Både Mesopotamien och Egypten var tidiga flodkulturer. Där bosatte sig människor på de bördiga alluvialjordarna för många tusen år sedan. Både Eufrat, Tigris och Nilen översvämmade regelbundet och vid bägge flodkulturer växte tidigt en organisation fram där man med hjälp av irregations- och bevattningssystem lyckades utnyttja stora delar av jorden för odling. Men där slutar de likheter som har med floderna att göra.

Eufrat och Tigris var vilda och oberäkneliga floder. Deras översvämningar kunde inte beräknas och det ledde titt som tätt till stora katastrofer med stor ödeläggelse. Mellan floderna, bevattnings- och irregationssystemen fanns det stora ogästvänliga områden med öken eller kärr där olika nomadfolk härskade. Detta delade upp Mesopotamien i skilda regioner och skilda självständiga statsstater bildades. Dessa stater hade en dålig kommunikation sinsemellan och var och en var väldigt angelägen att behålla sin självständighet. Detta ledde vidare till otaliga krig då exempelvis någon stadsstat kom att dominera och ville förena landet. Dessutom var städerna tvungna att försvara sig mot många av de nomadfolk som bodde runt omkring eller som kom invandrande från annat håll. Mesopotamien hade ett väldigt utsatt läge på det viset. En stark försvarsmakt var nödvändig för de olika staterna och deras kungar var ofta krigskungar.

Nilen å andra sidan var en lugn flod i jämförelse. Översvämningarna kom regelbundet och kunde beräknas och utnyttjas. Städerna i Egypten låg alla längs Nilen som var lätt att navigera. Kommunikationen mellan städerna var livlig och Nilen fungerade alltså som en enande kraft och inte en splittrande. Egypten låg också mellan två stora öknar som skyddade landet från yttre fiender. Allt detta ledde till utvecklandet av en centralmakt där Faraon hade den absoluta kontrollen över hela landet. Faraon var gudomlig och var medlaren mellan gudarna och folket. Han styrde folket med järnvilja och motverkade inbördes strider men var också en garanti för att gudarna skulle vara nådiga och skydda landet mot såväl yttre fiender som hungersnöd.

Egypten var praktiskt taget självförsörjande vad gällde naturtillgångar, de behövde inte ha mycket kontakt med andra folkslag när det gällde handel. Detta hade en konservativ effekt på kulturen.

Mesopotamien hade få naturtillgångar och behövde handla med olika folkslag, tillexempel för att få sten till de stora tempelbyggnaderna. Genom kontakterna spreds och berikades kulturen, men det ledde också till att andra folkslag fick upp ögonen för landet som möjligt invasionsmål.

I Egypten var Farao centralpunkten för både religion och politik. Religionen var polyteistisk där även gudar från Mesopotamien fick plats i den egyptiska mytologin. (Och tvärtom). Egyptens gudar ansågs vara pålitliga och beskyddande, det var ju Faraon en garant för. Faraon var ägare till allt land? och bönderna betalade arrende till honom. De fick också utföra en hel del dagsverken. Faraon hade ett prästerskap till sin hjälp att styra landet. Dessutom hade han krigare och ämbetsmän. Slavar fanns det också gott om och de användes bland annat till pyramidbyggena.

I Mesopotamien var inte gudarna lika trevliga, de ansågs godtyckliga och ofullkomliga. De hade inte heller någon som helst skyldighet att skydda folket. De kunde få floderna att översvämma när de tyckte. Det gällde att hålla sig väl med gudarna men det var inte någon garanti för beskydd. I Mesopotamien utvecklades ett prästerskap vid sidan om kungen, som ju hade alla krig att tänka på.

I Mesopotamien var det överskottet på jordbruket som ledde till handel och arbetsdelning. Överskottet ledde till att man kunde bygga stora tempel och andra administrativa byggnader. Templen behövde underhållas, prästerskap, kung, ämbetsmän och krigsmakt behövde försörjas. Detta löstes genom beskattning av bönderna, ofta i olika produkter men också genom arbetskraft.

Det fanns fyra olika samhällsklasser i Mesopotamien: Adel, fria icke jordägande bönder, fria medborgare med liten politisk makt (jordägande bönder och hantverkare) och slavar. Det fanns också olika semitiska folkslag i Mesopotamien där de ena ibland kunde dominera över de andra ex: sumer, akkader, assyrier och amoriter (babylonier).

I Egypten fann det inte flera folkslag som förde krig mot varandra. De enda var hyksos-folket som var ett nomad folk som till att börja med bosatte sig vid Medelhavets stränder och som till och med lyckades överta makten under en period. (1640-1570 f.Kr.) Detta var dock ingen regelrätt invasion utan deras dominans uppkom successivt.

Som vi har sett fanns det både likheter och olikheter mellan de båda kulturerna. De var bägge högkulturer med en väl utvecklad civilisation. De använde sig av ett skriftspråk, utvecklade arkitektur och matematik. De hade en polyteistisk religion med många gudar som var väldigt mäktiga. Men även om bägge var flodkulturer så ledde de olika floderna och dess omgivningar till olika samhällsstrukturer. Medan området kring Nilen verkade enande, konserverande och beskyddande så var Eufrat och Tigris med dess område en splittrande faktor som ledde till många krig men också till ett spridande och berikande av kulturen.