Vi fick i början av terminen skriva varför vi ville bli lärare. Det var väl en slags lärarfilosofi och jag måste erkänna att jag inte har ändrat mina ideal nämnvärt sedan dess. Det jag har fått upp ögonen för sedan dess är väl framförallt det här med helheten som jag också har skrivit en uppsats om.
Det här med helheten försökte jag också lägga märke till under min praktik. Tyvärr upplevde jag det som om eleverna fick lära sig många lösryckta fakta, som även kändes meningslösa för mig många gånger. Inte många sammanhang här inte!
En annan sak jag lade märke till, framförallt på högstadiet, var att eleverna faktiskt var intresserade av att diskutera och tycka till i många samhällsorienterande ämnen, men att de aldrig fick tillfälle att ventilera allt det här med någon vuxen. Lärarna verkade mera bekymrade med att "hinna med kursen." Det är ganska sorgligt om eleverna aldrig får syssla med det de känner är intressant och viktigt, när tillfälle ges. Om de bara måste "banka in" det som ska bankas in, är chansen stor att den naturliga nyfikenheten kvävs. Detta är viktigt. Vi får, som lärare, aldrig glömma bort vad vi gör i skolan. Vi är förhoppningsvis där för elevernas skull och vi måste alltid försöka tänka på deras bästa. Det får aldrig bli så viktigt att "hinna med kursen" att vi glömmer meningen med skolan: Att eleverna ska lära sig och tycka om att lära. Dessutom tror jag att man har goda möjligheter att hinna med ändå ifall man koncentrerar sig på vad som står i kursplanen och inte stirrar sig blind på det som står i läroböckerna. Vår läroplan ger faktiskt ganska stor frihet och den bör man utnyttja om man kan.
Jag tror att människan är nyfiken av naturen och att hon vill lära. Mitt högsta mål som lärare är dels att inte släcka den nyfikenheten och dels att väcka den där det behövs. Om man börjar prata om vilka metoder som skall användas för det syftet så får, åtminstone jag, svårt. Jag har för det första inte tillräckliga erfarenheter på den fronten och för det andra tror jag att det hela är mer komplicerat än valet av metoder.
Jag tror att det handlar mer om äkta intresse från lärarens sida, det handlar om att kunna göra ämnena intressanta och det handlar om att vara lyhörd för elevernas intressen och behov. I det senare fallet behöver vi som lärare vara flexibla och kunna ställa lektioner på ända om situationen kräver det. Jag tror också på att ta eleverna till hjälp. Jag vill att eleverna ska känna att vi är ett lag som skall få läroplanen att gå i hop. Om jag inte lyckas stimulera deras nyfikenhet på ett område får vi helt enkelt diskutera gemensamt vad som kan göras i stället. Huvudsaken är ju att vi når målet och att vi gör deras tid i skolan så intressant och rolig som möjligt. Skolan är trots allt en stor del av deras liv och liv ska man inte förslösa!
Jag vet inte om man som lärare behöver en massa teorier att utgå från. Det viktiga är att man har sina prioriteringar klara för sig. Det är många beslut som underlättas om man har det. Allt ifrån föräldrarmöten till valet av kurslitteratur. Mina prioriteringar är dessa: Eleven i centrum, lärandet i centrum och helheten i centrum. Dessa prioriteringar tror jag också hjälper mig med de olika krav som ställs på mig som lärare. Jag hoppas och tror till exempel att jag kommer få bra kontakt med många elever, men jag kanske kommer få det svårare med föräldrarmöten och dylikt. Om jag då har prioriteringarna klara för mig är det enklare att klara av även sådana uppgifter, då jag gör dem med elevernas bästa för ögonen. Man blir starkare när man gör något för andra!
Kunskapsförmedlingen är skolans och lärarnas huvuduppgift. Allt det andra, det sociala, är viktiga faktorer som måste stämma just därför att det är förutsättningar för att lärandet ska kunna ske. Det är till exempel oerhört viktigt med ett bra klimat i klassrummet.
Hur klimatet i klassrummet är beror nog mycket på gruppsammansättningen och den kan man som lärare kanske inte göra så mycket åt. Självklart är även läraren viktig. Jag tror att eleverna måste få känna sig naturliga med läraren och det är även viktigt att de känner att de kan lita på läraren. Det kräver att läraren själv är naturlig och att hon kan lita på eleverna. Det är också viktigt att läraren kan vara öppen, avslappnad och säker på sig själv. Är inte läraren det så är eleverna de första som upptäcker det. Barn är till skillnad från många vuxna väldigt känsliga för olika stämningar. De låter sig inte luras av fina ord, de märker hur det är fatt med läraren och är läraren inte i balans kommer osäkerheten att spridas i hela klassrummet.
Det här med klimatet i klassrummet är svårt att utrycka i ord därför att det rör sig om samspel mellan lärare och elever och mellan elever och elever. Det handlar helt enkelt om mänskliga relationer.
Jag tror även att det är viktigt med ett trivsamt klassrum. Det kan man möjligtvis få om eleverna får fixa och pynta själva i klassrummet.
Jag tror att jag har många bra kvalitéer som kommer att komma till användning i klassrummet. Ni (Sune och Ove) talar ofta om att vi ska försöka utveckla vår personlighet och att vi ska reflektera över vilka vi är. Det tycker jag är både bra och viktigt. Problemet med mig är att jag har tänkt och sökt så länge och så mycket. Det har lett mig både hit och dit på livets väg och det kommer jag förhoppningsvis ha nytta av i mitt framtida yrke. Men om jag ska försöka skriva ner det i någon slags lärarfilosofi blir det genast svårare. Dels är det så mycket att jag inte ens skulle veta var jag skulle börja och dels är den hela tiden under utveckling. (Då menar jag alltså bokstavligt från vecka till vecka, många gånger.) Dessutom är det svårt att undvika att bli personlig när vi pratar om just personlighetsutveckling och hur vi ser på oss själva i samband med läraryrket och dess krav. Visserligen vet jag att ni inte har något emot att vi är personliga (och jag brukar heller inte ha några problem med att vara öppen,) men just nu känner jag mig inte mogen för det. Det är ju inte heller huvudsaken. Huvudsaken är att jag vet vem jag är och att jag kan vara öppen och ärlig när det gäller: Hos mina elever och deras föräldrar.
Vad jag vill förbättra hos mig själv under min nästa praktikperiod är just kontakten med eleverna. Under den senaste praktiken lärde jag aldrig känna eleverna tillräckligt. Just som det började kännas bra, var det dags att byta klass. Jag känner enormt mycket för barn och ungdomar och jag kommer i håg mycket från min egen barndom. Däremot träffar jag inte så många barn och ungdomar i mitt dagliga liv. Det gör mig lite orolig, för jag vill inte gärna glömma bort hur det är att vara barn och jag vill inte bli så "litterat" att jag inte kan kommunicera på elevernas nivå. Detta vill jag alltså utveckla under min nästa praktik: Kontakten och kommunikationen med eleverna.
En annan sak jag tycker är viktig är givetvis min kunskapssyn men den tycker jag att jag har gått igenom ganska utförligt i min uppsats: "Om helhet." Den uppsatsen kan man för övrigt se som lite av en lärarfilosofi i sig. Eller åtminstone som ett bihang till en lärarfilosofi. Kanske är det också den uppsatsen som gör att jag känner mig helt slut inför den här uppsatsen. Därför förklarar jag den här uppsatsen färdig!