Make your own free website on Tripod.com
 

 

 Med vilka metoder skall samhället förändras?

 

Inledning

Jag skall här försöka jämföra och diskutera de olika ideologiernas syn på hur samhällets ska förändras. Jag gör det utifrån boken "Politiska ideologier i vår tid". (Reidar Larsson, Studentlitteratur, Lund, 1994) De ideologier jag kommer att ta upp är; liberalism, konservatism, reformistisk socialism och anarkism och syndikalism. Jag kommer att hoppa över fascism och nazism, den katolska samhällsläran, den nya vänstern, nyliberalismen, ekologismen, feminismen, islamismen och nationalismen. Detta gör jag för att deras argument för samhällsförändringar i stort stämmer med någon av de tidigare och för att jag på det sättet kan utveckla och koncentrera mig på själva argumenten för samhällsförändring.

 

I stort kan man säga att det finns två vägar till samhällsförändring; gradualismen med stegvisa samhällsförändringar på demokratisk väg och revolutionen med en total omvälvning av samhället.

 

Karl Popper är den man och filosof som bäst har formulerat argumenten för gradualismen och som därigenom har påverkat de nutida ideologierna som säger sig vara anhängare av den samma. Marx var den som formulerade tanken på den totala samhällsomvandlingen, som han ansåg var oundviklig. Hans tankar lever vidare i reviderade upplagor i leninismen och kommunismen. Vi har också en kompromisslösning förespråkad först av eurokommunismen som menar att strukturreformer är den bästa lösningen. Dessa reformer skiljer sig från de stegvisa reformerna genom att vara mer genomgripande och genom att syfta till en omvandling av samhället. Man skulle också kunna säga att direkta aktioner, förespråkad av anarkismen, utgör en fjärde väg till förändring.

 

Dessa fyra former för samhällsförändring är alltså de som i olika skepnader finns i de olika ideologierna. Jag kommer nu att ta upp de olika ideologierna i tur och ordning och kommer då att närmare gå in på och förklara de argument som de olika ideologierna har för just sin syn på samhällsförändring. Jag kommer också fortlöpande att ge egna tankar och kommentarer till dessa argument.

 

Liberalism

Liberalerna menar att det gradvisa samhällsbyggandet är det klart överlägsna. Det har de tyckt åtminstone de senaste hundra åren. Alltsedan efterkrigstiden har de dock anammat Karl Poppers argument för det suveräna med gradualismen. Karl Popper angriper bland annat det som han kallar för det utopiska samhällsbyggandet, vilket innebär att man definierar ett politiskt slutmål och sedan skrider till verket. Detta, menar han, kräver ett elitstyre och leder därför lätt till diktatur. Diktatur i sin tur leder lätt till att kritik undertrycks och leder kanske till att behövliga förändringar uteblir och ett ökat missnöje hos folket. Man mister också möjligheten att bedöma om den aktuella politiken främjar målet. Utopismen tar heller ingen hänsyn till att idéer och ideal förändras.

 

Det gradvisa samhällsbyggandet som han förespråkar kan däremot ledas av en klar bild men metoden går främst ut på att leta reda på och bekämpa de största samhällsproblemen. Om man dessutom förändrar samhället gradvis och i delar så får inte ett misslyckande så stora konsekvenser som om hela systemet hade förändrats.

Huvudargumenten för gradualismen är samförstånd, demokratiska metoder och förändring utan våld.

 

Karl Poppers modell låter väldigt bra och är tillsynes genomtänkt. Det är svårt att komma med några bra invändningar. Det enda jag kan säga är att det är svårt att sia om framtiden. Hittills kanske de gradvisa samhällsförändringarna har varit överlägsna men hur kommer det se ut i framtiden? Kan man med säkerhet säga att det alltid kommer att vara så? Jag är ännu ingen statsvetare, men jag har ändå svårt att tänka mig att man kan bygga helt nytt på ruttna grunder. Alltså om man tycker att hela samhällssystemet egentligen inte fungerar så är det svårt att motivera att man skall bygga vidare på det. Den bästa lösningen är kanske att börja om från början. Det här behöver inte heller förutsätta diktatur. Det kan mycket väl vara så att det någon gång i framtiden kommer att inträffa en mental och ideologisk förändring hos allmänheten som kräver ett nytt samhällssystem. Kanske står vi där en dag och undrar vad vi egentligen håller på med och kanske är då samhället moget, i marxistisk stil, till en verklig och demokratisk samhällsomvandling?

 

Konservatism

De konservativa skulle väl idag instämma med Karl Poppers argument till den gradvisa samhällsförändringen. Men medan liberaler och reformistiska socialister skulle godkänna revolutioner där en diktator störtas, så skulle en konservativ anse att även det var fel. I princip är de konservativa emot alla revolutioner och de menar att revolutioner bara förekommer i de länder där den naturliga evolutionen (gradvisa samhällsförändringen) inte har fått fritt spelrum.

Dessutom skall reformerna göras för att bevara. Som exempel på sådana reformer kan man ta de sociala reformer som de konservativa drev igenom på 1800-talet, de syftade nämligen till att stävja industrialismens negativa konsekvenser. Förändring skall alltså ske i överensstämmelse med nationens seder, lagar och traditioner.

 

Här kan föras samma argument som mot liberalismen då de följer samma modell. Samtidigt kan man förstå konservatismen ur deras synvinkel. Hittills har inga revolutioner vad jag vet fungerat så där väldigt bra. Kanske behöver människor tid att vänja sig vid det nya och kanske behövs de gamla traditionerna för att ge människan trygghet. Kanske är det ännu viktigare när man vill förändra saker. Men kanske är det också så att inga förändringar är angenäma i stundens hetta. Trots att franska revolutionen var ett "misslyckande" på sin tid har den ändå tillfört historien mycket, och i slutändan främjat friheten.

 

Marxism

Marx gav oss den dialektiska modellen för samhällsförändringar. Han skilde på kvantitativa och kvalitativa förändringar. De förra är stegvisa eller successiva och tar årtionden eller århundraden. När förändringarna ackumulerats har motsättningarna blivit så starka att systemet sprängs, detta är den kvalitativa förändringen, det som han kallar för dialektiskt språng. Vidare menade Marx att denna historiska dialektik var lagbunden. Alltså att vad han sysslade med inte var önsketänkande utan vetenskapligt objektivt. Detta innebar i sin tur att han menade att det kapitalistiska samhället var dömt att misslyckas. När motsättningarna i ett samhälle blir tillräckligt stora så går samhället under. Men Marx uteslöt inte att de kvantitativa förändringarna kunde påverkas genom politiska ingrepp. Alltså ingrepp som skulle kunna förhindra stora motsättningar. Han trodde dock att politiska ingrepp i längden var verkningslösa. De kunde möjligtvis fördröja utvecklingen men inte förhindra den.

 

Marx avvisar den reformistiska socialismen eftersom han anser att det kapitalistiska systemet är odelbart, alltså att det inte går att påverka de olika delarna för sig. Han menar att systemet består tills det sprängs av sina inre motsättningar, det finns alltså inget mellanläge. I och med det så förutsätter och kräver den dialektiska modellen en total samhällsomvandling med en klar skiljelinje, dvs. revolutionen.

 

Egentligen kan man väl inte säga att Marx dialektik är motbevisad ännu. I alla fall inte teorin om att förändringar kommer av motsättningar. Man skulle till och med kunna säga att den kapitalistiska borgerliga demokratin har lärt sig av Marx och sett till att motsättningarna inte blivit så kraftiga. Så länge de breda lagren också får del av kakan så håller de sig lugna? Dessutom så kan man inte, i ett historiskt perspektiv, påstå att den moderna kapitalismen existerat särskilt länge. Det är fortfarande möjligt att det i framtiden kommer att visa sig att systemet inte fungerar.

 

Kommunism

Lenin anammade en annan tanke från Marx om samhällsförändringar. Nämligen att den kunde börja i systemets mindre utvecklade kanter och sedan spridas mot mitten. Han såg då "sovjetordningen" som en bra grund. Lenin, Mao, och Stalin skilde på förutsättningarna för kommunistisk erövring genom politisk makt och samhällets mognad. Man kunde alltså på revolutionär väg först ta makten och sedan låta samhället mogna. Detta gjorde att de såg de bästa möjligheterna, att ta makten och genomföra kommunism, i de minst utvecklade länderna. Det här vände upp och ner på de vetenskapliga förutsättningar som Marx hade förutspått och inbördeskrig blev den normala formen för revolution enligt både Lenin och Mao.

 

Som vi sett vänder kommunismen upp och ned på Marx förutsättningar för förändring. Detta leder till att man inte kan lita på att arbetarna själva vill ha en förändring eller är mogna för den. Detta leder vidare till det elitstyre som blev följden i exempelvis forna Sovjetunionen. Elitstyren utan folkets medgivande är dömda att misslyckas enligt min mening. Oavsett om de egentligen har "rätt" eller inte. Är inte folket med på noterna uppstår ett missnöje. Man kan också ta fram Poppers argument mot diktatur, nämligen att man inte kan kritisera regimen och därför är inte regimen mottaglig för de bra argument som den kanske skulle behöva. Poppers argument mot det utopiska samhällsbyggandet är också bra. Det samhällsbyggandet tar inte hänsyn till att värden förändras, att människor ändrar uppfattningar och att saker och ting ändrar sina förutsättningar. Därmed är det dömt att misslyckas. Man kan inte hålla fast vid en utopi som ingen längre vill ha.

 

Eurokommunismen som började göra sig hörd på sjuttiotalet ville komma in i en vanlig parlamentarisk regeringsställning. De förkastade alltså revolutionen och istället så lanserade de ett nytt begrepp, nämligen strukturreformer. Sådana reformer, menade man, kunde genomföras av en kommunistiskt dominerad regering. Exempel på sådana reformer kunde vara en socialisering av bank- och kreditväsendet. De skulle alltså vara av ett mer genomgripande slag och syfta till en samhällsomvandling. Efter 1989 så menar man att demokrati, ickevåld och kraftfull reformism skall vara vägen till socialism.

 

Strukturreformer verkar vara ett bra alternativ för kommunister som inte förespråkar revolutionära metoder för samhällsförändring. Problemet är väl att det kan dröja bra länge innan det händer någonting, eftersom de flesta väljare tycks välja bort dem.

 

 

Reformistisk socialism

De reformistiska socialisterna har gemensamma argument, för det gradvisa samhällsbyggandet, med liberalerna. Därmed avvisar de den dialektiska modellen. Samhällsformationen betraktas inte heller som en odelbar helhet utan som delbar, och kan också påverkas och förändras bitvis eller i delar. De tror också att statsmakten kan göras självständig i förhållande till de som äger produktionsmedlen.

 

Under efterkrigstiden har också en annan skiljelinje från Marx teori skymtat. Många reformister tror inte längre att samhället av sig själv främjar socialismen. Tvärtom menar man att det enda som kan betvinga hoten mot socialism är den politiska viljan. Man menar att det socialistiska samhället är undantaget från det normala, undantaget som den mänskliga viljan påtvingar samhället.

 

Här kan samma argument föras som mot liberalismen. Dessutom att statsmakten kan göras självständig, i förhållande till de som äger produktionsmedlen, tycker jag inte att vi har sett något prov på. Snarare verkar det som om det är "marknaden" som styr politiken.

 

Idén att det socialistiska samhället är undantaget från regeln som den mänskliga viljan skall befrämja låter också lite väl ansträngande. Frågan är om det är lönt att gå emot det "naturliga" i längden? Leder inte det till motsättningar i sig? Och leder inte motsättningar i ett system till systemets undergång?

 

Anarkism och syndikalism

Här skall metoderna för samhällsförändringar leda till statens upplösning. Detta innebär ett motstånd mot allt statligt. Alltså inget deltagande i politiken, inga kandidater och inga representanter. Istället förespråkas direkt aktion. Den direkta aktionens former har varierat i historien, från individuella terroraktioner till revolutionär generalstrejk. De individuella terroraktionerna är tänkta att väcka folken till handling. De utförs av anarkister som ses både som förtrupper till massorna och skilda från dem. De revolutionära generalstrejkerna, som skulle ske inom produktionen, var tänkta att leda till statsmaktens sammanbrott, enligt syndikalisterna.

 

Leo Tolstoj var en anarkist som hade en annan lösning till samhällsförändringar, en ickevåldsteori som gick ut på att man skulle vägra lyda statsmakten. Man skulle alltså inte göra militärtjänst, inte betala skatt osv.

 

Jag tycker att anarkism och syndikalism är två fina ideologier som fått utstå mycket fördomar från omvärlden. Fördomarna kan givetvis ha sin upprinnelse ur de terroraktioner som anarkismen förespråkar. Istället för att väcka massornas sympati har de väckt massornas avsky. Med andra ord verkar de inte vara några bra metoder. Leo Tolstojs lyd -vägran metod utan våld är då kanske bättre.

 

Men överhuvudtaget verkar det inte som om världen är mogen för anarki än. Även om vi, enligt min mening, obönhörligen likt en naturlag är på väg mot den.

Jag tror nämligen att människan och mänskligheten i stora drag strävar mot frihet och när mänskligheten har nått en grad av frihet så söker den mer frihet. Vidare kan en människa som blivit fri aldrig gå tillbaka till ett stadium av icke - frihet och känna sig bekväm med det. Likadant är det med mänskligheten, det kan tyckas att vi ibland går fram och tillbaks, eller att friheten för med sig våndor, men i längden går det inte att hindra friheten eftersom en av mänsklighetens natur är att den ständigt söker gränserna för densamma.

 

Sammanfattning

De fyra vägarna till samhällsförändring och deras argument är alltså gradualismen vars bästa argument torde vara att ett utopiskt samhällsbyggande lätt leder till elitstyre och diktatur och att diktaturer i sin tur lätt stänger öronen för behövlig kritik, den totala samhällsomvadlingen som bygger på tanken att samhällsformationen är ett helt system och att det därmed inte kan förändras bitvis, strukturreformer som förespråkar genomgripande reformer men på demokratisk väg för att förhindra elitstyre och direkta aktioner som är tänkta att väcka massorna till handling.
 
 
 
 
 

Abir Linberg
Samhällskunskap 20p
Ht-97
 

Till Abirs hemsida
Till Elevarbeten
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Abir Lindberg

Samhällskunskap 20p

4-9L: 1 HT-97