Inledning
Vi skulle skriva ett referat till en valfri bok. I mitt fall blev det Vetenskapsteori för nybörjare av Torsten Thurén.(Runa förlag, Stockholm, 1991) Men Olle Sedman sa också att vi skulle skriva vad vi tyckte om boken. Enligt min gamla "svenska bok" så är ett referat en objektiv beskrivning. Eftersom referat och ett tyckande egentligen inte går i hop, har jag tagit mig friheten att skriva ett personligt referat där jag tar fasta på grundidéerna i boken. Jag kommer också att avsluta med en egen reflektion.
Det vetenskapliga dilemmat
Torsten Thurén försöker i sin bok att klargöra lite av det vetenskapliga tänkandet. Han gör det utifrån en personlig stil med många exempel, men behåller sig ändå relativt objektiv. Han börjar med att klargöra det vetenskapsteoretiska problemet, nämligen:
Dessa påståenden bildar tillsammans en paradox och de enda sättet att komma ifrån denna paradox är antingen genom dogmatism eller kunskapsrelativism. Den förra innebär att man bara accepterar en sanning och stänger ute all information som kan tänkas rasera den sanningen.
Har man en kunskapsrelativistisk inställning så menar man att all kunskap är relativ och att det således inte går att fastställa någon slutgiltig sanning. Alltså tycker kunskapsrelativisterna att det är meningslöst att söka efter en sådan. "De bryr sig inte."
Thurén tycker att varken dogmen eller kunskapsrelativismen egentligen är en bra lösning på det vetenskapsteoretiska problemet. Med andra ord: Det är klart att man måste bry sig!
Resten av boken är ungefär upplagd som en deckarroman där man söker denna lösning. Han tar upp de viktigaste skolorna, begreppen och ståndpunkterna inom vetenskapsteorin. Han lägger upp stoffet som om han argumenterar med sig själv för vilken ställning han skall ta. Han tar upp fördelarna med varje inriktning och nackdelarna som skulle kunna omkullkasta den. Ibland prövar han om man möjligtvis skulle kunna anta en syntes.
Man skulle kunna säga att kunskapsrelativisterna får mycket att bita i, för ingen teori eller skola lyckas stå pall för de olika argumenten. Det kanske är bra, annars skulle de ju kunna betraktas som dogmer?
Två män och två lösningar
Ja, Hur ska man egentligen förhålla sig? Thurén tar också upp två män som på sitt sätt försöker lösa paradoxen, utan att gå in i kunskapsrelativismens "fälla". Den ene är Karl Popper. Han menar bland annat att man kan utnämna hypoteser till provisoriska sanningar tills vi kan falsifiera dem, och det låter ju bra. Men samtidigt erkänner han att en teori inte är värt namnet om det inte kan falsifieras. Det är ett dilemma, men om man tänker efter så inser man att den lätt skulle hamna bland dogmerna om man inte kunde det.
Den andre mannen Thurén tar upp är Thomas Khun som menar att vi alla har paradigm. Paradigm är underförstådda sanningar som vi tar för givet och bygger vår världsbild kring (enkelt utryckt). Vi kan oftast inte själva upptäcka våra egna paradigm i olika tidsåldrar. Alltså går inte vetenskapen ständigt framåt, utan den kullkastas ibland för att en ny världsbild skall träda fram. Ingen av teorierna har egentligen någon slutgiltig lösning, och kanske är det just det som är poängen?
Torsten Thurén säger någonstans i boken att kunskapsrelativisterna har fått vatten på kvarn genom boken, och det är väl sant. Allting kan nämligen ses relativt. Men även om allt kan ses relativt så ligger det ändå ett värde i att fundera över saker och ting och sedan ta ställning, det är väl ungefär det han vill säga med boken.
Mina egna reflexioner
Man skulle också kunna tänka si så här: All kunskap är relativ. Men bara för att all meningsfull kunskap kan falsifieras så innebär inte det att den på något sätt är oriktig. Kunskap kan nämligen bara ses i sitt sammanhang och detta sammanhang kan exempelvis vara tiden man lever i. Felet som vi människor gör, kan då ses som att vi tar för givet att tanken är målet, när det egentligen är tvärtom. Tanken och hjärnan kan faktiskt ses som vilka redskap som helst. Vitsen med livet är att överleva och leva. Tanken och hjärnan är redskapen som hjälper oss med detta. De skall alltså hjälpa oss att leva bra, men också hjälpa oss att hitta meningsfulla vägar.
Eller så kan man tänka så här: Det är inte så konstigt om vi inte har funnit någon slutgiltig sanning än. Vi har t.ex. bara kunnat ackumulera kunskap i ca 10 000 år, (sedan skrivkonsten uppfanns) och människan själv har bara levt i ca 40 000 år i sitt nuvarande tillstånd. Om man jämför det, men dinosaurierna som levde på jorden i 250 miljoner år, så verkar det lite naivt av oss att tro att vi skulle kunna hitta stabila lösningar redan. Dessutom är det faktiskt inte säkert att vi som art är kapabla till det.
Som jag ser det kan man alltså betrakta all kunskap som relativ utan att ge upp hoppet. Man kan faktiskt vilja hitta "lösningen", utan att se det som meningslöst. Man kan ju åtminstone hitta en tillfällig lösning. Det enda som är meningslöst är dogmen. Den tillåter nämligen inte människan att vara fri och ansvara för sina egna handlingar.