Stockholms Universitet
Historiska institutionen
Historia 21-40p
Abir Lindberg
Hemskrivning: Statsbildningsprocessen och nationsbyggande i olika europeiska regioner
Innehåll
Inledning
*Begreppen stat och nation
*Teorier om nationsbyggandet
*Västeuropa
*Östeuropa
*Centraleuropa
*Slutsatser
*
Statsbildningsprocessen är en komplicerad företeelse som inte låter sig beskrivas allt för lätt. Den har sett olika ut i olika regioner beroende på dessa regioners olika förhållanden vad gäller, kultur, ekonomi och annat. När kan man t. ex börja tala om en fransk stat? Eller en rysk? Det är inte en lätt fråga och den kompliceras ytterligare av att vi i vår tid fortfarande är starkt präglade av den historieskrivning som bildades under 1800-talets nationalistiska era. Det är med andra ord lätt för oss att tolka Kievriket (start ca 878) som början på den ryska eller ukrainska staten. Eller att tolka Klodvig (d. 511) Frankernas konung som en försiktig början på den franska.
Förvirringen förvärras också av att moderna forskare framhåller att vi inte får glömma att det vi läser i de historiska källorna är elitens och makthavarnas historia. Att de dynastiska kungarna hade lite att skaffa med vanligt folk, och att vanliga bönder brydde sig föga om vad kungarna sysslade med. Därför menar moderna forskare att vi egentligen inte kan tala om någon nationalstat, som förutsätter medborgarnas medverkan, innan demokratiseringsprocessen hade kommit igång. Detta resonemang har givetvis sina poänger, men om vi inte kan räkna våra historiska källor som tillförlitliga därför att de skrevs av en elit, så måste vi i viss mån revidera hela historien, inte bara den om nationen. Detta vet vi förstås, men det hindrar inte historiker från att fortsätta söka efter historiska "sanningar" i källorna.
Det första vi måste göra om vi skall bena upp statsbildningsprocessen och nationsbyggandet i Europa är att skilja mellan stat och nation. En stat är en territoriell och politisk enhet som kan styras av en kung, av en oligarki, en titulärnation eller något annat. Den kan inrymma många nationer. Nationen är ett begrepp som tolkas och har tolkats olika från tid till tid. 1884 beskrivs ordet "nacion" i ett franskt lexikon som "en stat eller ett politiskt samfund som erkänner ett gemensamt styrelseskick med en högsta centralmakt". (Hobsbawn s. 25) Denna tolkning av nationen antyder att människor med olika språk kan sägas tillhöra samma nation. Detta var också fallet i den franska nationen på 1800-talet, som vi senare skall se. Det här var alltså den första tolkningen av nationen och vi kan kalla denna nationella rörelse för statsnationalism.
I slutet av 1800-talet började emellertid en annan form av nationalism att spira, nämligen kulturnationalismen. Den var inspirerad av författare som Rousseau och Herder som i sina skrifter hade hävdat att klimat och miljö, hade en grundläggande inverkan på kultur och karaktär. Ett folk med samma språk, kultur och etnicitet började betraktas som en nation, oavsett om de tillhörde samma stat eller inte. Det var bland annat denna form av nationalism som ledde till Italiens och Tysklands enande i slutet på 1800-talet. Det är också den här nationalismen som adopterades och fick genomslagskraft i Centraleuropa när det var dags för nationsbyggande där. På 1900-talet antog också nationalismen, som då inspirerades av rasbiologin och darwinismen en rasistisk och främlingsfientlig karaktär.
Eric J. Hobsbawn och Benedict Andersson är två moderna historiker som har tillhandahållit teorier om hur nationalismen och nationsbyggandet började i Europa och vilka förutsättningar som behövdes för att detta skulle ske. De utgår i stort sätt (inte Andersson direkt) från att nationsbyggandet började i Västeuropa och att det sedan spred sig därifrån ut till Östeuropa och resten av världen. De förutsättningar som antas betyda något för nationsbyggandet är hämtade från Västeuropa. Det är alltså det västeuropeiska statsbyggandet som står modell för hur nationalismen föddes. Därför är det också enkelt då vi tittar på exempelvis Frankrikes statsbyggnadsprocess att dra paralleller med deras teorier. Det blir lite svårare att dra paralleller med dessa teorier när vi tittar på Central- och Östeuropa. I fallet med Centraleuropa har Andersson och Hobsbawn förklarat anomalin, med att det vid tidpunkten för dessa staters skapande redan fanns en färdig modell att hämta. Förutsättningarna behövdes alltså inte. Fallet med Östeuropa och särskilt Ryssland är svårare att förklara, som vi senare skall se.
Så vilka var då dessa förutsättningar? Det finns givetvis en rad sådana förutsättningar. Jag skall kort försöka förklara de som jag anser vara av värde för min jämförelse mellan de olika regionerna.
Reformationen och latinets minskade betydelse var av vikt. När folkspråken fick betydelse som administrativa och religiösa språk började man försöka göra detta så enhetligt som möjligt. Staten var fortfarande beroende av att kunna förmedla sig på ett enhetligt språk över hela sitt territorium och de som arbetade för staten var givetvis tvungna att lära sig hantera detta språk. Det här betydde givetvis inte att alla började lära sig t. ex franska i Frankrike. Att alla inom ett territorium skulle lära sig ett nationalspråk kom inte förrän skolundervisningen blev obligatorisk. Alltså relativt sent. Att ett särskilt språk kom att upphöjas och standardiseras var också beroende av att det fanns en kulturelit i landet som kunde ta på sig rollen som språkförmedlare. Andersson nämner också vikten av boktryckarkonsten och tryckkapitalismen som förutsättningar för människor att kunna föreställa sig en annan gemenskap än den lokala. Med tidningar som kom ut över hela landet kunde människor som aldrig hade sett varandra få en gemensam referensram.
Statens utvidgning och centralisering var också en viktig förutsättning. Detta krävde en större administration och att fler människor anställdes av staten. De många krigen krävde också människor och att människor kunde tänka sig att dö för staten. Det utvecklades alltså ett slags kontrakt mellan staten och folket med ett ömsesidigt beroende. Med statens större anspråk på människors deltagande utvecklades så småningom ett missnöje hos folket eftersom de inte deltog i politiken. Detta ledde till idéer som upplysningen och liberalismen som kritiserade de gamla regimen. Man började tala om ett folkstyre och att staten var till för folket och inte tvärt om. Med den franska revolutionen föddes så nationalstaten, där staten var ansvarig inför folket.
Den accelererade utvecklingen av kommunikationsmedlen var också en stor förutsättning för att bryta den isolering som länge fanns mellan olika landsändar. Här är både järnvägen, radion och tidningar viktiga. Överhuvudtaget så förklaras ofta nationalismen och nationsbyggandet som en funktion av modernismen.
Efter det att nationen var född intensifierades den redan påbörjade spiralen mot den enhetliga nationalstaten. Lexikografer, grammatiker, filologer och litteratörer som intresserade sig för folkspråken sprirade. Dessa professionella intellektuellas strävanden var centrala för formandet av 1800-talets europeiska nationalism.
Vad gick då denna nyvunna nationalism ut på? Hobsbawn menar att de intellektuella på 1800-talet ofta talade om nationalism och nationalitetsprincipen, men att de inte närmare förklarade vad de menade. Begreppet togs för givet. Vissa saker kan man dock utläsa. Som att det inte ansågs finnas några problem med nationsbyggandet. Man tog till exempel för givet att allt för små nationer inte kunde bilda egna stater. Detta var den så kallade tröskelprincipen. Dessutom legitimerades inte nationsbyggande då en stat riskerades att splittras av nationalismen utan bara då den kunde ena folk. Så småningom övergavs de här tankarna och tankar om att varje nation hade rätt till självbestämmande började få gehör. Redan 1918 då en rad nya stater bildades i Centraleuropa, till följd av krigsslutetet, övergavs tröskelprincipen.
Både Hobsbawn och Anderson utrycker också en fråga om hur viktig den så kallade protonationalismen var för skapandet av nationalismen. Eftersom nationalismen enligt Anderson är en föreställd gemenskap så underlättas uppfinnandet av denna gemenskap av att det har funnits andra föreställda gemenskaper som den så att säga kunde ersätta. Dessa gemenskaper kunde vara religiösa, språkliga eller kulturella.
Av någon anledning trodde också folket på 1800-talet att de hade vaknat ur en sömn, att nationaliteterna alltid hade funnits, men att de hade haft svårt att se dem förut. Det som dessa tidiga nationalister såg måste enligt min mening vara exempel på protonationalism. Ju mer protonationella egenskaper som kan spåras till en viss nation, ju enklare blir nationsbyggandet. I min jämförelse mellan de olika regionerna i Europa kommer jag att koncentrera mig på själva statsbyggandet och på protonationella tendenser i de olika regionerna, där de finns. Jag kommer också att ta upp de kulturella olikheter som finns och som har betydelse för de olika regionernas statbyggnadsprocesser.
Frankrikes statsbildningsprocess har många likheter med de teorier vi sett tidigare. Detta beror förmodligen på att Frankrike ofta fått stå modell för statsbildningsprocessen. Det var ju också här som "nationen" skapades i och med den franska revolutionen. Jag kommer därför för enkelhetens skull att koncentrera mig på det franska statsbildningsexemplet när jag redogör för nationsbyggandet i Västeuropa även om jag är medveten om att statsbyggnadsprocessen och kanske framförallt nationsbyggandet såg olika ut på olika håll i Västeuropa. I Frankrike inlemmades tidigt de olika nationaliteterna och kom att betraktas som fransmän, medan man i Storbritannien till exempel fortfarande har separatistiska rörelser.
Efter Romarikets fall inföll de stora folkvandringarnas tid i Europa. Det rådde alltså en stor turbulens på folk och man kan överhuvudtaget inte tala om några enhetliga landområden runt den här tiden i Europa, (ca 400-talet) även det fanns många krigande kungar. En sådan kung var Klodvig, frankernas kung. Han har ibland av några entusiaster kallats för den första franska kungen, men de flesta skulle nog ändå hålla med om att detta är en klar överdrift.
Kanske hittar vi början på den franska dynastin när Karl den skallige var med och skapade traktatet av Verdun 843, som var det första dokumentet för vart landets gränser skulle gå. Dessa kan nämligen räknas till nuvarande Frankrikes kärna. En tid efter detta rådde det dock stor oenighet och krig i området, där farbröder och brorssöner stred för makten. Den eran slutade i och med Hugo Capets kröning 987. Dynastin som nu skapades skapade kontinuitet och varade ända till 1792. (Eller 1848) Men vi får inte glömma att denna statsmakt just var en dynasti och att den hade lite att göra med det vi idag kallar för en nation. Vi får inte heller glömma att feodalväsendet som fanns vid den här tiden delade upp människor i olika stånd och att det var lättar att identifiera sig inom ett stånd vid den här tiden än med något så abstrakt som en nation.
1800-tals historikerna menade ändå att man kunde se sådana här nationella (protonationella) tendenser i Frankrike under hundraårskriget mot England (1337-1453). Här krigade nämligen adel, borgare och bönder sida vid sida i kampen mot engelsmännen. Moderna historiker å sin sida menar att detta nationella uppvaknande är en överdrift. De beskriver hundraårskriget som en period av kriser och depressioner. Man har kunnat visa att många stridande män bytte sida när det passade dem och att den patriotism som fanns, tolkades i religiösa termer.
Krigen ledde i alla fall till att den kungliga administrationen och byråkratin blev viktigare. Dels för att kungen var tvungen att ta ut fler skatter och dels för att det behövdes män som var beredda att dö för den dynastiska staten. Detta ledde också till att man såg på kungen och staten som någon slags beskyddare. Här ser vi alltså tydligt hur kontraktet mellan stat och folk börjar ta sig, även om det fortfarande var relativt outvecklat på 1500-talet. Vid den här tiden hade kungen fortfarande inget ansvar över sitt folk utan det enda ansvaret var att han skulle vara en god kristen.
Vid den här tiden talades det också fem olika språk i Frankrike. 1539 utfärdades ett dekret som medgav att franskan var dynastins modersmål och att det skulle ersätta latinet i alla offentliga deklarationer. Det ersatte också latinet i kyrkan när det gällde giftermål, dop och begravningar. Men det stora folkflertalet berördes inte av detta dekret. Man fortsatte att tala sina egna språk i de olika landsändarna. Landet var också splittrat i religiösa termer. Mellan 1559 och 1600 skakades Frankrike av religiösa krig, inom sina gränser.
På 1600-talet skapades den franska absolutismen med framförallt Ludvig XIV, som förebild. Detta innebar att centraliseringen av staten fortgick och att byråkratiseringen utökades. Krigen fortsatte att dominera historien, men istället för att upprätthålla kontraktet mellan folk och kung blev kungen enväldig med mindre ansvar över sitt folk. Av folken krävdes det i gengäld mer, utan att de fick tillbaka särskilt mycket. Det var bland annat det här som ledde till missnöje hos folket och som så småningom skulle leda till den franska revolutionen.
Efter revolutionen började det riktiga nationsbyggandet. I den nya konstitutionen var staten ansvarig inför folket och nationen. Nu började också lexikograferna beteckna nationen som något karakteristiskt för varje folk. Nationen var också till för folket. Revolutionen skapade också en möjlighet för folket att vara stolta över att vara fransmän. Och författare som Viktor Hugo höll patriotismen levande.
Men man kan också tvivla på att nationen Frankrike skapades omedelbart och i anslutning till revolutionen. Många bönder i provinserna gjorde till exempel motstånd mot revolutionen och alla kände sig sannolikt inte som fransmän. Många soldater fortsatte också att desertera från den franska armén, särskilt under Napoleon. 1790 års språkenkät visade också att tre fjärdedelar av landets invånare förstod en del franska, men att bara en tiondel kunde tala det flytande. Många viktiga revolutionsdokument tvingades man till exempel att översätta ute i provinserna.
Den tredje republikens förtjänst var att göra Frankrike homogent. 1880 års lag införde obligatorisk och kostnadsfri skolgång som medförde att alla Frankrikes invånare lärde sig franska. Dessutom var skollärarna ofta nationalistiska pedagoger som fostrade eleverna i nationell anda. Framstegen på kommunikationernas område, med järnvägar, vägar och dagstidningar enade också landet. Vissa populära dagstidningar kunde köpas över hela landet. Allt detta ledde till att olika franska landsändar blev mindre isolerade. Från 1889 infördes också allmän värnplikt och 1881 beslutades det att man skulle fira den 14:de juli som en nationell helgdag.
Fösta världskriget var en enande faktor för Frankrike som innan kriget hade varit delat i två block. Landet enades tillfälligt, men efter kriget splittrades Frankrike igen i olika vänster- och högerrörelser. Många av dessa antog också extrema former. Under det andra världskriget var Frankrike splittrat och fransmän dödade fransmän både i Frankrike och utomlands. Nationalismen i Frankrike återuppstod dock i imperialistisk anda i med General de Gaulles presidentur. Han hade som sin huvuduppgift att ena landet och ville inte ställa sig varken till höger eller vänster.
Idag ökar regionaliseringen i Frankrike med en ökad decentralisering där provinserna får mer att säga till om. Detta samtidigt som nationen som administrativ enhet börja tappa mark i och med den Europeiska Unionen.
Jag kommer att exemplifiera den östeuropeiska regionen med Ryssland. Inte bara för att det här är lättast att hitta protonationalism utan också för att Ryssland med dess kultur har kommit att påverka övriga Östeuropa avsevärt.
Kievriket ses av många som en föregångare till den ryska staten, även om andra östslaviska folk också hämtar legitimitet härifrån. Det var under Kievriket som östslaverna blev kristna och enligt Nestorskrönikan skedde detta år 988. I och med kristnandet inlänkades östslaverna med västeuropa som redan var kristnat. Men det var en annan slags kristendom än den i väst. Och även om kyrkans separation inte kom förrän 1054, så förmedlar krönikan ett avstånd både till den västerländska och den asiatiska identiteten. I stället visar krönikan en stark identifikation med den bysantiska kulturen. Man tog i och med detta avstånd från det latinska arvet och även från latinet självt. Här hittar vi alltså den första olikheten med väst. Medan latinet i Västeuropa förenade alla länder och förhindrade att det uppstod någon nationell identitet, så användes i stället för latinet, folkspråken tidigt i de östslaviska kyrkliga ritualerna. Och även om det så småningom skapades ett särskilt skriftspråk i kyrkoslaviskan, var inte den så annorlunda gentemot det talade språket att inte vem som helst med lite ansträngning kunde lära sig det.
Östkyrkan var också annorlunda från den i Västeuropa i den meningen att det aldrig har funnits någon övernationell hierarkisk kyrkoorganisation i denna. Detta har fått flera viktiga konsekvenser. För det första har de ortodoxa kyrkorna organiserats som nationalkyrkor, vilket betytt att kyrka, språk och "nationalitet" har blivit mycket mera tätt förknippade med varandra i öst än i väst. I den här meningen kan man alltså säga att kyrkan i öst var protonationell.
1240 erövrades de östslaviska områdena av mongolerna och fram till 1480 var det som idag är Ryssland inlemmat i ett asiatiskt rike, styrt khanen. Den europeiska identiteten försvagades därigenom betydligt. Så småningom tog denna era dock slut och Moskvariket var den dynasti som kom att axla manteln som härskare över de östslaviska folken. Detta hindrade dock inte en fortsatt isolering från väst.
De ryska tsarerna kom såsom härskare att påverkas både från det asiatiska arvet med deras envåldhärskare och det kristna arvet och den romerska imperietanken. Under 1500- och 1600-talen blev kejsarna allt mer självsvåldiga envåldshärskare och inget som helst kontrakt med folket kan uttydas. Ryssland bredde ut sig mot öster genom Sibirien och mot söder över de tidigare tatariska områdena. Det var också under den här tiden som begreppet "det heliga Ryssland" (svjataja Rus) skapades. Det heliga Ryssland användes också i de ryska folkvisorna och i den ortodoxa kyrkans hymner. Däremot brukades det inte av tsarmakten i officiella sammanhang. Om man tolkar denna trend som protonationell så är den långt ifrån lik den i Västeuropa. Här kan man tala om en nationalism som växer underifrån, från folket så att säga. Och inte uppifrån och utifrån att staten behövde legitimera sin makt. Tsarmakten ansåg nämligen inte att man behövde folkets godkännande.
Närmandet till den västerländska kulturen började på 1600- och 1700-talen och fick sin kulmen i och med Peter den store. Han importerade utländsk teknologi, skapade en ny armé och flotta enligt västeuropeiskt mönster och reformerade den statliga förvaltningen enligt svenska principer. En ämbetsmannakultur skapades. Men den fungerade inte som det nationella kitt som den hade gjort i väst, eftersom den var så korrumperad. Det var endast människor i anslutning till tsarens vänner och familj som kunde göra sig en karriär där.
De stora och snabba förändringarna skapade en polarisering i det ryska samhället där västermän och slavofiler stod mot varandra på 1800-talet. Västermännen ville närma sig Europa och såg Peter den store som en hjälte medan slavofilerna ville isolera sig från den Europeiska kulturen. De senare var i grunden västerländskt bildade och påverkade av den tyska kulturnationalismen. Den slavofila rörelsen utvecklades under andra hälften av 1800-talet till panslavism, en imperialistisk, politisk riktning som ville förena samtliga slaviska länder och erövra Konstantinopel. Västermännen blev en generation senare revolutionärer och terrorister.
Det som saknades i Ryssland i slutet av 1800-talet var liberala krafter som kunde fungera som ett modererande element och en grund för uppbyggandet av en demokrati av europeisk modell. Med den ryska revolutionen 1917 infördes med stor frenesi ett västerländskt politiskt och filosofiskt system - marxismen - som officiell ideologi, medan den nya staten, Sovjetunionen nästan fullständigt isolerade sig från resten av Europa.
Att marxism-leninismen inte gav något utrymme för ett medborgarsamhälle hindrade inte den ryska nationalismen att blomstra. I Sovjetstaten var man dessutom noga med att definiera folken i den multinationella staten efter nationella termer. När krisen djupnade innan Sovjetunionens fall, började således olika etniska grupper att anklaga ryssarna för denna kris. Detta fick i sin tur fick den ryska nationalismen att ta ny fart. Den hade också ett arv att ösa ur i den slavofila rörelsen. Allt detta ledde vid kommunismens fall till att Sovjetunionen vittrade sönder i alla dess nationella delar.
Idag har Ryssland ett stort problem med de 25 miljoner ryssar som bor i det "nära utlandet". Men även inom Ryssland finns separatistiska tendenser, som oroligheterna i Tjetjenien har visat. Ryssland har också framträtt som en panslavisk och panortodox försvarare av Serbien i krigen i det forna Jugoslavien. Nationalismen som under befrielsekampen från Sovjetunionen uppfattades som en möjlighet till att nå ett bättre liv, har sedan kampen avblåsts förvandlats till ett hot mot det fredliga återuppbyggnadsarbetet och demokratin.
Jag kommer inte att exemplifiera Centraleuropa med ett specifikt land. Detta gör jag för att det i vår litteratur inte stod tillräckligt uttömmande om något specifikt land i denna region. Istället kommer jag ge en generaliserande bild av Centraleuropa som i min framställning främst utgör Polen, Ungern och Tjeckoslovakien.
Centraleuropa utgjordes både under medeltiden och den moderna tiden av multinationella dynastiska stater av varierande gränser och storlekar. Sedan medeltiden ingick också nuvarande Polen, Ungern och Tjeckoslovakien i den västkristna kulturkretsen. Samtidigt har de gränsat till den östkristna sfären. Från och med slutet av 1500-talet till slutet av 1700-talet försökte makthavarna i de dessa västkristna regioner att befästa sin makt österut, genom att tvinga ortodoxa östslaver och rumäner att underkasta sig påven i Rom. De som lät omvända sig fick behålla sina ortodoxa riter och kom att kallas grekiska kristna, eller uniater. I jämförelse med östkyrkan kan vi alltså här säga att Centraleuropa med sin västkristna kyrka och dess latinska språk under den här tiden inte hade någon möjlighet att utveckla någon protonationalism i religiös mening, som man hade gjort i öst.
Protonationalismen försvagas också av att Centraleuropa ändå var påverkad av den östeuropeiska traditionen vad gäller maktrelationerna mellan folk och härskare i regionen. Här fanns inte någon kontraktrelation av ömsesidigt beroende, ingen dualism beträffande makt och ideal i samhället. Vasallskapets konstitutionella del saknades och kyrkan var inte oberoende, som den i viss mån var i väst. Centraleuropa hade heller inga autonoma städer eller några lokala sfärer av frihet, inget som kunde ha främjat ett ömsesidigt beroende och ett kontrakt mellan härskare och folk.
Under 1800-talet påverkades Centraleuropa med dess många nationaliteter av den västeuropeiska nationalismen. Både statsnationalismen, med sina rötter i Frankrike och kulturnationalismen med rötter från den tyska romantiken gjorde sitt intåg. Den romantiska etniska nationalismen kom tidigt att bli normerande för de statslösa folken i Österrike-Ungern.
Demokrati och nationellt självbestämmande blev först aktuellt i Centraleuropa efter första världskriget. 1919-20 skedde genom fredslutet i Paris en uppdelning av de sönderfallna och besegrade kejsardömena. De skulle definieras med åberopande av nationellt självbestämmande. Varje folk skulle få sin egen stat. Dessa stater förutsattes att bli demokratiska. Alla nya stater i Centraleuropa fick stora nationella minoriteter, särskilt i gränsområden. Dessa minoriteter skulle tillförsäkras kollektiva rättigheter och därmed bands inte demokratin enbart till individen som medborgare utan även till den etniska gruppen. Detta medförde till att kultur- eller etnonationalismen segrade i Centraleuropa under mellankrigstiden.
Tyskland och Österrike-Ungern betraktades som ansvariga för första världskriget och de fick finna sig i att deras territorium kraftigt förminskades. Detta medförde att stora tyska och ungerska minoriteter befanns sig utanför respektive lands gränser. En av anledningarna till andra världskriget sägs också vara Ungerns och Tysklands natíonalistiska och irredentiska politik mot grannstaterna i Centraleuropa. Både under och efter andra världskriget löste man problemet med de stora nationella minoriteterna genom att man fördrev dem från land till land. 1945 flydde eller fördrevs till exempel mellan 12-14 miljoner tyskar från Baltikum, Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien.
Efter 1945 försökte Sovjetunionen befästa sin ställning i Centraleuropa genom att omvända folken där till marxism-leninism. De omvända fick behålla sina yttre symboler på statlig suveränitet och kom att kallas folkdemokratier. På det här sättet förlorade medborgarna i dessa områden sitt demokratiska kontrakt. Å andra sidan tolkades demokratin rättsligt annorlunda i de socialistiska staterna. Detta tillsammans med ett etniskt medborgarskap gör att man fann en ideologi i dessa stater som likställde demokrati med nationellt självbestämmande för statens titulärnation. Den politiska ledningen kom så att betrakta den etniskt definierade staten och hela folket som sin egendom.
Kampen om makten i de postkommunistiska staterna i Centraleuropa skedde i tecknet av både förvästligande och nationellt självbestämmande. Aktörerna vägleddes förutom av personliga och korporativa intressen också av målsättningar som var påverkade både av etnonationlism och av sovjetisk politiks kultur och rättsuppfattning. Medborgarsamhället som aldrig riktigt fått fotfäste i denna region var fortfarande efter kommunismens fall outvecklad. Man kan ändå säga att de lyckats närma sig väst till en stor del och att Polen Ungern, Tjeckien och Slovakien har blivit förankrade i den västeuropeiska ordningen.
Nationalistisk politik och etnisk definierade motsättningar framstår dock fortfarande som en källa till allvarliga konflikter inom och mellan staterna idag.
I min jämförelse mellan de olika europeiska regionerna har jag lagt ganska stor emfas på de kulturella skillnader som har funnits. I denna skiljelinje mellan öst och väst står främst kyrkans roll och uppdelningen i den romersk-katolska kyrkan och grekisk-ortodoxa. Jag har också lagt stor vikt vid hur maktrelationerna har sett ut i de olika regionerna.
Om vi jämför de olika regionernas förutsättningar för nationsbyggande ser vi klart och tydligt hur Frankrike följer de teorier om nationsbyggande, som vi fått till del av Hobsbawn och Andersson. Här ses till exempel den gamla katolska kyrkan med sitt latinska språk, som en bromskloss för protonationella tendenser. Man ser alltså reformationen och den växande användningen av folkspråken som viktiga inslag i nationsbyggandet. Dessutom ser man upplysningen, liberalismen och demokratiseringsprocessen som avgörande faktorer för nationalismens framväxt.
I Ryssland fungerade östkyrkan till skillnad från väst, tidigt som en protonationell företeelse i och med att man här använde folkspråken i de kyrkliga ritualerna. Dessutom var kyrkan mer utformad som en nationell kyrka. Kyrkan bidrog också i sina hymner att förstärka bilden av "heliga Rus". Nationalismen spreds nedifrån och i avsaknad av en demokratiseringsprocess. Upplysningen och liberalismen behövdes inte för att forma den ryska nationalismen, även om de lånade idéer av den tyska romantiken och dess nationalism.
I Centraleuropa är det svårt att se protonationella tendenser innan 1800-talet. Det är också svårt att se vilka av förutsättningarna som uppfylldes för ett nationsbyggande. Detta behövdes kanske inte eftersom nationalismen redan var född och redo att appliceras på nya stater. Gerner menar till exempel att nationalism och nationsbyggande i Centraleuropa är moderna konstruktioner. Detta hindrar dock inte att nationalismen blomstrar och är högst levande i dessa stater.