Vi skall här försöka beskriva och förklara det svenska enväldets framväxt. Vi gör det utifrån sidorna 149-156 i "Sveriges historia 1521-1809"
Från och med slutet av 1500-talet hade aristokratin försökt att begränsa kungens makt i förhållande till råd och riksdag. Framgångarna hade varit växlande och det rådde ofta oklarheter angående var det avgörande ansvaret skulle ligga.
Det svenska enväldet började med Karl XI trontillträde 1672, där han inte gjorde några eftergifter åt rådet, som brukligt var. Efter detta började en maktkamp mellan rådet och kungen. En av frågorna som diskuterades var huruvida kungen var tvungen att rådfråga rådet i alla politiska frågor, eller om rådet endast skulle yttra sig om de blev tillfrågade av kungen. Eftersom formuleringarna i tidigare landskapslagar och kungaeder var lite i oklara så började Karl XI att fatta politiska beslut utan att rådfråga rådet. Signifikativt är att freden i Lund 1679 slöts utan att rådet ens hade blivit underrättat.
Nästa steg för att stärka kungens makt gentemot rådsaristokratin var reduktionen av donerade gods som hade tillfallit adeln. Denna reduktion var nödvändig av statsfinansiella skäl och den genomfördes i tron att adeln skulle slippa extraskatter.
Så småningom fick också Karl XI riksdagens stöd för sin uppfattning att rådet endast skulle yttra sig ifall det blev tillfrågat. Detta ledde till att kungen fick full kontroll över tjänstetillsättningarna. Denna utveckling låg i tjänsteadelns intressen på bekostnad av rådsaristokratin. Första steget mot en svensk absolutism var taget.
Det andra steget togs i samband med 1682 års riksdag. Där krävde kungen att ständerna skulle svara på om kungen hade rätt att stifta lagar eller inte. Svaret blev ganska dunkelt framlagt, och i praktiken innebar detta att lagstiftningen kom att tillfalla kungen.
En annan åtgärd som kom att stärka kungens makt var införandet av indelningsverket som medförde att kungen hade en stående armé till sitt förfogande. I och med detta behövde inte kungen begära utskrivningar av soldater av ständerna. Vidare ledde detta till att kungen alltmer själv tog hand om utrikespolitiska beslut. Ständerna kom att bry sig mindre om dessa, då de inte längre hade hand om utskrivningarna till armén.
För att stärka kungens värdighet tillkom också den sk kassationsakten 1689. Genom denna upphävdes gamla rådsprotokoll där kritik mot kungen och hans far fanns. Vidare menade akten att de som kritiserade kungen hade brutit mot sin trohetsed. I och med detta förhindrades offentlig opposition mot kungen.
Så var det karolinska enväldet inrättat, och vid Karl XII:s kröning fick detta politiska system sin symboliska bekräftelse, då Karl XII själv satte kronan på sitt huvud. Vid det här laget hade enväldet också fått en teokratisk motivering, där det framhölls, bland annat från kyrkligt håll, att kungen var "en envålds, allom bjudande och rådande suverän konung". Detta innebar att kungen inte var ansvarig inför någon, utom Gud.
Hur kunde detta ske? Hade inte adel, råd, kyrka och bönder något att säga till om, eller stod de på kungens sida? Förklaringarna har varit lite olika genom historien. Vi tänker här ge en förklaring som vi tycker verkar rimlig och som lägger tyngdpunkten på senare tids forskning.
Till att börja med kan sägas att Sverige befann sig i en politisk och finansiell kris vid Karl XI trontillträde. Dessförinnan hade Sverige styrts av en förmyndarregering och de ofrälse stånden riktade nu stark kritik mot denna. Man ansåg också allmänt att en politisk kursändring var nödvändig för att ekonomiska och politiska beslut skulle kunna fattas utan onödiga fördröjningar.
En annan sak som senare forskning lägger tonvikten på är den långsiktiga sociala omvandlingen. Man kan t.ex. se att Riddarhusets sammansättning radikalt hade förändrats under 1600-talet. Nyadlade civila och militära tjänstemän utgjorde ca hälften av denna sammansättning vid 1680 års riksdag. Många av dem hade dessutom blivit tillsatta och adlade av Karl XI själv. De kände förmodligen en mindre solidaritet gentemot den gamla jordadeln, och hade således ett eget intresse av att dessa skulle få mindre makt.
Men varför motsade sig inte andra grupper i samhället, såsom kyrka och städernas borgare? Så var nämligen fallet i andra europeiska länder. Svaret ligger i att dessa grupper inte var självständiga i Sverige. Den lutherska kyrkan och städernas styrelse stod under statsmakten och kronan. Den grupp som skulle kunna tänkas göra motstånd var bönderna, som hade en relativt stark ställning i Sverige. Varför så inte skedde förklaras i nyare forskning, så som att enväldets framväxt inte uppfattades som en plötslig reform av den stora allmänheten. Att bönderna således skulle ha hunnit vänja sig vid en allt större förvaltning och en centralt styrd jurisdiktion. Dessutom tycks inte de statliga ingreppen på regional och lokal nivå ha hindrat bönderna från att uppnå ekonomisk kompensation i trängda lägen. Vidare kunde vissa individer inom allmogen göra ett socialt avancemang inom den ökande administrationen.
Så infördes enväldet i Sverige med majoritetens tysta samtycke.