anslutning till vilka maktstrategier som könen intar i sina förhandlingspositioner inom genuskontraktet. Det är teorin om att alla människor har två naturgivna längtor i sig. Den ena längtan är efter friheten och den andra efter symbiosen. Här menar Hirdman att genuslogiken har strukturerat friheten för mannen och symbiosen för kvinnan. Men frihetens längtan har funnits hos kvinnor och symbiosens längtan hos män. På det viset har kvinnan varit mannens symbiotiska möjlighet och mannen har varit kvinnans enda frihetsmöjlighet. (Här syns den heterosexuella matrisen tydligt, jmf fråga 2, s. 5)

Ronny Ambjörnssons bok är en självbiografi och det är en bok främst om klasser och hans egen klassresa. Det är inte en bok som i första hand tar upp genuskonstruktioner och genussystem även om man då och då får glimtar av genustolkningar i hans berättelse. I min framställning av boken kommer jag därför att ignorera Ambjörnssons klassresa med dess beskrivning av de olika klasserna utom i de fall där detta har ett omedelbart samband med genuskonstruktioner och genussystem.

Ur min synvinkel är också Ambjörnsson väl bevandrad i kvinnoforskningens utveckling de senaste decennierna med dess emfas på konstruktioner av könsroller eller genus. Han spelar ofta på dessa könsroller när han beskriver sina föräldrars olika platser i tillvaron och i hemmet. Kanske är boken ur den synvinkeln ett olyckligt val att tillämpa Hirdmans teser på, eftersom båda är färgade av samma akademiska kultur. Fast detta kan ju givetvis också vara en poäng, då nybörjare som vi skall försöka använda teserna.

Jag skall i det följande visa när jag i boken ser att systemet med genuskontrakt stämmer och jag skall även försöka visa när jag tycker att Ambjörnssons berättelse motsäger teorierna. Med tanke på det utrymme vi har till vårt förfogande förutsätter jag att boken är läst av rättaren och jag kommer således inte ge ett referat av boken. De exempel jag kommer att använda mig av kommer därför kanske att ryckas ur sitt sammanhang, men i stället sätts de i genussystemets sammanhang och belysning.

Ambjörnsson belyser hur kvinnor och män hade olika positioner i hans familj genom att tala om för oss var familjemedlemmarna sov. Hans pappa sov i köket medan Ambjörnsson själv, i egenskap av blivande familjeförsörjare, sov i stora rummet. Hallen, som var det rum som blev över fick delas av mamman och hans syster. I den här beskrivningen finner vi således både isärhållandets och hierarkins logik. Kvinnorna skulle vara på sin plats och männen på sin. (Ambjörnsson s. 14) Fast detta gällde bara under natten. På dagarna rådde andra ordningar. På kvällen när hans pappa kom hem var det stora rummet hans och han skulle inte bli störd när han i fåtöljen läste sin tidningen. Detta förknippar Ambjörnsson med sin fars roll som familjeförsörjare och som kontaktman med den stora världen. (Ambjörnsson s. 15)

Något annat som förknippade Ambjörnssons far till den stora världen (läs offentliga) var hans intresse för naturvetenskap, matematik och astronomi.

Det var i köket som Ambjörnssons mor höll till om dagarna. Men köket delades av alla och Ambjörnsson beskriver köket som familjens centrum där alla höll till utom i kontakten med yttervärlden som gick genom stora rummet via tidningen och pappa och kanske framförallt via radion. Ambjörnssons mor läste också tidningen säger han, men som i förbifarten, mellan spisen och skurbaljan. Han beskriver köket som känslornas plats där sår lades om och sorger tröstades. Det var genom hans mors omsorger som hemmahörighet skapades i familjen. (Ambjörnsson s. 21)

Här ser vi alltså tydligt vilka platser som de olika könen hade. Och det är också typiskt att kvinnan position och ansvar är den privata sfären medan mannens ansvar är den offentliga. Hans mamma får också längre fram symbolisera den symbiotiska tryggheten. (Ambjörnsson s. 25) I sin beskrivning av sina föräldrar ger således Ambjörnsson en träffande bild av isärhållandets logik även om hierarkin kommer lite på undantag. (Om man inte axiomatiskt antar att den offentliga sfären innebär ett maktövertag)

I sin beskrivning av farföräldrarna krockar bilden en aning. Han beskriver sin farmor som märkvärdigare och mer myndig än sin farfar som helst höll sig i bakgrunden. Och detta är ju en direkt kontrast mot hierarkins logik, där mannen antas vara norm. (Ambjörnsson s. 35f)

Genussystemet stämmer inte heller i den bemärkelsen då Hirdman, som vi sett, förklarar att genuskonstruktioerna ärvs från mor till dotter och från far till son. Ambjörnsson erkänner själv att han har problem med att identifiera sig med pappans och arbetarklassens tysta manliga gemenskap och han förklarar det med den klassresa han gör. (Ambjörnsson s. 27) Konstruktionen av kön är också inom många teorier sammanbundna med klassen eftersom olika klasser har olika genussystem.

Men hur klarar då Ambjörnsson av att anta det borgerliga manliga idealet, utan hjälp av sin far? Ambjörnsson intar lite olika strategier. Dels använder han den tidens masskultur, filmen och dess manliga hjältar som förebilder när han söker skapa en egen mansbild. (Ambjörnsson s. 77) Men han fick även hjälp av sina nya vänner på läroverket. Dessa introducerade honom för barnlitteratur som beskrev de miljöer som dessa barn hade vuxit upp i. (Ambjörnsson s. 52f) Senare i livet blir valen han gör mer medvetna och han beskriver i vissa fall sin tillvaro som en ständig revolt som förde honom längre bort ifrån sina föräldrar. I samma veva börjar han också göra valet att identifiera sig med det borgerliga mansidealet genom att härma medelklassens revoltörer och tillägna sig upprorets accessoarer. (Ambjörnsson s. 94)

I det här fallet anser jag att Ambjörnsson inte är inlärd i det borgerliga mansidealet utan att han gör ett medvetet val att identifiera sig med det. Och varför han gör det och inte t. ex. väljer att identifiera sig med det kvinnliga borgerliga idealet är ju också en fråga man kan ställa sig...

Men Ambjörnsson väljer också en annan strategi för att bli bekant och bevandrad i den borgerliga världen, nämligen den att gifta sig med en borgarflicka. Det här är ganska intressant, för återigen kommer genussystemet enligt Hirdmans tappning på skam, nu i fallet att kvinnan står för symbiosen och mannen för friheten. Ambjörnsson beskriver hur hans fru lotsade honom genom akademins värld och hur han kände sig förlorad i den världen utan henne. "Den frihet klassresan gav hade ett pris och priset utgjordes ironiskt nog av frihetens motsats, beroende." (Ambjörnsson s. 99) Här är alltså Ambjörnsson beroende av sin fru för att nå den efterlängtade friheten. Kvinnan är alltså Ambjörnssons möjlighet till både frihet och symbios. Dessutom beskriver han sin första fru som hans jämlike och kamrat i många avseenden.

Självklart finns det också annat i boken som både bekräftar och motsäger Hirdmans teorier. Många gånger är det som bekräftar teorierna så genompedagogiskt tillrättalagt för att passa in i det konstruktivistiska tänkandet att man förlorar lusten att ta upp dem.

Att Ambjörnssons berättelse i många fall motsäger Hirdmans teorier behöver å andra sidan inte betyda att hennes teorier inte stämmer generellt. Man skulle kunna se Ambjörnssons motsägelser som undantagen som bekräftar regeln. Och man kan också mena att Ambjörnssons berättelse utgör en särställning eftersom han gör en klassresa och därmed inte kan använda sig av sina föräldrars genuskontrakt i skapandet av sitt eget. Fast om man får tro Ambjörnsson själv är det många i Sverige som gör klassresor. Även om man inte rent bokstavligt gör en klassresa så innebär människors förändrade villkor, främst under 1900-talet, att människor kan ha svårt att identifiera sig med sina föräldrar. Det är alltså många av oss som medvetet gör val i vårt identitetskapande och kanske är det här en brytningspunkt i historien där kontrakten kan ändras.

Till abirs hemsida

Till mina elevarbeten