Inledning

Jag tänker börja med att säga att min ambition över denna redogörelse inte är att ge något uttömmande svar om min lärarfilosofi. Det är väl heller inte meningen som jag har förstått det. Vidare tycker jag att jag har fått med mycket av "uppgiften" i de arbeten vi har lämnat in tidigare denna termin och då främst i praktikuppgift fyra. Sedan var det inte sådär väldigt länge sedan jag skrev min uppsats om helhet och min tidigare lärarfilosofi, även om jag tycker att jag har lärt mig mycket och utvecklats en hel del den här terminen.

Istället kommer jag att ta upp lite av de funderingar runt lärandet, skolan och läraryrket som för närvarande sysselsätter mig på nätterna innan jag somnar. Det rör sig inte om några färdiga svar, (annars hade jag kanske inte funderat på dem,) utan snarare är det väl så att jag gärna skulle vilja komma fram till några svar någon gång även om jag kanske inte gör det under tiden jag läser på lärarhögskolan utan kanske längre fram i min lärarbana.

Om kunskap och kunskapens mål

Jag tror att bland det viktigaste man bör ha klart för sig om man skall bli lärare är hur man ser på kunskap och kunskapers värde. Alltså inte först och främst hur på barn lär sig utan vad man överhuvudtaget menar att kunskap är bra för. För mig kan kunskap se ut på lite olika sätt. Vi har t.ex. funktionell kunskap som man använder sig av, som något slags redskap. Det kan vara en portkod eller ett telefonnummer, men det kan också vara olika sorters fakta och begrepp som man behöver för att kunna se, förstå och analysera större sammanhang och strukturer. Sådana här kunskaper har alltså ett visst syfte och kan man inte se det syftet eller använda sig av de kunskaperna så tror jag inte heller att inlärningen blir meningsfull. Man skulle möjligtvis kunna lära in vissa saker till ett prov, memorera, men man glömmer dem lika lätt. Lika lätt som man glömmer ett telefonnummer man inte använder.

Sammanhang och strukturer behöver alla människor och då kommer vi också in på kunskapers högre dimension. För mig är det att se en mening i tillvaron och att förstå världen och oss själva. Gör vi det är vi kapabla till att äga världen, i den meningen att vi har det förtroendet för världen och oss själva, att vi kan vara med och påverka framtiden. Det sista är i alla fall det personliga sökinstrument jag använder mig av när jag inhämtar kunskap. Inte alltid förstås, ibland är kunskap bara spännande. Som en äventyrlig resa man kan göra utan att hindras av materiella saker som pengar, social ställning och kropp…

Att försöka se en mening och något slags mönster i det vi gör och läser är något som jag alltid har gjort. Det gäller i det mesta från att lära mig stretcha efter ett träningspass till kunskaper på högre nivå. Men ibland är jag inte säker på att det finns någon mening eller något mönster i tillvaron. Däremot är jag säker på att människan (homo sapiens sapiens) är utrustad med ett sådant sökinstrument. Att se mönster och att söka se orsak och verkan är de instrument som har hjälpt oss att överleva och ta oss framåt på livets väg.

Innan jag började på lärarhögskolan var jag övertygad om att alla människor i grund och botten var kunskapstörstiga och sökte mening. Och min funktion som lärare skulle då bli att tillsammans med eleverna försöka locka fram den kunskapstörsten. (Vilket jag för övrigt tror är viktigt ifall vi skall ta oss förbi denna snabbt föränderliga värld och in i en värld med en något större harmoni än idag.) Numera tvivlar jag ibland. Jag har tagit för givet att alla är som jag. Men jag undrar om det stämmer. Då blir frågan vad det är som inte stämmer. Stämmer det att alla människor söker mönster och mening? Jag tror det. Om det är så, så är det mina sökinstrument som inte alla kan använda. Och vidare ifall det stämmer så borde alla människor hitta sina egna sökinstrument för mening och mönster. Att själv inse värdet av kunskapen man inhämtar är ju dessutom en förutsättning för aktivt lärande som vi har sett. Frågan blir nu, vilka sökinstrument som kursplans-, läroplans- och läroboksförfattare använder sig av. Stämmer verkligen de med alla andras? Är det t.ex. nödvändigt att alla människor uppnår de här nivåerna av kunskap? Eller ännu viktigare, är det möjligt? Jag har inte svaret på de här frågorna. Jag hoppas förstås att det är möjligt, men jag är inte säker. Jag är inte ens säker på att det är nödvändigt. Det finns faktiskt många människor utanför skolvärlden som hittar sin egen mening i tillvaron utan att veta att solen är en stjärna som alla andra. (För att ta det konkreta exemplet, min syster.)

Vart vill jag då komma med det här resonemanget? För det första ville jag ge en inblick i hur mina tankar går för närvarande och för det andra undrar jag vilka konsekvenser man kan dra om det skulle vara så, att inte alla människor kan se en mening i allt de lär sig i skolan. Konsekvensen som jag skulle dra är faktiskt att de då inte behöver lära sig det eftersom undersökningar visar att elever ändå inte lär sig ifall de inte ser något syfte med det som skall läras in. En annan konsekvens skulle kunna vara att jag som lärare gör dem uppmärksamma på det. Alltså; om inte mina sökinstrument duger (även om de kan hjälpa) så måste de komma fram till egna sökinstrument. De måste själva inse vitsen med lärandet. Jag kan inte göra det åt dem. Här kommer vi också in på det slitna uttrycket; "ansvar för sitt eget lärande", som i min tolkning alltså inte innebär att eleverna får uppgifter som de ansvarar över att klara av, utan att de faktiskt själva inser varför man skall lära sig vissa saker. En annan övertygelse jag har är nämligen (trots det tidigare resonemanget) att lärandet blir mycket roligare då. Det är en viktig aspekt eftersom skolan är obligatorisk. Alltså, om eleverna ändå måste gå i skolan är det lika bra att göra det bästa av situationen. Och det bästa är inte att sitta och tycka att allt är trist utan att försöka se någon mening med det vi gör. Slutkontentan av det här resonemanget är i alla fall att jag inte kan uppnå något själv i klassrummet. Jag kan hjälpa till, jag är vuxen och har mer erfarenhet. Dessutom har jag en del tips på hur man kan se saker och ting (och även tips på att man kan se saker på olika sätt) men inlärningsarbetet är ändå elevernas arbete och om vi skall nå något mål med lärandet så måste alla i klassrummet hjälpas åt. Samtidigt får vi också in individualisering, elevinflytande och demokrati i klassrummet.

Om nyfikenhet

Något annat som jag har tänkt och tvivlat på är faktiskt det här med vikten av mål i undervisningen som man sedan strikt håller sig till. Det är inte så att jag tvivlar på själva målet eller att man på något sätt ska ta sig dit, utan det jag tvivlar på är det här med att inte sväva ut. Jag ska försöka förklara vad jag menar med ett konkret exempel; mitt arbete med franska revolutionen under praktiken. Vad jag kom fram till var att eleverna t.ex. var mer intresserade av Napoleon än av franska revolutionen och varför de var det, berodde enligt mig på att de hade hört talas om Napoleon förut. Alltså, de hade hört talas om Napoleon, men de hade inte någon klar bild av honom, och därmed hade en fråga väckts: "Vem var egentligen Napoleon?" Just det här att de hade hört talas om honom utan att ha en klar bild väckte med andra ord nyfikenheten. Nyfikenheten är det bästa vi kan utgå från när vi lär oss. Att en fråga finns innan ett kunskapsinhämtande är en av förutsättningarna till aktivt lärande.

Vad jag började tänka på, var hur jag skulle kunnat ha väckt intresset för franska revolutionen. En fråga om franska revolutionen borde ha väckts, innan vi satte igång, och det i sin tur är beroende av att de har hört talas om franska revolutionen utan att ha en klar bild av den.(jmf. Konstruktivismen.) Och vidare, om de inte hör talas om franska revolutionen utanför skolan, så borde de åtminstone höra talas om den i skolan.

Hur göra? Jag har inget svar på den här frågan heller, man vad jag tänkte på när jag arbetade med franska revolutionen var att det kanske inte skulle ha skadat om jag lite sådär nonchalant hade nämnt den amerikanska och ryska revolutionen. Kanske något i stil med att mönster återkommer senare osv, osv. Det kanske inte skulle göra så mycket om de hör talas om de senare revolutionerna utan att få en klar bild från början om nyfikenheten väcks?

Jag vet inte, kanske har jag fel, men vad jag menar är inte att komma med någon ursäkt, likt den att eleverna förstår inte allt nu, det kommer senare. Jag funderar bara över vägar på hur man kan väcka nyfikenheten. Blir den väckt är det ju också vårt ansvar att tillfredsställa den. Om man inte kan tillfredsställa den i skolan blir arbetet i skolan meningslöst.

Vad jag resonerat kring hittills, är själva kärnan, som jag ser den, och vitsen med skolan. Alltså att eleverna får känna en mening med skolan och att de ska kunna växa som människor (och medborgare) med hjälp av den kunskap som kan inhämtas där. Att inse att det finns ett värde i kunskapen som vida överträffar exempelvis nöjda föräldrar, lärare och bra betyg. Dessa är alltså mina mål som lärare. Det är här jag sätter fokus. Allt annat som jag gör, måste således sättas i relation till det här målet. Det gäller allt från delmål, planering och metoder till mitt sätt att se på inlärning, lärarroll och vikten av det sociala klimatet i klassrummet. Nu tycker jag också att det mesta som vi får lära oss på lärarhögskolan stämmer väl överens med mitt övergripande mål. Det är bra. Men bara för att jag tycker vissa saker är bra (ex vissa metoder etc) så är det inte meningen att jag skall tappa bort målet. Målet är nämligen vägvisaren för mig, inte metoderna.

Lite av min människosyn och de konsekvenser de får i klassrummet

Jag tycker att jag har berört mål, inlärning och undervisning i de andra uppgifterna vi har fått tilldelade (inkl. min uppsats om helhet som fortfarande håller ställningarna enligt mig) och kommer därför inte att närmare gå in på dem. Istället vill jag beröra hur jag ser på min roll som lärare. Det här är en viktig aspekt eftersom man kommer in på den människosyn man har och som i sin tur leder in på t.ex. fostran som vi ju också har ett visst ansvar över.

Jag tror att alla människor (och allt liv), oavsett ålder, har ett värde och att alla således är förtjänta av respekt. Dessutom tror jag inte att vi kan lära oss att respektera varandra om vi inte själva har känt att vi är respekterade som individer. Alltså har vi som vuxna ett ansvar att lyssna, försöka förstå och respektera våra elever ifall de skall lära sig att göra detsamma mot oss och mot varandra!

Det har lite med de förväntningar som eleven känner att vi har på dem. Om vi som lärare t.ex. förväntar oss att eleverna skall respektera oss för att vi respekterar dem så tror jag att möjligheterna till detta blir större. Samma sak gäller om vi som vuxna förväntar oss att eleverna skall klara av att ha ansvar över något. Möjligheterna att de faktiskt klarar av uppgiften blir större om vi litar och tror på att eleverna klarar av det. (Med reservation för uppgiftens ansvarsstorlek i relation till elevens mognad.) Jag tror alltså inte på metoden: "Du får det och det ansvaret när du har klarat av det och det." Vi måste tro på eleverna först, för att de skall kunna lära sig tro på sig själva.

Om mig som ledare

Ska jag vara ärlig har jag lite svårt att se mig själv som ledare, även om jag märkte att det inte var några större problem med det under praktiken. Snarare var det just det som var problemet. Jag vill inte vara någon auktoritär ledare som eleverna följer blint eller ofrivilligt. Jag vill att jag och eleverna tillsammans skall förstå och forma t.ex. de regler vi använder oss av i skolan. Inklusive den regeln att jag som är mer erfaren ibland får sista ordet. Det handlar om att försöka praktisera demokrati i skolan. Det handlar också om att omsätta skolans värdegrund i praktiken. Jag tror nämligen inte att det räcker med att undervisa om värdena och demokratin, de behöver praktiseras och synas ute i klassrummen för att göra någon nytta. Så även om jag inser elevernas behov av auktoritet så är det inte målet med min lärarroll.

Här kommer vi också in på klimatet i klassrummet som jag tror är oerhört viktigt. Eleverna måste få känna sig trygga i klassrummet. Det får t.ex. inte vara så att elever inte vågar fråga om saker för att de riskerar att känna sig dumma. Det hoppas jag att jag som lärare kan göra något åt. Dels kan jag själv ta deras frågor på allvar och dels kan jag försöka visa att jag inte accepterar att någon görs till åtlöje i mitt klassrum. (I det här läget har jag inget emot att vara auktoritär!)

Något annat jag inte tycker om och som, enligt mig, inte främjar ett aktivt lärande är konkurrenssituationen som ibland uppstår i klasser. Kanske kan den vara en sporre för de "duktiga" eleverna, men på vilket sätt? Skall de lära sig för att få känna sig duktiga eller ska de lära sig för att växa som människor och för att de kan få känna glädjen över att kunna behärska och använda sig av sina kunskaper? Att få känna sig duktig är ett dåligt syfte för inlärning enligt mig. (Och jag borde veta eftersom jag varit där.) Då är det bättre om man får bort konkurrenskraften och istället börjar hjälpa varandra. Och varför skulle inte eleverna kunna hjälpa varandra? Många gånger förklarar de säkert saker för sina kompisar bättre än vad jag skulle ha gjort. Jag är glad för att det nya betygssystemet åtminstone ger oss möjligheten att arbeta i den här riktningen. Nu gäller det bara att försöka omsätta det i praktiken.

Sammanfattning

Jag har i den här uppgiften försökt att delge lite av de funderingar jag har för tillfället. Jag har medvetet försökt att hålla mig kring mina mål med undervisningen och hur jag ser på mig själv i min lärarroll. Detta för att målet med undervisningen alltid måste hamna i fokus. Speciellt då vi får många bra tips på hur man kan gå till väga för att nå det målet. Det är nämligen väldigt lätt att man förlitar sig blint på metoder, kanske så blint att man missar när eleverna inte hänger med. Eller kanske så blint att man börjar skylla på eleverna, något i stil med att de ändå inte är intresserade.

Att bli medveten om hur man ser sig själv i sin lärarroll är också viktigt. Framförallt för att man avslöjar hur ens människosyn ser ut. Kanske är det rent av lika viktigt som ens kunskapssyn, eftersom det har med skolans värdegrund att göra? Värdegrunden är nämligen lättare att praktisera än att undervisa om. Och barn gör som bekant inte vad man säger utan som man gör!