Geografi, 21-40p

Stockholms universitet

Ht-98, Lennart Tonell

Det här med industrialiseringen och vilka förutsättningar som behövdes för att den skulle komma igång i västvärlden och Sverige är bra fråga. När vi tittar på historien och historieböckerna så kan man få en känsla av att allting var förutbestämt och att allting har kausala samband med varandra. Så är dock inte fallet. Det råder t.ex. fortfarande oenigheter om vilken betydelse protoindustrin hade för industrialiseringen.

Något som de flesta är eniga om, hade betydelse, var den stora befolkningsökningen som rådde i Sverige på 1800-talet. Detta i sin tur berodde på ny jordbruksteknik, som ledde till högre avkastning och att färre människor dog, bland annat till följd av att koppvaccinet uppfanns. Den nya jordbrukstekniken och stordriften inom jordbruket med laga skifte och så, ledde också till att människor friställdes, och det ledde kanske i sin tur till att industrierna kunde börja växa, då de behövde arbetskraft.

Industrierna var från början råvarubaserade och man utvann malm i Bergslagen som blev till stångjärn som man exporterade till bland annat England. Skogsindustrin var också betydande på ett tidigt stadium. Dessa råvaror behövde transporteras och då var den nya järnvägen som lades ut över hela landet till stor hjälp.

Bankväsendet etablerades också under 1800-talet i Sverige och detta bidrog med kapital till nya investeringar och infrastruktur. Dessutom menar en del att folkskolan som etablerades 1842 bidrog till att industrin fick en disciplinerad arbetskraft. Detta behövdes eftersom man aldrig tidigare hade brytt sig om sådana oväsentligheter som tid t.ex. Att komma på minuten var viktigt i de nya fabrikerna eftersom maskinerna arbetade efter tidsbestämda scheman.

I industrialismens barndom och främst inom tillverkningsindustrin så anlades industrierna i anslutning till stadsregionerna. Kanske var det också så att städer växte upp i anslutning till industrierna, som från början var råvaru- och energiorienterade.

I de flesta västländer, inklusive Sverige har industrin successivt omfördelats från stadsregionerna och traditionella industriella kärnområden till mindre orter som varit perifert belägna. I början sattes detta samband, åtminstone de omfördelningsprocesser som tagit fart efter 1960, med regionalpolitiska mål. Men detta stämmer inte alltid.

Om man tittar närmare på de delar av industrin som flytt storstäderna och istället förlagts till de perifera områdena syns det att det t.ex. är de arbetsintensiva delarna av verksamheten som har flyttat ut. Man har alltså förlagt vissa verksamheter så att de har blivit lönsamma ur arbetskraftkostnader. Lönerna är lägre i periferin, och till mycket av arbetet som utförs där behövs ingen högre utbildning. Detta bestyrks också av att industriernas och företagens FoU-verksamhet fortfarande är störst i storstadsregionerna, där närhet till universiteten finns. Dessutom finns tillgång till billig industrimark i periferin. Och den moderna industriproduktionen är ytkrävande. Det lönar sig inte att anlägga fabriker på dyr stadsmark.

Detta är väl i stora drag vad som har hänt. Även om det finns en hel del förklaringsmodeller, vilka jag personligen tycker, förklarar ungefär samma sak.

Sedan är förstås omfördelningen olika inom olika branscher, och de branscher som var regionalt anpassade har blivit än mer regionala, medan företag med utlokaliseringstendenser har fortsatt att utlokalisera sig efter 1975.

Syftet för regionalpolitiken sägs vara samhällsekonomiska. Man ville bidra till att den samlade produktionen i landet ökade. Innan hade man försökt att med bidrag få människor att flytta dit arbetstillfällena fanns, men då det visade sig att folket vägrade, så tänkte man att arbetet skulle flytta till människorna.

Men det var också så att stora omfördelningar i Sverige ledde till att det t.ex. blev bostadsbrist i stadsregionerna där det fanns mycket arbete. Man ville väl ta vara på den infrastruktur som redan fanns i det som skulle bli stödområden för regionalpolitiken.

1964 lades den första propositionen fram. Där föreslogs en femårig försöksperiod med lokaliseringsstöd. Det var främst ett investeringsstöd som utgick med bidrag och lön. (I främst norra Sverige)

När försöksperioden tog slut, lades en ny proposition, till 1970 års riksdag, fram. Då kom man fram till att lokaliseringsstödet skulle utvidgas. Nu skulle man också stödja i form av ersättning för flytt av maskiner osv. Stödområdena utökades. De som från början var de riktiga stödområdena kallades nu det inre stödområdet och här kunde man nu också få ett sysselsättningsstöd under tre år.

1973 började försök med statliga industricentra som växte på 1980-talet och avvecklades på 1990-talet.

Strukturförändringarna inom varvsindustrin ledde till att man utsåg vissa områden som hade påverkats av dessa förändringar till tillfälliga stödområden. Sedan har strukturförändringar på motsvarande sätt börjat gälla områden starkt beroende av järn- och stålindustrin.

Ungefär så, har det pågått. Och idag sammanfaller de aktuella stödområdena för Sveriges del, med de stödformer för utlokalisering av företag som utgår från EU.

Effekterna av stöden är svåra att avgöra. Många av de utlovade investeringarna och sysselsättningstillfällena i stödområdena har fortsatt visa sig vara svaga i jämförelse med andra regioner. Å andra sidan vet man inte om situationen hade varit ännu värre om stöd inte hade givits. Många företag och industrier hävdar att de inte hade klarat sig utan det regionala stödet. Men å andra sidan kan de gärna inte säga något annat, om de vill fortsätta få pengar.

Dessutom har mycket av det regionala stödet utgått till företag som legat i regionens centra, och inte i stödregionernas periferi.

Man kan mäta näringsgrenars storlek på minst fyra olika sätt. Det första är antalet arbetsställen, det berättar om frekvensen och spridningen i produktionen. Det andra är antalet sysselsatta, men detta kan ge en felaktig bild av storleken på näringen eftersom vissa näringar är mer arbetsintensiva än andra. Det tredje sättet är mätning av produktionens kvantitet, den kan vara bra att använda om man jämför näringen med sig själv, men kan vara missvisande i jämförelse med andra näringar. I den fjärde mätnigsmetoden utgår man från produktens förädlings- och saluvärde. Förädlingsvärdet är varans nettotillskott som tillkommet på ett arbetsställe. Alltså varans värde minus de kostnader för ingående varor som behövts för att göra varan. Saluvärdet är varans bruttovärde.

Förädlingsvärdet är förmodligen det mest rättvisande värdet om man skall jämföra olika branscher med varandra. Annars gör alla fyra mätningsgrunder tillsammans ett bra mätinstrument. Dessutom används de olika mätinstrumenten olika, beroende på vad det är man vill påvisa.

Jag har valt att redogöra för livsmedelsindustrin och för varuhandeln. Jag kommer att exemplifiera dessa två branscher med bryggeriföretaget Pripps respektive möbelhandeln IKEA. De årsredovisningar jag har valt att "analysera", från respektive bransch är Cloetta och Lap Power.

Livsmedelsindustrin har traditionellt sätt varit en typisk hemmamarknad i de flesta länderna. Den har i regel skyddats av utländsk konkurrens genom komplicerade prisregleringssystem. Därmed har exporten och importen i regel varit liten. Så även i Sverige.

Till att börja med växte livsmedelsindustrin i närheten till marknaden, dvs städerna, detta var naturligt då det handlade om färskvaror och då långa transporter inte var möjliga. Senare tids utveckling genom förbättringar av distributionen, djupfrysningen mm revolutionerade dessa förutsättningar, och från och med 1960-talet så inträdde en period av rationaliseringar och effektiviseringar.

Livsmedelsindustrin är dock fortfarande lokaliserad till de större städerna, och södra Sverige, även om omfattningen har ökat väsentligt de senaste hundra åren. Detta har dock inte lett till att fler arbeten har skapats, tvärtom. Vi ser en nedgång i antalet sysselsatta från 1972 och fram till 1991 och detta beror på rationaliseringar inom industrin. Livsmedelsindustrin hade 1992, 55 000 sysselsatta. Om vi tittar på antalet arbetsställen ser vi att de har sjunkit kraftigt sedan 1970 från över 1500 stycken till ca 700 arbetsställen.

Livsmedelsindustrin hade en omsättning på över 80 miljarder kronor på hemmamarknaden 1990. Utöver det fanns en liten andel export och en något större andel import. Att livsmedelsindustrin är en typisk hemmamarknad har dock inte hindrat att utländska köpare har köpt in sig på den svenska marknaden, eller att svenska livsmedelsföretag har köpt upp och gått samman med utländska företag. Det som från början var typiska familjeföretag, är idag stora koncerner som sträcker sig över både Europa och världen.

En annan typ av ägande som började förekomma inom livsmedelsindustrin när rationaliseringarna först började äga rum, var den kooperativa. Både inom producent- och konsumentkooperationen. Dessa har på senare tid också utsträckt sina intressen uppströms till producentledet och nedströms till färdiga konsumentvaror. I början av 1990-talet gjordes det dock försök inom KF, att på nytt skilja detaljhandeln från industriverksamheten.

En annan ägarkategori är staten. Från början gick staten in som köpare av många företag, för att säkerställa sysselsättningen. Detta bidrog sedan till strukturomvandlingen inom livsmedelsbranschen och många gånger såldes företagen sedan tillbaka till privat ägo.

Om vi jämför ägostrukturen 1985 med den 1992, ser vi att det privatägda företagen har ökat till 43,8% från att ha legat på 41,0%. Vi ser också att det kooperativa ägandet inte har förändrats så mycket och att det lilla som staten ägde har blivit ännu mindre, till 1,6%. Den utländska andelen av ägandet har ökat med ca 4 procentenheter till 18,7%. Det sista är en intressant iakttagelse då internationaliseringen är en trend som ligger i tiden och som förväntas få en ännu större betydelse i framtiden.

Bryggeriindustrin har förändrats mycket under de senast hundra åren. Från början skedde ölbryggerierna i liten skala nära avsättningsmarknaden eftersom transporterna och distributionen var dyr. I Sverige fanns det gott om källvatten och varje någorlunda stor stad med självaktning hade ett bryggeri. Under de gångna hundra åren har dock en dramatisk koncentrationsprocess ägt rum och antalet anläggningar har minskat från 550, år 1890, till 11, år 1992.

År 1828 arrenderade Johan Albrecht Pripp det Brembergska ölbryggeriet i Göteborg och år 1844 köpte han det. 1859 gjorde han sin son till delägare. Företaget växte och blev en av stadens största. 1926 gick bryggeriet samman med sin huvudkonkurrent och blev därmed en av landets största. Det nya namnet blev AB Pripp & Lyckholm. De köpte sedan under de följande åren upp en mängd småbryggerier. Samtidigt ägde en liknande ägarkoncentration rum i Stockholm.

Under 50-talet skedde en del förändringar som påverkade industrin. 1950 var bryggeriindustrin hårt reglerad, men en förändring var på gång, från kartellisering till fri konkurrens. Infrastrukturen för transporter förbättrades och motboken försvann 1955. Pripp & Lyckholm började åter köpa upp mindre bryggerier, och det gjorde även AB Stockholms bryggerier. 1962 hade dessa två bryggeriföretag 65% av marknadsandelarna i Sverige och 1964 gick de ihop till Pripp - Bryggerierna AB.

1974 hade staten övertagit aktiemajoriteten i Pripps och ett tag funderade man på att sammanföra alla bryggerierna under ett enda statsägt företag. Istället förbjöds Pripps att köpa upp bolag för att sedan lägga ned dem. Så småningom uppstod också den eftersträvade konkurrensen.

Formerna för det statliga ägandet har varierat under åren. 1986 fördes Pripps in under Procordia -gruppen. (Volvo) 1993 övergick det statliga innehavet av Pripps till norska Orkla, och samordnades med den lokala bryggerijätten Ringnes.

I stora drag ser vi alltså hur bryggeriindustrins och Pripps utveckling har följt den allmänna utvecklingen inom livsmedelsbranschen. Det som från början var en lokal verksamhet blev så småningom en nationell och nu börjar den internationella eran.

Cloettakoncernen består av det börsnoterade moderbolaget Cloetta AB med det två affärsområdena Cloetta Choklad och Cloetta Handel. Cloetta Choklad är Nordens äldsta chokladtillverkare med ett flertal välkända varumärken. Av försäljningsvolymen 1997 gick 69% till den svenska marknaden och återstoden gick på export. Cloetta Handel, Nordens ledande handelshus för dagligvaror, består av Again, Adaco och Lecora i Sverige, Consiva Holding i Danmark samt Sunco i Finland.

Cloetta grundades i Köpenhamn 1862. I Sverige etablerade sig företaget 1873 med en fabrik i Malmö. 1917 övertog det nybildade Svenska Chokladfabriks AB aktiemajoriteten från Cloettafamiljen.

Adaco i Sverige startade sin verksamhet 1955. Consiva Holdings i Danmark bildades 1966. Under 1970-talet ägdes både Adaco och Consiva Holding av Pharmacia som senare sålde dem till Skåne-Gripen. 1988 gick Cloetta in som delägare och fram till 1992 så förvärvades resten av aktierna. Lecora kom in i koncernen 1991 och Sunco kom in 1995.

Inom affärsområdet Cloetta Choklad har en hel del rationaliseringar behövts göras på 90-talet Detta till följd av en omfattande strukturomvandling inom branschen i stort. Som exempel kan sägas att Marabou förvärvades av Philip Morris och att Candelia bildades 1993 genom en sammanslagning av KFs Nordchoklad och ICA- anknutna Svea Choklad.

Fabriken i Ljungsbro har en kapacitet på ca 18 000 ton per år och försäljningen sker genom egen säljkår i Sverige och genom agenter/importörer på exportmarknader utanför Norden.

Cloettas traditionella utlandsmarknader är Norge och Danmark, vilka tillsammans svarade för 33% av exporten 1997. Ryssland har snabbt blivit Cloettas största enskilda utlandsmarknad med 26% av exporten för 1997. Under 1997 öppnade Cloetta ett representationskontor i S:t Petersburg för att stärka närvaron och samordna verksamheten i landet.

Cloetta Choklad vill fortsätta prioritera de säljframgångar man redan har i Sverige, samt göra vissa selektiva satsningar på ett fåtal utländska marknader med ett begränsat risktagande. Det sista håller jag mig personligen lite frågande till. Om utvecklingen med internationalisering inom livsmedelsindustrin fortsätter, måste kanske de bolag som vill överleva satsa lite kraftfullare på den utländska marknaden.

Cloetta Handel består av ett antal brokerföretag i Sverige, Finland och Danmark. Dessa representerar ett stort antal nationella och internationella uppdragsgivare. Vad brokerföretagen gör är att marknadsföra och sälja varor. Ibland står de även för lagring och transport. Man skulle kunna tro att Cloetta Handel är en bisak, som Cloetta Choklad håller sig med, för att bland annat slippa anlita andra brokerföretag till sin försäljning av Choklad, hemma i Sverige och i Danmark och Finland. Men Cloetta Handel hade en fakturerad försäljning på 1733 Mkr. 1997, detta kan jämföras med Cloetta Choklads 655 Mkr.

Moderbolaget Cloetta AB, hade en nettoomsättning 1997, på 2384 Mkr. Det är en ökning med 868 Mkr. sedan 1993, och den största ökningen står Cloetta Handel för. Antalet anställda var 1997, 1038 st, varav 801 var sysselsatta i Sverige.

Inom Varuhandeln var 1993, 393 000 sysselsatta. Detta motsvarar 10% av den totala arbetsstyrkan. 58% arbetade inom detaljhandeln och 42% inom partihandeln.

Partihandeln är starkt koncentrerad till landets tre storstadsregioner och de regionerna utgör också 2/3 av partihandelns totala omsättning.

Detaljhandeln kan delas in i en offentlig del och en icke offentlig del. Den senare brukar kallas den egentliga detaljhandeln. Vidare delas detaljhandeln in i daglivaruhandel, (livsmedel och andra dagligvaror ) och sällanköpshandel (fackhandel, kläder, tv- apparater osv)

1993 fanns det, enligt CFAR, 61 000 arbetsställen med ca 230 000 sysselsatta, inom detaljhandeln.

Detaljhandeln är en utpräglad småföretagsnäring, där 60% är enmansföretag eller familjeföretag med ett par anställda. Endast 250 företag kan räknas som storföretag och de sysselsätter 1/4 av alla anställda inom branschen.

Detaljhandeln visar i stort sätt samma geografiska spridning som befolkningen.

Man kan se att en utpräglad butikskoncentration skedde under 60- och 70 talen. I början av 1965 fanns omkring 19 300 dagligvarubutiker i landet, 1975 fanns det ca 10 400 butiker kvar. Under 60-, 70- och 80-talen har också antalet sk stormarknader ökat, och dessa har förlagts i storstadsområdenas periferi, där goda transportmöjligheter har funnits. 1992 fanns det ca 7400 butiker, 25% av dessa var sk supermarkets och de förmedlade 66% av hela dagligvaruhandelns omsättning. Under 70- och 80-talen har också de sk närbutikerna fått en påtaglig renässans.

Strukturomvandlingen har inte varit lika påtaglig inom fackhandeln, även om vissa delar, t.ex. beklädnadshandeln, har följt utvecklingen. Att omvandlingen inte varit lika påtaglig beror bland annat på att fackhandeln alltid varit tätortsorienterad och därmed den inte varit lika känslig som detaljhandeln när det gäller befolkningsflyttningar.

Företaget IKEA är ett solskensexempel från fackhandeln, där vi kan se hur en orädd och nytänkande entreprenör kan utveckla ett företag från lokal nivå till en internationell nivå på kort tid.

Ingvar Kamprad började sin bana inom postorderhandeln och lärde sig mycket därifrån. Han tog med sig mycket av de kunskaperna när han öppnade sin första möbelbutik i Älmhult 1958, och redan på tidigt 1960-tal öppnade man en utställningslokal i Oslo. 1965 öppnade man IKEA i Kungens kurva, söder om Stockholm.

IKEA:s affärsidé kan kortfattat beskrivas i sex punkter;

• egen design- och produktionsutveckling
• låga inköpspriser i långa serier, idag köper man av ca 2300 leverantörer i 70 länder.
• strikt kvalitetskontroll (det är dyrare med reklamationer)
• marknadsföring med hjälp av en påkostad katalog
• kunden är själv "säljare", transportör och montör
• relativt billiga lokaliseringar i utkanten storstadsområden

Efter satsningen i Oslo, kom satsningar i Danmark, tyska Schweiz, Tyskland och Österrike. Sedan satsade man på Frankrike, Benelux och Kanada innan man gav sig in i Storbritannien och USA. Under 1970- och 80-talen tog man steget till Öst- och Sydostasien.

IKEA har också blivit känt för sin företagskultur och man har utvecklat en informell ledarstil där de nu 1200 anställda över hela världen, direkt kan nå koncernchefen via e- post och få svar.

Företaget är inte börsnoterat, utan kontrolleras fortfarande av ägarfamiljen via en nederländsk stiftelse.

Lap Power är ett fackhandelsföretag inom IT- branschen. Affärsidén är att återförsälja produkter, system och tjänster inom IT via egna rikstäckande försäljningskanaler. Affärskonceptet bygger på fem grundstenar;

• betydande egenimport och egen produktion
• aggressiv marknadsföring med stark koncentration till ett fåtal media
• närhet till marknaden genom lokal representation
• service och support i egen regi
• centraliserad distribution för effektivare varuhantering och logistik.

Lap Power startade som företag, efter vad jag kan se, 1991 och hade då 4 anställda i en butik i Stockholm. Företaget växte ganska snabbt och nu finns 20 butiker runt om i landet på franchisebasis, dessutom öppnades 1997 en butik i Åbo, Finland. 1994 blev företaget börsnoterat, då hade företaget 44 anställda och omsatte 5,4 Mkr. / anställd. Från 1995 till 97/98 så ökade företagets omsättning från 329 Mkr. till 596 Mkr.

En hel del omstruktureringar och investeringar gjordes också 1997 för kunna möta än ännu större efterfrågan på företagets produkter och tjänster. Bland annat rationaliserade man verksamheten genom att flytta samtliga avdelningar, inom lager och konfiguration, till lokaler i Hammarby, Stockholm.

Lap Power är ett ganska nytt företag och årsredovisningen är inte så tjock. Efter vad jag kan se så försöker företaget göra en "Kamprad", på sitt sätt inom IT- branschen. Om de lyckas återstår att se.

Det är svårt att definiera tjänstesektorn eftersom industri och service lever i ett ömsesidigt beroende av varandra. Som exempel kan vi t.ex. ta Cloetta, där en del av bolaget sysslar med tillverkning av choklad, medan den andra sysslar med marknadsöring och försäljning. Marknadsföringen skulle lätt kunna hänvisas till tjänstesektorn, men produktionen av varor och tjänster ligger i det här fallet inom ett och samma företag. Dessutom finns en hel del tjänster som utförs och är beroende av stat, kommun och landsting och dessa brukar räknas till den offentliga sektorn. Trenden inom samhället är dock att fler och fler renodlade tjänsteföretag föds, och att dessa sedan säljer sina tjänster till olika tillverkningsföretag genom t.ex. konsultuppdrag.

Den offentliga sektorn kan definieras som all tjänsteproduktion utanför den privata sektorn. Det är alltså verksamheter som bedrivs av stat, kommun och landsting. Den offentliga sektorn kan delas in i tre nivåer, den nationella, centrala nivån som innefattar hela riket, den regionala nivån som består av de 25 länen och den lokala nivån som består av de 288 primärkommunerna. Finansieringen av den offentliga sektorn görs främst med skatteintäkter av olika slag. Antalet sysselsatta var sammanlagt 1992, 1 836 000 st.

Arbetsuppgifter för statsförvaltningen är; departement och regeringskansli, statlig länsförvaltning, allmän civilförvaltning, försvarsväsendet, affärsverken och övrig statlig verksamhet. Antalet sysselsatta inom statsförvaltningen var 1992, 755 000.

Landstingens arbetsuppgifter är; hälso- och sjukvård, social verksamhet, psykiskt utvecklingsstörda, utbildningsfrågor, central förvaltning, kulturfrågor och annan diverse verksamhet. Antalet sysselsatta var 1992, 313 000.

Primärkommunernas uppgifter är; arbete och näringsliv, mark och bostadsfrågor, väghållning, fritid, kultur och parker, energi, avfall och vatten, socialtjänst och utbildning samt miljö och samhällskydd.

Primärkommunerna har utvidgat sitt samhällsansvar på senare år. Många uppgifter som förut låg under statsförvaltningen ligger nu under kommunerna. Det handlar t.ex. om skola, barnomsorg och socialvård. Sjukvården har också byggts ut på sistone och det har lett till att antalet anställda inom landstingen har ökat.

Att den offentliga sektorn växte från och med 1940- talet, beror på den samhällsomvandling som började ske från den tiden. Sverige förvandlades från ett bondesamhälle till en industrination och det ställde stora krav på transportmöjligheter, kommunikationer och energiförsörjning. Eftersom det här var stora och rikstäckande investeringar med stora risker, gick staten in och finansierade det hela. De nya förhållandena ledde också till en ökad levnadsstandard och detta ledde till krav på bättre sjukvård, utbildning och forskning. Vidare började kvinnorna mer och mer förvärvsarbeta, samtidigt som antalet äldre i samhället ökade och detta medförde ett större utrymme för en avlönad barn- och äldreomsorg. Man kan säga att den offentliga sektorn förädlade sysslor som förut togs hand av hushållen.

Kritiken mot den offentliga sektorn har ökat på senare år. Många har ansett att den är ineffektiv, krånglig, omständlig och byråkratisk. Man tycker att den har kostat alldeles för mycket och att den inte har varit marknadsanpassad. Dessutom började krav ställas på flexibilitet och valfrihet inom olika områden. Detta har medfört att experiment och alternativa lösningar till den offentliga sektorn har startats upp på olika håll i samhället. Många delar inom den tekniska försörjningen har till exempel gått till privata bolag. Även privata alternativ inom barnomsorg och skola har sett dagen, även om de än så länge inte är många.

Framöver så tror man att den offentliga sektorn kommer att bli mer beroende av den ekonomiska utvecklingen i Samhället. Man kommer behöva göra svåra avvägningar mellan vad samhällsmedborgarna önskar och vad ekonomin tillåter. Till sist kommer det an på vad de politiker som sitter vid makten väljer att lägga våra resurser på.

Om vi först börjar med att se Sverige ur ett historiskt perspektiv så kan vi titta närmare på hur internationellt Sverige har varit ur ämbetsmannens, konstnärens och industrialistens perspektiv. Sedan kan vi se hur internationellt Sverige är genom att titta närmare på folkvandringen, massmedia och hur företagen har etablerat sig.

Man kan också mäta hur internationellt Sverige är genom att kolla utlandsresor, charterresor, färjeresor, brev, telegram och telefonsamtal. Med dessa mått mätt kan man säga att Sverige har ökat sina utlandskontakter under 1900-talet, stagnerat under andra världskriget för att därefter ta rejäl sats igen. Framförallt sedan 70-talet har Sveriges utlandskontakter accelererat.

Ur ämbetsmannens syn så har kanske Sverige varit ganska så slutet. Man kunde inte företa långa resor utan besvär före 1800-talet. Ändå gjordes sådana resor. Under emigreringstiden på 1800-talet gjorde statliga ämbetsmän undersökningar om huruvida svenskarna ville flytta utomlands. Man ville att svenskarna skulle stanna kvar i landet. Med den ökade nationalismen, började också Sverige ur ämbetsmannasynpunkt att alltmer fjärma sig från Europa. Man satsade på Sverige, och på att binda ihop Sverige med järnvägar och annan infrastruktur. Folkrörelserna och drömmen om det Svenska folkhemmet spädde på den här utvecklingen. När Sverige sedan lyckades hålla sig undan de två världskrigen sågs isoleringen som något positivt.

Konstnärerna i Sverige har dock alltid låtit sig influeras av kontinenten. Detta skedde dock genom personliga kontakter. Många av våra mest kända konstnärer och författare, som har betraktats som svenska nationalskatter, bodde i flera omgångar och år utomlands.

Men inom de flesta konstarter, från 1500-talet och framåt, har det varit så att Sverige främst har varit en mottagare för impulser utifrån. Fast påverkade har vi givetvis varit. Vidare har impulserna rotat sig ner i folksjälen genom böcker i skolan osv.

Från industrialistens synvinkel, fanns det i början på 1800-talet få men stora internationella företag, som hade sin grund i teknisk kompetens, uppfinningsrikedom och personliga kontaktnät. Nobel och Ericsson är exempel på dessa. Dessa pionjärer var alla födda mellan 1833-1876 och lade grunden till en rad svenska företag mellan 1876-1904, som snabbt gick ut på världsmarknaden. Dessa utgjorde förstås en liten del av befolkningen men var betydelsefull.

Om vi tittar på folkvandringen så var det så att under medeltiden och fram till 1800-talet så invandrade många tyska medborgare till Sverige. Dessa var framförallt köpmän, byggmäklare och hantverkare. Sedan kom fransmännen och det var framförallt adeln som "importerade" guvernanter och dylikt till sina herresäten. Vidare har den finska befolkningen alltid varit stor. Valoner "importerades" på 1600-talet för att förfina järnindustrin. Övriga invandrare har varit skottar och nederländare.

Under 1800-talets senare hälft skedde den stora utvandringen. En tredjedel av landets befolkning emigrerade till Amerika.

I början på 1900-talet så ledde nationalismen, rastänkandet och oroligheter på den svenska arbetsmarknaden till en väldigt liten invandring.

Efter andra världskriget "öppnades" Sverige. Politiska flyktingar kom, arbetskraft kom på 60- och 70-talen, mer välutbildade invandrare kom på 80-talet och framförallt kom det invandrare från andra delar av världen, än från Europa. Numer är ca 5-10% av Sveriges befolkning av utländsk härkomst och Sverige kan inte ur folkvandringssynpunkt kallas isolerat.

Om vi ska analysera hur internationellt Sverige är rent massmedialt, är det viktigt att vi har en del begrepp klara för oss. Inom den massmediala forskningen brukar man prata om sändarens räckvidd och mottagarens räckhåll. Dessa två begrepp är viktiga att skilja på, då sändaren rent teoretiskt kan nå ut överallt på jordens yta, speciellt nu för tiden med den nya teknik som uppfunnits på 1900-talet. Men att kunna nå ut överallt och att verkligen nå människor är inte samma sak. Mottagaren av informationen spelar en väsentlig roll, beroende på hur han tar in informationen och hur han sållar den samma.

Tittar vi närmare vilka internationella influenser som styr olika media, så ser vi att USA har ett starkt inflytande när det gäller spelfilmer medan lokalradion är relativt svensk. De skönlitterära böckerna är till hälften svenska och till hälften utländska. Inom nyhetsförmedlingen så dominerar de svenska lokala nyheterna, därefter kommer de nationella nyheterna. Internationell sätt kommer de västeuropeiska nyheterna först och därefter resten av världen, med Afrikanska och Sydamerikanska nyheter sist. Här får vi inte heller glömma att nyheterna från början är valda och sållade av svenskar.

Då det gäller utländsk press, kan vi inte skryta med att det rapporteras mycket från Sverige. Om det sägs något överhuvudtaget, är det sensationer som Palme- mordet, U- båtar eller dylikt. Annars handlar det om Nobel- priset eller tennis. "Den svenska modellen" fick också en del uppmärksamhet på 60- och 70- talen.

Sverige har däremot ovanligt många internationella företag. Bland världens 500 största internationella företag 1990, så hade 17 av dem sin hemmabas i Sverige. Vidare hade 10 av de företagen ca 800 000 anställda runt om i världen. Att Sverige har så pass många internationella företag beror bland annat på att den inhemska marknaden är liten. Vill ett företag utvecklas och frodas, så räcker helt enkelt inte den svenska marknaden till. Många av de svenska stora företagen har utvecklats till organisatoriska nätverk utanför enskilda staters kontroll. Sammanlagt sysselsatte svenska företag, 500 000 personer i utlandet 1991.

Dessa företag etablerade redan tidigt egen produktion i andra länder. Många kända verkstadsföretag, gjorde detta redan vid sekelskiftet. Under 1970- och 80-talen har även många företag etablerat och ökat sin produktion utomlands. Många har gått ytterligare ett steg och fört ut forskning och marknadsföring till utlandet. Även företag som har lagt styrande och administrativa anläggningar, utomlands finns. Det senare har delvis skett genom uppköp och fusioner av utländska företag.

Under 80- talet och fram till 90-talet så investerades det som aldrig förr i utlandet, av svenska investerare medan utländska investerare visade ett måttligt intresse för Sverige.

Så ur föregens synvinkel kan man verkligen säga att Sverige är internationellt.

I korthet kan man säga att bytesbalansen mätt som kvot mellan import och export har genomgått många svängningar och att en förändring åt något håll är svår att avgöra.

Om man tittar på vad Sverige har exporterat de senast 100 åren, så ser vi en klar skillnad. För hundra år sedan exporterade vi främst råvaror som trävaror, järn- och stålprodukter och jordbruksprodukter. Sedan började vi exportera halvfabrikat som massa och papper medan vi numera exporterar väldigt förädlade och kunskapsintensiva produkter som verkstadsprodukter. ( Samtidigt importerar vi lika mycket verkstadsprodukter.)

Tittar vi på vilka länder vi handlar med, finner vi att Västeuropa intar en stor andel och alltid har gjort det. Storbritannien handlade vi mest med för hundra år sedan och har nu bytt plats med Tyskland. Ryssland handlade vi mycket med för hundra år sedan, men vi gör det nästan inte alls nu. USA handlar vi mycket med nu, men gjorde det inte så mycket för hundra år sedan. Övriga världen har vi aldrig handlat med mycket, men en ökning är på gång.

Exporten och importen har också ökat väsentligt mätt i pengar. Detta beror främst på utvecklingen inom transportnäringen, de senaste hundra åren.

Sammanfattningsvis kan vi alltså se att Sverige tycks vara väldigt internationellt, internationellt sätt. Det jag saknar dock är, jämförelser med andra länder. Vi kan se att Sverige verkar har täta kontakter med utlandet men är det mer eller mindre än vad andra länder har?

Svenska företag lokaliseras utomlands av en rad olika faktorer. Det finns teorier om produktionscyklar och om hur internationalisering av företag går till. Men för att vara konkret beror det på att man vill tjäna pengar, bredda marknaden och sälja utomlands. Ett stort företag kan t.ex. tjäna på att ha sin hemmabas i olika länder. (Se fråga 13). Man kan välja att lägga själva produktionen i ett land som har låg lön på arbetskraft. Man kan behöva komma in på den inhemska marknaden och få kompetent personal från det landet som "känner" sin marknad.

Det handlar ofta om en långt gående arbetsdelning och specialisering som ökar konkurrensfördelarna. Det kan också handla om att man genom att placera produktionen och dotterföretag utomlands slipper tullar och dylika handelshinder. Liknande företag köps också upp, för att stärka den egna positionen och då blir företaget internationellt på det sättet.

För det första får vi inte glömma att olika industrigrenar kan har högst varierande förmåga att konkurrera inom ett och samma land.. Många gånger är däremot en typ av industri framgångsrik i ett och samma land.

Enligt Porter finns det fyra attribut som är avgörande för om ett land eller region kan bli bra som hemmabas för en viss industrigren; faktortillgångar, efterfrågeförhållanden, besläktad och stödjande verksamhet och strategier, organisation och rivalitet.

Faktortillgångar innebär t.ex. olika resurser, både fysiska och mänskliga. Det kan vara allt ifrån naturtillgångar, kunskapsresurser, kapitalresurser till infrastruktur. För vissa företag kanske billig arbetskraft är den viktigaste tillgången, för andra förtag är närheten till vissa naturtillgångar viktig och åter andra kanske behöver en nära tillgång till forskning och utveckling.

Efterfrågetillgången innebär i korthet att det finns en näraliggande markand för företaget i fråga. Det låter kanske märkligt, eftersom vi pratar om internationella företag. Men då kan den stora näraliggande marknaden fungera som en plantskola, innan företaget ger sig ut på den globala marknaden.

Besläktad och stödjande verksamhet handlar t.ex. om tillgången på underleverantörer till företaget i fråga. Ofta bildar liknade företag som tillhandahåller delar eller tjänster osv. till olika företag och till varandra, så kallade kluster. Dessa kluster drar nytta av att ligga i närheten av varandra och bildar kanaler för utbyte av information, kompetens osv.

Strategier, organisation och rivalitet brukar också skapa kluster av liknande företag inom en region, menar Porter, och här är det just konkurrensen som gör att företaget utvecklas. Genom konkurrens slipas det egna företagets egenskaper och ger större möjlighet till vidare globalisering.

Till slut tillkommer givetvis att regeringar och politiska makthavare kan förändra situationen i ett land, så att landet i fråga blir mer eller mindre attraktivt som hemmabas.

Det är inte så lätt att diskutera spänningen mellan de lokala, territoriella krafterna och de globala. Och det finns många tänkare och forskare som sysselsätter sig med dessa frågor. Inte bara inom geografin, utan även inom samhällsvetenskapen. Där börjar man, i likhet med vad som citerats av von Wright (Sverige i nätverkens Europa, s. 269, -93) att ifrågasätta nationalstatens varande. Rent politiskt finns det många krafter som tyder på en ökad globalisering, eftersom många av de problem som människan ställs inför idag kräver internationellt samarbete. Samtidigt ökar de regionala och de lokala krafterna för ökat självstyre.

Ett stort problem, som anknyter till boken: "Sverige i Nätverkens Europa" är att marknadskrafterna är globala och att inget enskilt land kan göra mycket åt det. Transnationella företag gör som de vill. De följer marknadskrafterna och måste förlägga sin produktion och andra grenar av sin verksamhet där de är bäst lämpade ur ett konkurrensperspektiv. Annars går företaget under.

Något som någorlunda skulle kunna förena de territoriella ambitionerna, av politiker, med de globala ambitionerna som enskilda företag har, är om stats- staterna,( i vårt fall EU, som ju är vår ekonomiska stat) försöker att anpassa sin politik till dessa marknadskrafter, genom att t.ex. göra den egna marknaden så attraktiv som möjlig att förlägga hemmabaser i, för de transnationella företagen. Men frågan blir då förstås om det verkligen var så det var tänkt, när vi införde "folkstyret". Idag 1998, tycks det inte finnas några andra alternativ, men är det verkligen så vi vill ha det i framtiden? Idag har inte vanliga människor någon makt över den så viktiga ekonomin. Idag är det de multinationella företagen som har den makten. Och en stor anledning till att de har den makten är att de inte står under någon formell stat, utan att de är så kallat gränsöverskridande.

Egentligen tror jag att vår generation och kanske några generationer till, står inför väldiga förändringar. Många av dessa förändringar är redan på gång och nationalstaten är förmodligen inte något som kommer att bestå i längden med de problem vi börjar stå inför. Men jag tror inte att men kan avskaffa nationalstaten administrativt, utan nationalstaten kommer att avskaffas när den i praktiken inte längre fyller någon funktion. Med andra ord tror jag kanske inte att ökade globala krafter kan förenas med nationalstaten, men jag tror att ökat globalt samarbete kan förenas med ökat lokalt och regionalt självstyre. Men jag vet förstås inte exakt hur det kommer att gå till.

Om jag får anknyta till fråga 14, så tror jag att de problem och framtidsutsikter Europa står inför inte kommer att kunna kopplas isär med resten av världens. Det är hög tid att människor runt om i världen börjar inse att vi alla är beroende av varandra och att vi behöver hjälpas åt för att lösa de globala problem vi står inför.

Jag tror att samarbetet inom EU, är ett steg på vägen, mot en sådan globalisering. Om vi på ett bättre sätt kan samla våra resurser inom EU, är mycket vunnet. Det kan handla om sådana saker som forskningsresurser och forskningssamarbete för att kunna lösa några av de miljöproblem vi står inför. Forskning är ju också en viktig del av det nya kunskapsintensiva samhället och ingen vet idag vad för slags arbeten detta kommer att leda till i framtiden. För nya arbeten behöver vi, när industrierna blir mer och mer datoriserade och dessutom flyttar ut till andra länder utanför Europa.

Några problem som EU står inför är att på ett bra sätt integrera de länder som, för nuvarande räknas till Östeuropa, står på kö för att få vara med i gemenskapen. Det finns många problem i de länder som förut tillhörde östblocket i Europa som måste lösas, innan de kan integreras på ett bra sätt. Det kan handla om infrastruktur, miljöutsläpp eller etniska konflikter.

Apropå etniska konflikter, tror jag också att EU kan vara bra för de etniska och andra konflikter som idag finns inom EU. Jag tänker då på Nordirland, Nord- och Syditalien, Baskien och andra. Om EU samarbetet utvidgas och de nationella gränserna får mindre betydelse och det lokala och regionala självstyret dessutom ökar, så borde sådana konflikter få mindre betydelse.

EU måste också på ett bra sätt lösa de aktuella miljöproblem som finns inom EU. Något måste göras åt sopbergen och åt den ökade trafiken med bilar och så. EU är ganska tätbefolkat och även om prognoserna för framtiden inte är utökad urbanisering, så vore det bra om vi kunde förbättra och öka den spårbundna trafiken. Särskilt om kommunikationen inom EU förväntas öka.

Annars tycker jag att det är svårt att sia om framtiden. Det är inte många som har lyckats med det hittills och jag tror inte att vi har blivit bättre på det med åren. Saker och ting händer ständigt, som är svåra att förutsäga och ibland känns det mer som om människan ständigt anpassar sig till de rådande omständigheterna än tvärtom. Fast vi vill gärna tro annat. Personligen tycker jag att det skulle vara trevligt om människan kom på ett annat politiskt och ekonomiskt system, som inte var så fixerat vid tillväxt och arbete så att vi kan få mer tid att umgås med varandra och våra familjemedlemmar.

Abir Linberg

Till abirs hemsida