Inledning

Helhet, helhetssyn, integration, fragmentering, snuttefiering och liknande begrepp är sådana vi hör ganska ofta i vår lärarutbildning. Vi har hört att det är viktigt att eleverna får en helhetssyn och inte bara blir "stoppade" med en massa fakta. Att det är viktigt att de ser sammanhangen i det de lär sig.

Så har jag också känt, men jag har också känt att det ligger en hel del djupare faktorer i dessa begrepp som jag inte har kunnat sätta fingret på.

Rent allmänt så kände jag redan innan jag började på lärarhögskolan att det har varit något som varit fel i samhället och på forskningsinstitutionerna. Vi har många globala problem i världen idag som är svåra att komma tillrätta med därför att ingen har tillräckliga kunskaper på flera områden. Vi har specialister inom naturvetenskaperna och samhällsvetenskaperna som arbetar var för sig om mindre och mindre detaljer. Det leder till att det är svårt att se hur nya "upptäckter" slår, när de sätts in i verkligheten.

Ove Hartzell nämnde i en lektion på lärarhögskolan att det var viktigt för oss att avgränsa oss och att studera så små detaljer som möjligt, om vi ville få våra avhandlingar godkända på universitetet. Han sa att detaljstudier var det som lönade sig mest. Det gjorde mig rädd och jag frågade vem som skulle bry sig om helheten i samhället. Ingen? Han gav mig rådet att "sätta mig på professorernas axlar". För att kunna göra det bör jag veta vad jag pratar om. Det är dels därför som jag valt att arbeta med det här ämnet.

Men jag har inte valt ämnet enbart för mina egna studiers skull. Framförallt är det viktigt för mina framtida elevers skull. Innan jag är färdigutbildad bör jag veta vad jag vill med min yrkesroll. Framförallt bör jag veta vad jag har för kunskapssyn. Lärare är förhoppningsvis framförallt kunskapsförmedlare. Kunskap om vad? Vad är viktigt för våra barn att lära sig? Enligt min mening bör de kunna känna sig hemma och orientera sig i omvärlden när de går ut grundskolan. Egentligen är det lite lustigt allting. Omvärlden eller verkligheten finns ju. Den är inte uppdelad i olika ämnen. Det är i skolan vi delar in världen för att vi lättare ska få grepp om den. Och om eleverna lyckas riktigt bra i sina studier lyckas de sätta i hop bitarna igen. Det låter lite paradoxalt i mina öron. Har vi några andra alternativ till inlärning? Den frågan har jag inte lyckats svara på. Det är förmodligen något jag kommer att brottas med hela livet. Vad jag istället har försökt att komma tillrätta med är kärnan i alltihop. Hur blev det så här? Hur tänker vi och vad är helhet och helhetsyn? Min förhoppning är att jag åtminstone har börjat förstå problemen och att jag så småningom har så pass mycket insikt om vad jag vill att mina elever ska lära sig så att jag kan använda insikterna som ett instrument i det klassiska problemet med urvalet av stoff.

Dessa var alltså mina intentioner innan jag började mitt arbete. Vad hände sedan? Först tänkte jag höra med våra egna forskningsinstitutioner och vad de kunde hjälpa mig med. Jag fick några telefonnummer av Sune Bengts och började ringa. Nu fick jag inte tag på några tillräckligt snabbt tyckte jag utan lade telefonnumren på hyllan. Kanske tar jag fram dem till ett senare examensarbete. Istället gick jag till biblioteket.

På biblioteket hittade jag inte många böcker som berörde kärnan i det jag var ute efter. Jag hittade en del böcker och häften om samverkan mellan olika ämnen i skolan men inte många som berörde själva helhetsynen. Vad helhet och helhetsyn är för något. Det är förmodligen ett ämne som det behövs mer forskning kring. Jag hittade emellertid en bok som rörde sig kring kärnan, nämligen Stig Lindholms: "KUNSKAP, från fragment till helhetsyn." Förutom den boken lånade jag och läste ett antal andra böcker och häften, som i sig varit intressanta men som rört sig i periferin av vad jag har velat veta. Därför kommer min framställning mest att grunda sig på den förstnämnda boken, även om de andra böckerna inte har varit helt oviktiga, i synnerhet inte som "bakgrundsmaterial" och kunskapsbredd att stå på!

Lite historik

Hur blev det så här? När började vi bortse från helheten och inrikta oss på detaljer?

Före medeltiden så försökte de lärda att förstå Guds hela universum. När man ökade sin förståelse på någon punkt så försökte man påverka hela kunskapsfronten samtidigt. Vetenskapen studerade hela fenomen och försökte förstå dem i dess helhet. Man saknade inriktning och nyttan med det hela blev begränsad. Framstegen var långsamma och man kom på att bryta ut delar och studera dessa. Specialiseringen och den intellektuella arbetsfördelningen visade sig vara effektiva. Utan dem hade vi inte kommit så långt tekniskt som vi har gjort i dag.

Det är Renè Descartes (1596-1650) som anses vara den moderna filosofins grundare. Han var rationalist och startade sitt tänkande med att radikalt betvivla allt. Han menade också att vi inte kunde lita på våra sinnen. När han tvivlade på allt så kom han på, att för att tvivla så måste han tänka. I och med det kom han fram till sin berömda sats: "Cogito, ergo sum" = Jag tänker, alltså är jag. Utifrån detta skapade han ett helt filosofiskt system och menade bland annat att han kunde bevisa Guds existens.

Rationalister menar alltså att vi inte är beroende av våra sinnen för att nå säker kunskap. Se till exempel på de matematiska sanningarna. Dessa säger man sig kunna bevisa utan att behöva hänvisa till verkligheten. Man utgår helt enkelt från någon eller några premisser och drar sedan rationella slutsatser, så kallad deduktiv slutledning. Inom matematiken utgår man tillexempel från att 1+1=2, därefter har man byggt upp hela matematiken kan man säga. Men man kan också fråga sig vad man bygger premisserna på, en "sanning" är inte säkrare än dess yttersta grundläggande premisser. Om vi tar matematiken igen så blir det två äpplen om man lägger i hop ett äpple med ett annat äpple, men vad blir det om man lägger i hop en sandhög med en annan sandhög? Två sandhögar? Nej, det blir fortfarande bara en sandhög, fast större.

Descartes mål var den totala säkerheten och han menade att han fann den i matematiken och i geometrin. Metoderna för geometrin ville han sedan föra över på vetenskapen och vidare till all mänsklig kunskap överhuvudtaget. Omsatt till allmän problemlösning betyder detta att; "formulera problemet, dela upp det i dess enklaste beståndsdelar, som låter sig fattas klart och distinkt, sätt samman det hela igen på ett logiskt sätt." Människans sätt att tänka blir alltså rent analytisk och mekanisk och består av att dela upp, mäta och kombinera. Det här är atomism, tanken att något består av summan av dess delar, varken mer eller mindre.

En annan person som varit viktig för den nya vetenskapen och det nya sättet att tänka var Francis Bacon, som var den första att formulera den induktiva metodens principer; "gör experiment, dra generella slutsatser, pröva dem i nya experiment." Detta synsätt krävde att man såg på naturen på ett objektivt sätt. Man skilde sig alltså från naturen och såg naturen mer eller mindre som en stor maskin, som kunde studeras objektivt. Frågan blir då hur objektiv man kan vara.

Dessa två sätt att se på världen kan tyckas motstridiga men i verkligheten har de kommit att komplettera varandra. Dessa två tankesätt har utgjort den moderna vetenskapens hållning fram till våra dagar. Vidare har dessa synsätt inte enbart gällt naturvetenskapen utan de har även tillämpats på andra vetenskaper och på samhället i övrigt.

Om man tittar på industrins omorganisering i början av nittonhundratalet så ser man att så väl yrkeskunskap som överblick flyttades över från arbetarna till förmän, ingenjörer, planeringsavdelning och direktion. Arbetsuppgifterna finfördelades. Arbetet effektiviserades. Detta ledde vidare till vetenskapliggörandet av vardagen. Mer och mer kulturell kompetens flyttades från den enskilde till specialister av skilda slag. Det ledde också till att det förindustriella samhällets lokalkulturer vittrade sönder och vi fick istället delkulturer baserade på specialintressen och specialkunskap. Man kan säga att det ledde till fragmentering av samhället i stort. Inom industrin så blev fragmenteringen störst i botten och minst i toppen, där direktörerna hade den största överblicken.

Professionalismen hindrar också folk från att utveckla kunskaper på egen hand, tillsammans med jämlikar. Den privata "vanliga" kunskapen med sitt helhetsperspektiv har nedvärderats och experttänkandet övervärderats.

Fast nu ser det ut som om fragmenteringen i samhället har börjat sprida sig mot toppen. Varför skulle vi annars behöva integrationsspecialister? Torsten Hägerstrand säger i artikeln "Globalt och lokalt" i vårt didaktikhäfte: "På kultursidan kan man notera att teknikens roll i samhälls- och miljöutvecklingen inte studerats systematiskt förrän helt nyligen. Överhuvudtaget har humanister eller samhällsvetare ingen generellt användbar världsbild, som kan bidra till ett möte med naturvetarna."

Nu ska vi inte idyllisera det förindustriella samhället. Man hade ett hårt liv både materiellt och socialt. Dessutom förlitade man sig helt och okritiskt på sådana auktoriteter som kyrka och statsmakt. Den nya vetenskapen införde ett kritiskt och oauktoritärt tänkande som befriade oss från många seglivade fördomar. Samtidigt kan man fråga sig om vi inte har fått nya fördomar. Förr i tiden kunde inte kyrkan godkänna någon kunskap som inte stämde med bibeln. I dag godkänds inte kunskap som inte kan utryckas och bevisas vetenskapligt, dvs empiriskt eller rationellt. Vi kan också fråga oss hur vi förvaltar genombrottet för kritiskt och oauktoritärt tänkande. Ju mer specialiserad kunskapen är desto mer är vi faktiskt beroende av auktoriteter. Som exempel kan vi ta massmedia som ofta släpper fram experter och sakkunniga som ska tala om för oss hur det "egentligen" ligger till, sedan mannen på gatan fått tycka till.

Syftet med min framställning hittills är inte att kritisera vetenskapen. Tvärtom är jag snarare för vetenskapen än emot. Men jag tror att det är viktigt att känna till hur vi tänker, både inom vetenskapen och i vardagslivet. Det är viktigt att veta att den vetenskapliga synen är just; ett sätt att se på världen. Det är inte en beskrivning av verkligheten som den är. Det är viktigt att känna till hur tankarna går för vi måste börja fråga oss om det rationella och empiriska sätten att se på verkligheten kan användas på alla kunskapsområden. Hur är det till exempel när det gäller kunskaper om helheter. Går det att analysera en helhet? Om man tar sönder helheten i delar är det då fortfarande en helhet? Och är helheten verkligen bara summan av dess delar?

Helhet, vad är det?

Har vi ett behov av en totalbild att uppfatta världen med? En kosmologi som omfattar både natur, samhälle, människa och gudar (om vi har några)?

Vilka är det i dag som tillhandahåller en helhetssyn? De religiösa? Är det en sådan helhetssyn vi bör eftersträva? Är det bara det som kan kallas helhetsbild? Finns det en risk för att vi totaliserar helhetsbegreppet då?

Kan man gripa om helheten rationellt? Vad innebär det när vi försöker få grepp om helheter genom logiskt, steg för steg- tänkande? Finns det helhetsupplevelser man inte kan uttala?

Hör mening och helhet samman?

Det är många frågor som ställs när man ska göra en helhetsstudie. Jag ska här försöka bena upp problemen lite.

Jag tror det finns olika sorters helheter och helhetssuppfattningar. Till att börja med ska jag börja med en. Den att man inte kan gripa om helheten. "Det vore att upphäva meningen med helhetssökandet om vi gör anspråk på att helheten i sin helhet skall vara begriplig, dvs kunna utryckas rationellt. Jag, människa, sedd som ett fragment av en helhet, mänsklighetens helhet, livets helhet, levandets helhet, kan inte gripa om helheten...Jag kan inte gripa om helheten som man griper om ett ting, men jag kan förhålla mig till helheten." Det här är en betoning på den osägbara helhetsupplevelsen. Att vi kan veta mer än vad vi kan säga eller utrycka rationellt. Som exempel kan vi ta pianisten som spelar ett musikstycke. Om han skulle börja koncentrera sig på vad ett finger gör, skulle han komma av sig. I stället är han tvungen att bortse från varje finger för att åstadkomma musiken, helheten. Förmodligen kan han heller inte förklara hur han gör när han spelar. Kunskapen sitter inte i hjärnan i form av ord. Den sitter i hela kroppen.

En annan helhetsyn, som hänger ihop med den förra, är den holistiska, tanken att helheten är mer än summan av delarna. Om vi förslagsvis studerar träd så får vi inte en skog bara genom att addera fler träd. Vi måste i stället byta perspektiv från träd till skog. Vi måste också bortse från de enskilda träden för att kunna se skogen. Detta innebär ett kreativt språng. Här räcker det således inte med mer detaljerad kunskap om träd för att se skogen. Det krävs mer, insikt och mental energi till exempel. Att gå från träd till skog öppnar möjligheter till en mängd nya tankar. Det innebär också ett kvalitativt språng.

Om vi jämför en helhet med ett system så konstaterar Jantsch att ett system inte kan beskrivas genom att summera dess olika delar. Det krävs att man ser till helheten och olika aspekter av systemet så som funktion, inre tillstånd, logisk organisation, relation till omgivningen, struktur och total dynamik. Med detta synsätt förstår man lätt att en uttömmande och riktig beskrivning av verkligheten, inte kan komma från ett analytiskt, steg för steg- tänkande.

Att försöka beskriva helheten är komplicerat. Förmodligen hänger det ihop med att den faktiskt är osägbar. Ändå borde det inte vara så komplicerat, när vi säger att en sak är hel så har vi åtminstone en inre bild av vad vi menar. Instinktivt vet vi ju vad helhet är. Men det finns ju även andra helheter, sådana vi kan fatta och förstå. (Till skillnad från hela verkligheten.) En hel vas eller en ö, tillexempel.

Om vi vill studera en helhet har vi, enligt Stig Lindholm, två möjligheter. Dels kan vi studera en helhet med gränser, så som en ö. Då utgör hela ön en helhet om man bortser från omgivningen. (Ön är ju en del av den större helheten, jorden.) Man studerar alla fenomen på ön; naturen, folket, djuren, seder och bruk osv. Vidare studerar man också hur dessa saker hänger ihop. Men vi kan även studera helheter utan gränser. Helheter där man koncentrerar sig på fokus. Som exempel kan vi ta en antropolog som studerade den balinesiska tuppfäktningen och fann att den återspeglade den balinesiska kulturens viktigaste drag. Med fokus skulle vi då mena kärnan hos en företeelse, dess väsen. Alltså motsatsen till ytliga kännetäcken. Att söka helheten kan då kännetecknas som att söka det väsentliga.

Det här kan man lätt koppla till skolan. Det innebär att en integrering av kunskap inte behöver betyda att vi har med så många ämnesområden som möjligt, framförallt inte när vi inte kan se sambanden ordentligt, utan att vi koncentrerar oss på kärnan i det vi lär ut, det väsentliga, att vi försöker koppla ihop faktabitarna med meningen. Här skulle man alltså kunna säga att mening och helhet hör ihop.

På sätt och vis skulle jag vilja säga att man använder sig av en slags fragmentering även när man använder sig av fokus. Om vi tar exemplet med tuppfäktningen, så studerade antropologen den balinesiska kulturen. Han skulle lika gärna kunnat välja att studera något annat, använt sig av ett annat fokus. Det tror jag är viktigt att komma ihåg. Det handlar återigen om "sätt att se" på verkligheten.

Behöver vi allmän en världsbild?

David Bohm har som huvudtes, i sin bok "Wholeness and the implicate order," att vi inte kan klara oss utan en allmän världsbild. Att vi behöver in övergripande uppfattning om vad som är allmänt känt. Han tror även att vi, eftersom vi inte har en sammanhängande världsbild, bortser från dess betydelse, både på ett psykologiskt och samhälleligt plan.

Bohm kallar den yttersta verkligheten för "odelad helhet i flödande rörelse." Han menar bland annat att det är nödvändigt för vårt tänkande att göra uppdelningar, men att när vi gör det, ska minnas att uppdelningen bara finns i vårt tänkande och är sätt att se på världen. Det är inte en beskrivning av världen som den är. Arbetsdelningen och tillkomsten av olika ämnen för att studera verkligheten har varit bra och har gjort att vi har kunnat ta viktiga steg framåt. När vi skilde oss från naturen och började se objektivt på den, gav det oss också ett visst mått av självständighet och det har många gånger både varit bra och nödvändigt. Men vår förmåga att skilja oss och vår förmåga att dela upp allting har fått destruktiva följder. Vi har använt oss av delningsprocessen på områden där den inte fungerar och vi har tappat bort helheten på vägen.

David Bohm menar också att det är den överdrivna delningsprocessen och försöken att leva som om världen är uppdelad i olika fragment, som har lett till många av de världskriser vi har i dag; ekologiska, ekonomiska och politiska. Det har även lett till kriser på individplanet; "spridda känslor av hopplöshet och förtvivlan inför en överväldigande massa disparata samhällskrafter. Krafter som går bortanför det man kan fatta och kontrollera."

Om det ligger något i vad David Bohm säger är det alltså hög tid att tänka om.

Liknande tankegångar finner vi hos Pehr Sällström när han beskriver vår tids (fragmenterade) kunskap: "Mycket av vår tids kunskap är otillfredsställande i tre avseenden, där man anar att det kunde vara annorlunda; den skänker inte förståelse utan verkar snarast förvirrande, den ökar inte förbundenheten med världen utan leder snarast till främlingskap, den inspirerar inte till handling utan verkar snarast förlamande."

Det här tycker jag verkar stämma om man ser sig om. Människor känner sig förlamade och maktlösa. Det här är viktigt, för om det är så, så har vi som blivande lärare ett jätteansvar. Det är alltså inte nog med att kunskap utan samband är meningslös, utan den kan till och med vara farlig. Ja, rent av samhällsfarlig. Men här måste jag göra ett inlägg. Att försöka ge våra barn en känsla av sammanhang i det de får lära sig behöver nödvändigtvis inte betyda att vi ger dem våra sammanhang och samband. Förmodligen är det ännu viktigare att lära dem leta efter sina egna samband. För det är ju faktiskt så, att vissa elever lyckas se sammanhangen i kunskapsflödet. Vilka då? Jag tror att det är de som aktivt letar själva!

För att förstå och vårda helheten är det ibland nödvändigt att göra uppdelningar, att fragmentera helheten. Faran med att göra uppdelningar ligger inte i själva uppdelningen, utan i att vi människor gärna snöar in oss och glömmer allt annat än det vi har för ögonen.

Fragmentering kan även vara en förutsättning för en ökad helhetsuppfattning. Att plocka isär en dikt kan döda den, men kan också ge material till ökad förståelse. Fast ibland kan koncentrationen på delarna leda till obotlig helhetsskada. Som när man studerar delar och bortser från helheten. Eller inom forskningen; studiet av "detaljproblem utan anknytning till någon övergripande teori." Det är ett misstag att tro att delarna bara för att de är mer påtagliga skulle ge oss en sannare bild av verkligheten. Därför borde alltså syftet med detaljstudier vara att öka förståelse för helheten.

Fragmentering på flera nivåer

Vi har sett att helhet kan finnas på olika nivåer sedd ur olika perspektiv. Jag tänkte nu gå in på en annan sida av fragmentering som jag känner är viktig. Den har, enligt mig, att göra med fokus. Jag känner även att jag gärna förknippar det med vad David Bohm säger om fragmenteringens väsen, nämligen att det är en förvirring kring frågan om det som är lika och olika, en förvirring kring å ena sidan skillnad, å andra sidan identitet eller enhet. Som exempel kan man då ta de religiösa i forna tider som ville applicera sitt religiösa sätt att tänka på områden där de inte passade. Och vi kan ta nutidens vetenskapsmän som vill applicera empirin och rationalismen på alla områden i samhället. Det råder alltså förvirring om det som är lika och olika. "Sinnet är förvirrat och skiljer det lika och likställer det skilda"

Pitrim A. Sorokin (1889-1968) var en sociolog som hade en teori om olika kulturer och hur de förändras. Jag tänker inte gå djupare in på hans teorier men jag vill påpeka att han menade att kulturer har en benägenhet att tränga ut andra kulturer, (vi kan läsa; sätt att se på verkligheten,) och att de genom att göra detta på sätt och vis fragmenterar sig. De ser inte helheten helt enkelt. De ser på saken från en synvinkel.

Om vi tar den forna troskulturen, så hade de ett fokus; tron på bibelns Gud. Den grundläggande sanningen är religionen, sedan teologin och sedan filosofi och vetenskap som då skall ses som religionens tjänare. De eviga sanningarna ses då som motsättning till de världsliga sanningarna. Alltså, det som inte kunde bevisas med bibeln var helt enkelt inte sant. Varför blev det så? Jo, för att de sökte någon slags helhet. Religionen användes som fokus. Frågan blir ju förstås om de fick helhet. De åstadkom snarare enhet och det skall inte förknippas med helhet. Genom att bortse från andra kunskapskällor fragmenterade de bort delar av helheten. "Genom att vilja ha monopol tenderar ett system att driva ut andra sannings- och verklighetssystem och därmed de äkta delar dessa innehåller."

På liknande sätt befinner vi oss för närvarande enligt Sorokin i en sinneskultur. Alltså i en kultur som inte accepterar översinnlig (t.ex. religiös) kunskap. Översinnlig kunskap betraktas som vidskeplig. Man studerar fysiska, kemiska och biologiska sidor av verkligheten. Kunskap blir liktydig med empirisk kunskap. Här står alltså, i likhet med troskulturen, vetenskaplig kunskap i motsättning till översinnlig kunskap, men nu är det vetenskapen som är "sann."

Dessa två kulturer kan ses som exempel på hur totalisering av perspektivet kan leda till fragmentering på en så kallad "första nivå," vilket innebär att "en kunskapskälla får monopol, tränger ut andra och därmed fragmenterar bort de aspekter av verkligheten den själv inte kan hantera." Fragmentering på andra nivån skulle då förslagsvis vara vår sinneskulturs benägenhet att i kunskapsprocessen inrikta sig på delar och därmed tränga ut helhetsperspektivet.

Vidare menar Sorokin att den empiriska vetenskapen har skadat vår förståelse av verkligheten genom den enorma ansamlingen av fakta utan några som helst samband (jmf Pehr Sällström). Genom att försöka veta mer och mer om mindre och mindre så missar vi det väsentliga. Människor har tappat förståelsen för den värld vi lever i. Därför tror Sorokin att vi inte bara är på väg mot en ny kultur, synteskulturen, utan även att det är högst nödvändigt. "Vi lever uppenbarligen mellan två epoker. Vår magnifika gårdags sinneskultur och den kreativa morgondagens kommande troskultur. Vi lever, tänker och handlar i slutet av en lysande, sexhundraårig sinnesdag. Solens sneda strålar belyser ännu den förbiilande epokens ära."

Det är inte bara Sorokin som tror att vi lever mellan två epoker. Det finns många andra framstående forskare som tror att vi håller på att ändra vårt sätt att se på verkligheten (paradigm), att vi är på väg in i ett paradigmskifte.

Sett ur det perspektivet är det inte så konstigt om min framställning känns luddig ibland. Vi vet helt enkelt inte hur den nya helhetssynen kommer att se ut, vi är alla nybörjare på den fronten. Vi trevar och famlar. Det vi kan göra är att se nackdelarna med det nuvarande paradigmet. Problematisera.

En annan sak som är viktig att tänka på, är att det inte är så lätt att säga att vi nu ska börja integrera, eftersom fragmenteringen, enligt Bohm m.fl., finns i vårt sätt att tänka. Vi måste alltså bli medvetna om hur vi tänker och försöka ändra det. Det var dels därför det kändes viktigt för mig att fördjupa mig i det här ämnet. Om jag ska förstå läroplanen rätt när den talar om ämnesintegration och samband så vill jag veta de bakomliggande orsakerna. Jag vill veta vad som menas och vad man vill komma åt. I det här sammanhanget är det särskilt viktigt att försöka förstå, annars är det lätt gjort att man utför någon slags integration på ytan och missar hela poängen, meningen och...helheten.

Det är också lustigt att till och med en del läroboksförattare har tappat poängen med varför man skall integrera kunskap. Eller kanske har de inte brytt sig om att förstå?

I bland eller ganska ofta är det, som vi har sett, bra att göra uppdelningar för att förstå helheten. (Vi kan även kalla det fördjupning.) Så har jag nu till exempel fördjupat mig i helhetssyn och fragmentering. Det har fått mig att se på läroplanen ur ett annat ljus. Det som kan irritera mig är att sådana här väsentliga saker ofta går förbi, för att ingen orkar sätta sig in i dem. Så till exempel, om vi behöver ändra vårt sätt att tänka, måste vi ju förstå hur vi tänker. Vad jag försöker säga är att om integrationstänkandet blir en trend som ingen bryr sig om att fördjupa sig i så finns risken att det bara blir en skenbar integration som inte är en integration, utan ytterligare en fragmentering. I bland känns det som om det är en sådan ytlig integration den svenska skolan är på väg mot, trots alla försök, från lärarhögskolan, till motsatsen.

 Hur når vi helheten?

Hur gör vi för att komma närmare helheten? Vad kan vi använda för tankeredskap?

Jag har utryckt att helheten är osägbar och att den inte kan föklaras med ett analytiskt steg för steg- tänkande. Hur skall vi då tänka för att nå fram till kunskaper om helheter? Hur får vi förståelse för samband?

Michael Polanyi talar om tyst kunskap, vad är det? Polanyi menar att det är omöjligt att beskriva kunskapens natur enbart med en serie helt explicita (klart utalade) steg. Att vi vet mer än vi kan säga. Han säger också att vi, när vi använder oss av tyst kunskap, måste bortse från något för att ge akt på något. Här kan det förra exemplet med pianisten passa in. Han måste bortse från de enskilda fingrarna för att åstadkomma musiken, man kan säga att han använder sig av en tyst integrering av sina kunskaper.

Polanyi menar också att man i allmänhet inte kan ersätta tyst integration med explicit integration. "Kunskapen jag har om min kropp skiljer sig från kunskapen om dess fysiologi, och regler för rim och rytm säger mig inte det som dikten sa mig utan att jag kände till några regler." Han menar också att den tysta kunskapen är en oumbärlig del av all kunskap, den finns där vare sig vi vill det eller inte. Den är en personlig del av hur vi uppfattar det vi får lära oss. Han menar vidare att om vi försöker ta bort de personliga, tysta elementen i kunskapen skulle vi förstöra den.

Intuition

En annan kunskapskälla som inte går att beskriva explicit är intuition. Vad är intuition? Hur viktig är den för att förstå helheter och sammanhang? Kan man lita på intuitionen som kunskapsförmedlare?

"En intuition är en persons omedelbara medvetenhet om en viss verklighet utan sådan hjälp av sinnena eller förnuftet som skulle kunna förklara den medvetenheten." Det här tycker jag att vi kan gå med på. Intuition är ett bra exempel på hur tyst kunskap kan fungera. En annan definition på intuition är att de är bildade gissningar eller hypoteser, som sedan kan prövas på vanligt sätt. Intuition kan möjligtvis förklaras logiskt också. Då kan vi till exempel tänka oss att vi när vi "känner på oss" någonting, egentligen omedvetet har plussat ihop en hel massa faktorer, så som många sinnesitryck, personliga erfarenheter, vår känslostämmning med mera, därefter lagt ihop dem så snabbt att vi inte kan "ta på" dem och till slut kommit fram till intuitionen eller idén.

Jag tycker inte att det är lönsamt att försöka reda ut begreppet mer än så. Alla vet förhoppningsvis vad intuition är, för alla har varit med om det. Det viktiga är inte vad intuition är utan att den faktiskt används ganska ofta av oss människor, att den är viktig för förståelsen och att vi därför inte bör bortse från den när vi talar om kvalitativ kunskap. Dessutom är inte intuition något, som inte hör till vetenskapen. Faktum är att intuitionen utgör grunden för många vetenskapliga teorier. Om man tar ett logiskt system så bygger ett sådant ofta på ett axiom, dvs en självklar obevisbar sats. I Descartes fall var satsen att han tänkte, han kunde inte bevisa eller förklara det logiskt, han bara visste det helt enkelt. Varför är det så? Sorokin menade att den enda källan till axiomers självklara natur måste vara intuitionen. Intuitionen utgör alltså här villkor och grund för förnuftets och sinneserfarenheternas sanning. "J. S. Mill...skrev att de sanningar vi har kunskap om genom intuition är de ursprungliga premisser, från vilka alla andra är härledda."

Jag har här försökt visa att intuitionen är viktig, men jag vill också påpeka att all intuition givetvis inte är sann. Är det skäl nog att inte använda sig av den? Nej, all analytisk tänkande är, som vi har sett, inte heller sann, men vi slutar inte använda oss av det, eller hur? Dessutom verkar det som om intuitionen är viktig för helhetsförståelsen.

I didaktikhäftet läser vi att Bruner tror att det intuitiva tänkandet, i motsats till det analytiska, inte är ett steg för steg- tänkande utan att det istället är baserat på en uppfattning av problemet i dess helhet. Vidare menar han att den som kommit fram till problemet intuitivt ofta inte kan förklara hur han gjorde. Han menar att man kan uppmana elever till intuitivt tänkande genom att be dem gissa sig till hur problem skall lösas. Fast han tycker inte att man ska gissa för gissandets skull utan menar att man efteråt bör kontrollera hur pass riktiga gissningarna var.

Om metaforer

Vi har sagt att intuition har med känslor att göra, det är lätt att förstå, vi säger ju att vi känner på oss någonting. Vi har även sagt att tyst kunskap sitter i kroppen. Det verkar således som om vi behöver ta till fler sinnen och använda oss av hela kroppen när vi försöker förstå kunskaper om helheter!

Hur gör man det när man undervisar? Måste vi rent fysiskt använda oss av hela kroppen för att nå kvalitativ kunskap. Jag tror inte det. Vi kan förslagsvis använda oss av exempel. "Vi tänker bättre i konkreta exempel eller analogier därför att vi kan empatisera, känna oss in i, situationen."

Bilder och metaforer är också exempel på pedagogiska metoder som stimulerar flera sinnen och därmed intuitionen och förståelsen. Som exempel på en bra metafor tar Stig Lindholm upp hur Bengt Gustafsson beskriver Den Stora Smällen för 10 miljarder år sedan. Eller snarare hur fotonerna betedde sig de första sekunderna efter smällen, hur de kolliderade med de fria elektronerna i gasen som då hade uppstått. "Fotonerna fungerade som en ofantlig mängd energiska korpraler som rusar runt bland manskapet och med åthutningar och slag tvingar karlarna till armbågslängds avstånd och rättning i ledet."

Lindholm utvecklar den här metaforen ganska noggrant, men det jag själv vill få fram är att metaforer bidrar till att vi indirekt aktiverar flera sinnen. Vi aktiverar synen genom att vi liksom ser de här korpralerna framför oss och de som har gjort lumpen kan aktivera fler sinnen genom att minnas sin egen militärtjänst.

Om metoder

Man kan möjligtvis säga att metaforer, bilder, analogier och liknande tvingar oss att tänka och sätta oss in i det som sägs på ett annat sätt än det rent logiska. Är det det, som krävs för förståelse? Jag tror det. Jag tror att vi själva får tänka efter och göra oss egna exempel då vi inte har givna sådana. Det är en egen teori. Så borde det också vara om vi tänker efter för annars skulle det vara omöjligt att förstå helheter enbart genom att läsa texter.

Om vi tar mig själv som exempel så har jag nu läst en del om helhet och helhetssyn. Jag har börjat få en uppfattning om vad det kan vara. Det har jag gjort genom att läsa och reflektera. Jag har tänkt och kännt mig in i vad som vill bli sagt. Det krävs en tankeprocess hos mig som går utanför det jag har läst. En tankeprocess som utgår från mina egna tidigare erfarenheter och mina egna tidigare kunskaper om ämnet. Jag måste således själv anstränga mig om jag vill förstå. Eller som Karl Marx utrycker det: "Det finns ingen genväg till kunskap och bara de har utsikt att nå dess solbelysta höjder som inte skyr mödan att klättra upp för dess stigar."

Men hur ska vi omsätta allt det här i praktiken? Vilka metoder kan vi lärare använda oss av när vi vill förmedla sammanhang, helheter, mening och förståelse? Det är ett problem. Speciellt om man som jag tror att det till stor del beror på hur individen själv lär sig. Tyst kunskap och intuition är ju exempel på kunskap som individen själv måste fatta eller integrera. Det är alltså något som inte går att överföras eller läggas på, utan som måste komma inifrån eleven själv, eller med Gregory Batessons ord: "Makten att skapa sammanhang är mottagarens färdighet... Mottagaren måste i någon mening vara redo för den rätta upptäckten när den dyker upp." Det senare kan vi som lärare underlätta genom att alltid försöka utgå från den kunskapsnivå som våra elever befinner sig på. Detta tror jag är oerhört viktigt för när vi gör det, har eleverna möjlighet att ta egna exempel från erfarenheter de redan har. Om vi varken gör det eller tillhandahåller givna exempel är risken stor att eleverna istället memorerar orden. De lär sig saker utantill utan att förstå innebörden.

Jag har tidigare sagt att jag inte kommer att gå in på metoder. Jag känner helt enkelt inte att jag kan så mycket om det ännu. Egentligen skulle det förutsätta att jag faktiskt prövat metoderna i verkligheten och sett att de fungerade och det har jag inte gjort. Däremot har jag läst: "Att undervisa i SO" av Jan Mikaelsson och den verkade bra. Han ger i boken konkreta undervisningsexempel där fakta sätts in i genomtänkta sammanhang. För övrigt ber jag att få återkomma till metoder vid ett eventuellt examensarbete.

Vad jag har lärt mig

Vad har jag lärt mig av mitt arbete? Till att börja med vill jag säga att jag faktiskt har lärt mig mer än vad jag har kunnat utrycka i den här uppsatsen. Detta var ett svårt ämne, både att sätta sig in i och att försöka förklara så enkelt som möjligt.

Jag har lärt mig att helheter kan betraktas på olika sätt. Att det finns enklare helheter, som öar, och svårare, som hela verkligheten. Och att man kan studera helheter på olika sätt, dels genom gränser och dels genom att använda sig av fokus.

Det finns också olika sätt att fragmentera kunskap. Man kan fragmentera genom att presentera fakta utan några samband och man kan fragmentera genom att totalisera perspektivet. Det förra hänger i hop med många av de problem som vi ser i samhället i dag och i det senare fallet tränger man ut andra sanningssystem genom att hävda att det bara finns ett sätt att se på verkligheten.

Jag har vidare lärt mig att helheten borde utgöra mer än summan av dess delar och kan således inte förklaras analytiskt eller rationellt.

Jag har även lärt mig att det talas om tyst kunskap i dag och att intuitionen utgör en del av den.

Så vad göra? Jag vet inte riktigt om jag tror på idéer som att dansa molekylernas dans eller förlägga kemilektionerna till gymnastiksalarna. Det känns snarare förvirrande. Kanske är det rent av så att det är en förvirring kring det som är lika och olika? Vi har ju sett att vi på sätt och vis kan använda oss av hela kroppen när vi tänker traditionellt. Vi kan åtminstone indirekt använda oss av flera sinnen. Personligen har jag lärt mig massor enbart genom att läsa, lyssna, konversera och reflektera. Men människor är olika och alla elever borde få känna på att lära på sitt eget sätt.

Sedan kan man fråga sig hur pass fragmenterad tillvaron är för oss människor. Jag kan bara utgå från mig själv och kan inte direkt skryta med att jag har en heltäckande världsbild, men jag har alltid arbetat för att få en och utan en sådan hade jag förmodligen inte sökt till lärarhögskolan. Jag tror att de flesta människor har någon slags helhetsbild, det är bara det att vi inte kan utrycka den och det är ju just det som är problemet. Vi lever i ett samhälle som tror sig kunna begripa allting rationellt, men eftersom vi inte kan det, så skapas en massa problem. Det är hög tid för ett paradigmskifte!

Men även om jag själv och många vuxna har någon slags helhetsbild av verkligheten betyder det inte att våra elever alltid har det. Det verkar inte så när vi lyssnar på dem. De tror ofta att världen snart kommer att gå under, de tycker att mycket verkar meningslöst och de känner sig ofta maktlösa. Här kan en nyckelfaktor vara den fragmenterade kunskapen de får i sig, både på tv-nyheterna och i skolan. Den fragmenterade kunskapen kan möjligtvis också förklara varför många elever tycker att skolan är tråkig. Om det inte finns några sammanhang eller någon mening i alla fakta de får lära sig och om de inte kan bygga vidare på redan inhämtad kunskap, är det då konstigt om de är ointresserade? Det anser inte jag. Det är snarare ett under att vissa elever fortfarande tycker skolan är rolig!

Att försöka ändra på det här får bli mission som blivande lärare. Det är inte en lätt uppgift, men jag skall göra mitt bästa
 
 
 

Litteraturförteckning

Gregory Batesson: Ande och Natur, en nödvändig enhet. Symposium.
 
 

Lars Erik Bjessmo, Lars Johansson: Existerar samlad undervisning i SO ämnen. Häften för

didaktiska studier 4.

Lars Ingelstam: Snuttefiering, helhetssyn, förståelse. Studentlitteratur.

Erland Lageroth: Världen och vetandet sjunger på nytt, från en mekanisk värld till ett kreativt

universum. Bokförlaget Korpen.

Stig Lindholm: Kunskap, från fragment till helhetssyn. Kontenta.

Stig Lindholm: Väven av helheter, fragmentering av kunskap 2, rapport från ett seminarium

10 -12 december 1980. Delegationen för långsiktsmotiverad forskning. Nr 38 s Augusti

1981.

Jan Mikaelsson: Att undervisa i SO, en inspirationsbok för högstadiet, i samhällsorienterade

ämnen. Natur och kultur.

Gordon Westling: Om ämnessamverkan i grundskolans läroplaner. Häften för didaktiska

studier 29.

Samt i häftet: Didaktik och skolämnesorientering, en antologi:

Lars Owe Dahlgren: Datorapplikationer inom utbildningssystemet -ett pedagogisk perspektiv.

Torsten Hägerstrand: Globalt och lokalt.

Gordon Westling, Sten Pettersson: Hur kan barn uppfatta stoffet i religionskunskap?