Jag vill till att börja med tala om att jag läst Sartre: Existentialismen är en humanism samt Camus: Myten om Sisyfos och Främlingen. Vidare har jag förut läst inledningen till Sartres Varat och Intet plus diverse annat om existentialismen eller närliggande böcker som jag kan ha fått idéer och tankar ifrån.

Grundtanken hos existentialisterna torde vara denna; "existensen föregår essensen". Alltså att en människa alltid först existerar och sedan utgör sin form ur sin existens och att det inta från början finns en given mänsklig natur utan att den mänskliga "naturen" skapas av människan själv ur hennes existens.

En annan central tanke är att verkigheten borde vara den plattform som människan, ( eller rättare: de människor som vill vara existentialister ) grundar sina handlingar på. Alltså den verklighet som egentligen bara utgörs av nuet och det vi med våra sinnen kan uppfatta. Allting annat till exempel. en tro på liv efter döden, drömmar om lycka, etc. existerar egentligen inte, utan finns egentligen bara i våra hjärnor i form av tankar och teorier.

För att förstå den ateistiska existentialismen tror jag att det är lättare att utgå från den kristna tron. Både Sartre och Camus vänder sig emot den, varför? Därför att om man tror på en Gud som har skapat allting och som har skapat oss så blir den naturliga följdfrågan: Vad vill han oss? Vad var meningen med våra liv enligt denne skapare? Vad är meningen med livet? Man har alltså redan från början gått ut från sig själv och börjat betrakta sig själv som ett objekt.

Så ges alla svar i Bibeln, människan är ingenting och Gud är allt. Han skriver reglerna och människan lyder. Men tänk om det inte är så, tänk om det inte finns någon Gud, tänk om vi dör när vi dör? Då står faktist människan ensam. Människan själv blir gud i den betydelsen att hon själv måste ge sitt liv mening och hon måste själv ställa upp reglerna för sitt liv. Om det dessutom inte finns någon mänsklig natur måste hon själv avgöra vad som är naturligt för henne.

I Sverige 1995 kanske det känns främmande att tänka sig en Gud överhuvudtaget, ( i alla fall för somliga av oss ) men många ställer sig fortfarande frågan; vad är meningen med livet och tror att det kanske skall finnas någon universalteori någonstans.... Istället för att fråga sig; vad är meningen med mitt liv, istället för att göra sig själv verklig så att säga.

Att göra sig själv verklig innebär att försöka se sig själv utifrån vad man är och inte utifrån en abstraktion. Det är fortfarande lätt i dagens i dagens Sverige att utgå från vad man får höra från media, böcker och andra människor. Idag skall vi tex. vara smala, vackra, ha en karriär, ha mycket pengar och uppföra oss på diverse olika sätt. Vad vi behöver göra är att våga ifrågasätta alla idéer vi har och fråga oss varifrån de kommer, alltså: "Är de verkliga för mig?"

Människor som inte gör sig verkliga och bara följer med strömmen kallas "dussinmänniskor" av vissa existentialister, så där lagom föraktande. Existentialister vill inte döma, ändå kan man få en känsla av dömande. Jag tror inte att alla andra människor är dussinmänniskor, däremot tror jag att existentialisterna själva har känt sig som sådana och därifrån utgått från att de flesta andra alltså också är det. Så behöver det inte alls vara. Det kan till och med vara tvärtom. Det kan till och med vara så att varför andra människor har svårt att följa tankegångarna hos existentialister är för att de inte vet hur det känns att vara en dussinmänniska. De känner sig själva som verkliga i deras världsbild.

För att återgå till existentialisten. Hans världsbild säger honom att det inte finns någon mänsklig natur. Detta lägger hela ansvaret på människan själv och på det viset blir hon fri, Hon kan alltså göra som hon vill. (Detta förutsätter givetvis en någorlunda ekonomisk trygghet i likhet med den vi har i Sverige.) Förutom att hon begränsas av det mänskliga rättssystemet, så finns det ingen högre makt som straffar henne. Sådana här resonemang tycker många leder till anarki, men samtidigt är människan en social varelse som har behov av andra människor. Vi måste således anpassa oss till varandra om vi vill vara med i "gänget". Dessutom har jag aldrig hört att en existentialist har bivit kriminell på grund av. att han inser att man i princip får göra som man själv tycker.

Varför är det inte så? Jo, för om man verkligen inser att man är fri så är man helt enkelt också helt och fullt ansvarig. Om man dessutom värnar om sin egen frihet och inser att andra människor förmodligen gör detsamma så kan man helt enkelt inte låta bli att ta hänsyn till andra människor och deras livsuppfattningar.

Friheten förknippas med valet och ångesten för existentialisterna. Enligt dem kan man inte komma ifrån ångesten om man är fri. Ångesten kommer ur förmågan att kunna välja mellan två alternativ, människan hamnar i en existentiell nöd, därför att hon aldrig på förhand kan veta vad resultatet blir. Här håller jag med till stor del, men jag tror att en viss ångest uppstår ur valet punkt. När man väl har bestämt sig för ett alternativ släpper oftast ångesten oavsett om man valt ett mindre bra sådant.(Så är det i alla fall för mig.)

Existentialisterna tror också att ångesten har att göra med människans existens. Så långt är jag också med, om de menar att ångesten är existentiell, liksom kärleken är existentiell, alltså i betydelsen att den inte kan förklaras med ord bara upplevas. Man har inte ångest som de säger, man är ångest.

Men om de menar att ångesten uppstår ur existentiella "frågor" enbart, håller jag inte med. Oro över pengar tex. handlar inte direkt om existensen men kan skapa ångest i alla fall.

Så vad innebär tanken att vi dör när vi dör? Det vill säga att alla livsfunktioner upphör när vi dör?

Den ateistiska existentialisten måste helt enkelt förutsätta att vi dör då vi dör om han vill hålla sig till den verklighet som är. En del människor har kanske en tro på ett liv efter döden, men själv kan jag inte tro. Det skulle innebära att jag låtsades tro på något enbart därför att jag är rädd för döden. Det skulle inte vara sant för mig.

Att inse att vi dör när vi dör kan man ta på två sätt. Dels kan man tycka att det är menings-

löst att leva när vi ändå skall dö och då ta livet av sig. Eller så kan man tycka att man måste fylla sitt liv med så mycket liv som möjligt innan man dör.

Människor som inser att de skall dö och därför finner allt meningslöst och därigenom tar sitt liv har jag fullständig förståelse och respekt för. Men att ta sitt liv löser egentligen inga problem utan kan till och med verka fånigt eftersom vi i alla fall dör så småningom. Samtidigt om hela livet känns meningslöst kan man ju faktist ta sitt liv och få allting "undanstökat".

Det andra alternativet, att fylla sitt liv med så mycket liv som möjligt kan lätt leda till panik. Antingen har man så roligt som möjligt och kan glömma bort att det faktist finns en morgon-

dag som också skall levas. Eller så drömmer man och gör upp planer för morgondagen och glömmer bort att leva i verkligheten det vill säga nu. En balansgång vore att föredra.

En annan lösning för hur man skall finna sig till rätta heter enligt många existentialister engagemang. Vad man skall engagera sig i är upp till var och en. för min egen del försöker jag visserligen engagera mig, men världen är så stor och problemen så många att man lätt känner sig maktlös. Samtidigt är ju världen bara uppbyggd av människor som jag och det är jag som bor i den . Alltså är jag också med och formar framtiden.

Vad som återstår för mig är att finna en mening i livet självt. Här kan man ställa sig en viktig fråga. Skulle vi överhuvudtaget känna kraften av livet om vi inte hade dess motsats döden att jämföra med? Skulle vi till exempel vet vad glädje var om vi inte kände sorg. Kanske livet skulle kännas meningslöst om vi verkligen levde för evigt.

En annan tanke jag själv har, om jag nu skall se mig själv som ett objekt en stund, är att människan som art vill överleva, liksom alla arter och allt levande . I människans fall specialiserades hjärnan. Allting vi kan beror till stor del av inlärning och av förmågan att tänka i orsak och verkan. Hade vi inte kunnat det hade vi aldrig överlevt. Om människan kunde hitta en levnadsform eller en sanning att gå efter skulle den ifrågasättande tankeformen gå förlorad. Om det sedan skulle inträffa någonting som förändrade hela världsbilden, eller om någon katastrof skulle inträffa så kanske hela mänskigheten skulle gå under . (Det kanske den visserligen gör ändå.) Om man tänker så är det till och med bra att vi inte hittar några slutgiltiga lösningar.

Varför sedan livet vill föröka sig och leva vidare är en annan gåta!

Men jag själv, mitt medvetande måste ändå hitta min egen mening att leva. Jag har det fulla ansvaret, jag är fri. Att tänka så gör mig ofantligt stor samtidigt som det gör mig pytteliten.