Sokrates är en av de stora mystikerna i västerlandets historia. Själv skrev han inte en enda rad, utan vi lär känna honom främst genom de så kallade sokratiska dialogerna skrivna av Platon.

Jag har själv inte kunnat läsa alla dessa dialoger, förutom en; Gästabudet, Och jag har därför fått förlita mig på vad andra Sokratesforskare har att säga om ämnet. Mitt material har jag således hämtat från Taylor, Petander och i viss mån Jostein Gardner.

Sokrates föddes i Aten omkring 470 f.Kr. Hans far hette Sofronikos och var hantverkare. Hans mor hette Fainerate och om henne sägs det att hon var duktig på att hjälpa till vid förlossningar. De hade det gott ställt och Sokrates fick en god skoluppfostran. I sin ungdom studerade han den Hellenistiska västerns läror och de naturfilosofiska teorierna som kom från öst. Han tog alltså vara på den andliga miljö, som var enastående rik och stimulerande, i vilken han föddes. Han var personligen bekant med många av de storheter som vi läser om från den tiden, till exempel Euripides och Perikles.

Sokrates var en genuin Atenare och stadsbo. Han satte den Atenska demokratin högt och var en samvetsgrann medborgare som tog del i folkförsamlingens förhandlingar.

Han gjorde även krigstjänst åt Aten och som soldat var han uthållig och han visade också ett sinneslugn under striderna.

Men Sokrates var inte "tråkig". I Gästabudet låter Platon Alikiabes säga: "Gällde det åter att festa var han den ende som förstod konsten att njuta. Och fast han ej tyckte om att dricka, kunde han om han blev tvungen till det, dricka oss alla under bordet. Och det underligaste av allt, ingen har någonsin sett Sokrates berusad."

Redan under sin ungdomstid och tidiga mannaålder var han känd för sin vishet bland sina vänner, men han hade då inte börjat med sitt "kall" som själasörjare och etisk förkunnare. När kom då vändpunkten? Den kom när hans vän Chairefon hade frågat oraklet i Delfi, ifall det fanns någon visare man än Sokrates och prästinnan hade svarat att det inte fanns någon.

När Sokrates fick höra detta vart han bestört eftersom han väl visste att han inte alls besatt någon synnerlig visdom. Han började fråga sig vad som var meningen med oraklets uttalande och beslöt sig för att pröva saken genom att fråga ut människor i olika samhällsklasser och därigenom se vad för slags vishet de ägde jämfört med hans egen.

Han började med att fråga ut de högt bildade människorna, författarna och politikerna, och fann att de själva tyckte att de var visa och inte behövde veta mer om människan och världen trots att de inte visste mycket om dessa ting. Sedan arbetade han sig ner genom samhällsklasserna son såg att de lägst stående människorna visserligen inte hade någon kunskap men att de heller inte utgav sig för att ha någon. Själv fann Sokrates att det var bättre för honom att förblir den han var, då han var medveten om att han ingenting visste och därigenom behöll den ödmjukhet och det sanningssökande som han ägde.

Så småningom börjat oraklets egentliga mening gå upp för honom. "Den var att människosläktet i sin helhet svävar i okunnighet om den enda sak, dom det är av vikt att veta, nämligen hur man skall sörja för själen och göra den så god som möjligt."

Det är nu som han börjar gå runt på gator och torg för att samtala med människor om livet. Eller som Cicero utrycker det; han "kallade ner filosofin från himlen till jorden, lät den slå sig ner i städerna, släppte in den i husen och tvingade människorna att börja tänka på livet, på seder och bruk och på gott och ont."

Sokrates försökte finna en gemensam princip både för livs- och fann denna princip i förnuftet. Han trodde i motsatts till sofisterna att det fanns grundläggande lagar om vad som var rätt och fel och att alla människor hade den insikten inneboende hos sig. Det var alltså endast genom att låta människorna använda sitt eget förnuft som verklig insikt om vad som var etiskt riktigt kunde komma fram.

Han undervisade därför inte på vanligt sätt utan ställde istället frågor som om han ville lära sig något av människorna. Under samtalets gång fick han ofta den andre att se svagheter i sin egen tankegång och på så vis tvingas inse vad som var rätt och fel. I Platons Laches läser vi: "Du känner inte till tycks det, att om man kommer honom [ Sokrates] nära och inlåter sig med honom, blir resultatet alltid till sist att vad man än kan ha börjat tala om, så leddes man runt och runt av honom i diskussionen, tills slutligen man håller på att stånda till ansvar för sig själv, både hur man nu lever och hur man hittills har levat. Och sedan släpper Sokrates ej taget, förrän han noga och väl har prövat allt detta."

Ett möte med Sokrates kunde alltså innebära att man blev utskrattad inför en hel folkmassa och han drogs sig inte heller för att ställa makthavarna till svars. Detta gjorde honom inte populär och han blev en irriterande plåga, främst för de styrande.

Men vad trodde Sokrates på och vad ville han åstadkomma med sin förkunnelse?

Han trodde inte att lycka berodde på yttre omständigheter utan att den fanns helt inom oss själva, i vår strävan att göra det rätta och goda. Han trodde inte heller att den kunde förvärvas och bevaras om man inte hade en fortlöpande självrannsakan som mynnade ur i en insikt om värdenas innebörd och rangordning.

Han ville se en växelverkan och harmoni mellan människans inre värld och den yttre världen.

Vidare ansåg han att det upplysta samvetet var den högsta normen och den högsta domstolen för en människas handlande. Alltså det samvete som grundar sig på självkännedom och som springer fram ur den samlade karaktären.

Sokrates trodde alltså att om man hade tillräcklig kunskap och insikt om sig själv så gjorde man automatiskt det rätta. Med andra ord så berodde inte omoral på svaghet i karaktären utan på okunnighet.

Han ville med sin förkunnelse få den enskilde individens liv i överensstämmelse med statens, genom att lära människorna använda sig av det gudomliga och på samma gång mänskliga förnuftet. Han förenar alltså rationalism och förnuftstro med moralisk och intellektuell ödmjukhet.

År 399 f. kr blev han anklagad för att ha förespråkat nya gudar och för vilseledande av ungdomen. Var dessa anklagelser riktiga? Vi vet att Sokrates ofta nämnde en gudomlig inre röst (daimon) som hjälpte honom inför livsval. Så följde han också den rösten när han förkunnade sitt budskap. Vi vet också att några av Sokrates tidigare vänner hade blivit stadsförrädare. Detta kan dock inte ha varit argument nog i det demokratiska Aten, utan man tror snarare att de moderata ledarna som styrde staden helt enkelt tyckte att han var obehaglig och ville skrämma i väg honom.

Nu flydde inte Sokrates, dels hade han en stark tro på den atenska demokratin, i alla fall som den borde vara, och dels såg han sin möjlighet att få tala inför de femhundra rådförsamlade. I rådförsamlingen sjöng han nu ut sitt budskap och gjorde mer eller mindre narr av de närvarande. Han dömdes därför skyldig med en knapp majoritet. När han nu tillfrågades om vilket straff han borde få, svarade Sokrates att han borde bli bespisad i rådhuset, alltså bevisas samma heder som segrarna i de olympiska spelen, då han egentligen hade gjort Atenarna en tjänst genom sin förkunnelse. Självklart dömdes han därefter till döden. Sokrates var då 70 år.

Varför lät han detta hända? Han kunde säkert ha bett om nåd eller flytt ut ur landet innan domen verkställdes, som många av hans vänner ville få honom till. Men hade han gjort det skulle han inte vara Sokrates. Det viktiga för honom var att han satte sitt eget samvete, och sanningen, högre än sitt eget liv.

Sokrates har genom Platon efterlämnat en för västvärlden ovärderlig skatt att ösa ur, och han har satt sin prägel på alla efterkommande tänkare.

Frågor som; vad är ett moraliskt ideal, vad är förhållandet mellan verklighet och värde, vad är i själva verket de ting som matematiker och fysiker diskuterar om, kanske vi aldrig får svar på, "men Sokrates enastående storhet ligger i att han var den första människan i världen som ställde dem med klart medvetande om vad han gjorde."

Abir Lindberg -94

Holmberg O. (1971) Sommar med Sokrates

Gaardner J. (1991) Sofies Värld

Petander (1959) Sokrates

Platon Gästabudet (tolkat av Ebbe Linde)

Taylor (1939) Sokrates

Xenofon En fest hos Kallias

Till Abirs hemsida