Stockholms Universitet

Historiska institutionen

21-40p Vt-99

En B-uppsats av Abir Lindberg

År 1934 tillsattes en abortutredning av medicinalstyrelsen på uppdrag av regeringen. Orsaken var det frekventa antalet illegala aborter som gjordes vid den här tiden. Det var inte nog med att de illagala aborterna ökade, endast en mindre del av det beräknade antalet kvinnor och deras medhjälpare som gjorde illegala aborter ställdes inför rätta och sakfälldes för brottet. Dessutom ansåg man att de illegala aborterna utgjorde en samhällsfara, inte bara för att de ur religiös och etisk synvinkel ansågs fördärva moralen utan också för att många kvinnor fick sätta hälsan till i spåren av de samvetslösa kvacksalvare som utförde aborterna. Dessutom sågs aborterna ur ett befolkningsmässigt perspektiv. Det såg inte bra ut med många utförda aborter i Sverige, i en tid där nativiteten var sjunkande och "krisen i befolkningsfrågan" stod i centrum.

Syftet med min uppsats är att ge en bild av rättsläget, tala om vilka som fick legal abort och att ge fakta kring de illegala aborterna vid den här tidpunkten. Syftet med uppsatsen är också att öva mig i att skriva en vetenskaplig uppsats. Utifrån detta syfte tänkte jag sedan försöka mig på att besvara de konkreta frågeställningarna om hur den allmänna opinionen i abortfrågan såg ut under 1920-30-talen och vad kvinnorna själva tyckte i frågan. För att komma åt dessa frågor kommer jag också besvara hur den offentliga debatten gick och vilka åsikter som kom till uttryck där.

Jag kommer att koncentrera mig på det svenska läget och den svenska debatten. Därför kommer jag inte att ta hänsyn till hur frågan togs upp i utlandet utom där det direkt anknyter till den offentliga debatten.

Som källor kommer jag främst att använda arkivmaterialet: Abortkomittén 1934-09-24 (561) Volym 1 och 9 och den rekommenderade litteraturen SOU 1935:13 och 15. I Abortkommitténs arkivmaterial volym 1, hittar vi bl.a. tidskrifter, brev och sammanträdesprotokoll som belyser hur den svenska debatten såg ut vid den här tiden och i volym 9 hittar vi en del av de rättegångsprotokoll, mot yrkesabortörer, som sparades. I SOU 1935:13 finner vi de remissyttranden som abortkommittén fick in på sitt första lagförslag och i SOU 1935:15 hittar vi det slutliga betänkandet med motiv.

Många av böckerna om abort och abortfrågan var utlånade på biblioteken, så jag har inte hittat någon lämplig litteratur med hänvisning till mitt syfte och de frågeställningar jag kommer att behandla. En nackdel med uppsatsen är alltså att jag inte vet om det finns någon tidigare litteratur som tar upp de frågeställningar som jag kommer att ställa materialet. Men detta kan också ses som en fördel, eftersom det gör att jag mer förutsättningslöst kan sätta mig in i det.

Jag är medveten om att de källor jag använder mig av i stora drag kommer att återspegla vad abortkommittén ansåg vara av värde under den här tiden och hur de såg på frågan. Vidare kan det vara svårt att dra generella slutsatser om hur den allmänna opinionen såg ut, utifrån den offentliga debatten. Jag tycker dock att frågan är så pass intressant att jag är villig att göra ett försök.

Eftersom jag inte har haft tillgång till någon litteratur som behandlar de frågeställningar jag ställer, så har jag heller ingen teori eller tes som jag genom deduktion skall

försöka verifiera eller falsifiera. Därmed kan man säga att jag kommer att arbeta induktivt. Man kan dock säga att jag fick en generell idé när jag i mitt tidiga skede började rota i materialet och slogs av det stora antalet kriminella aborter som antogs förekomma vid den här tiden. Tanken från min sida var då framförallt att kvinnorna möjligtvis inte ansåg att det var moraliskt fel att utföra en abort, eftersom det var så många som gjorde det.

Vidare kommer jag använda mig mer av en hermeneutisk metodologi än en positivistisk, då jag kommer att försöka förstå och tolka materialet ur min egen förförståelse för att åstadkomma någon slags helhetsbild av abortfrågan under den här tidsperioden. Undersökningen blir därmed mer deskriptiv än hypotesprövande.

Jag skall alltså utifrån mina källor, samla de åsikter som kommer fram i debatten och sedan försöka göra en generalisering av dem för att kunna presentera hur de olika åsikterna såg ut under den här tiden. Jag skall också försöka utläsa om kvinnorna i den offentliga debatten hade en mer liberal åsikt än vad männen hade. Sedan skall jag försöka komplettera bilden med de fakta och statistik jag finner i kommitténs arkivmaterial som rör de illegala aborterna för att på det sättet komma åt vad den vanliga kvinnan ansåg i frågan. Hur den allmänna opinionen såg ut blir sedan min samlade tolkning av dessa fakta.

Jag kommer först att ge en historik och en bakgrund till att abortkommittén blev tillsatt 1934. Jag kommer också att kort beskriva hur dess arbete gick till och hur deras förslag till lagändring kom att se ut. Vidare kommer jag att kort beskriva resultatet av detta arbete. Allt detta för att få en inblick i rättsläget vid den här tidpunkten och för att få en förförståelse att stå på när jag sedan försöker bena upp hur den allmänna opinionen i frågan såg ut vid den här tiden. Slutligen skall jag försöka att med fakta och statistik, kring omständigheterna om de illegala aborterna, klargöra främst hur kvinnan såg på abortfrågan.

Historik

Redan i landskapslagarna betraktades abort som en otillåten handling. I västmannalagarna omnämns särskilt straff för fosterfördrivning. Detta straff var dock väsentligt lägre än straffet för vanligt dödande. Enligt den yngre västmannalagen var således straffet för fosterfördrivning sex marker i böter, medan ett vanligt mansbot var fyrtio marker.

I landslagen påträffas inget stadgande, som uttryckligen nämner fosterfördrivning. Däremot upptogs brottet i vissa av de under 1600-talet utarbetade lagförslagen. Vissa menar dock att man enligt rättspraxis belade en del fosterfördrivningmål med livsstraff i början av 1700-talet, nämligen de där fostret hade börjat röra sig i livmodern, så pass att kvinnan kände av fostet.

I 1734 års lag gjordes ingen skillnad mellan fördrivande av foster i det ena och det andra stadiet av dess utveckling. För varje sådan fullbordad handling stadgades i missgärningsbalken, livsstraff, samma straff som för vanligt viljadråp.

Anledningen till den här utvecklingen i sraffsatsen för fosterfördrivning ansåg man berodde på att den kristna traditionen och den kanoniska rätten hade fått ett större fotfäste i det svenska rättsmedvetandet och att denna småningom hade lagts till grund för den borgerliga lagstiftningen i ämnet.

Den rätt angående fosterfördrivning som gällde 1934 hade fått sin lydelse 1921 och då hade också straffsatserna för aborter sänkts betydligt. I strafflagen av 1921, 14 kapitlet och §§ 26, 27 och 28 läser vi således följande:

Enligt allmänna rättsregler kunde också en abortåtgärd vara straffri, då den var påkallad med hänsyn till något annat intresse, som av rättsordningen erkändes vara av sådan betydelse, att den upphävde handlingens brottslighet (intressekollision). Därför ansågs enligt dåvarande svensk rätt, ett avbrytande av havandeskap vara straffritt, då åtgärden befanns nödvändig för att rädda kvinnans liv eller för att undanröja en allvarlig fara för hennes hälsa (medicinsk indikation). Däremot ansågs i allmänhet varken humanitära, rasbiologiska (eugeniska) eller sociala skäl kunna, i och för sig, göra en fosterfördrivning straffri.

Men trots lagen, sakfälldes inte många kvinnor för fosterfördrivning. Och många av de som gjorde det fick villkorlig dom. Att notera är att av de 106 kvinnor som sakfälldes för brott mot 14 kap. § 26, mellan åren 1929-33, blev 101 av dem villkorligt dömda. Om man jämför de siffrorna med antalet aborter man trodde utfördes under samma tid, betydde det att en försvinnande liten del av dem som utförde dessa, blev dömda för brottet.

Redan 1921 kom dock följande yttrande i de sakkunnigas betänkande: "Uppenbart vore, att hela frågan om lagens förhållande till fosterfördrivningen borde, så snart ske kunde, från grunden underkastas en sorgfällig omprövning.---Vid den kommande allmänna utredning, varom ovan talats, syntes närmast påkallat att undersöka, dels huruvida det straffria området genom ett eller annat uttryckligt stadgande lämpligen läte sig närmare fixeras, möjligen utvidgas (med avseende på andra medicinska hänsyn än till moderns livsfara; vid fall där fostret avlats i våldtäkt, eller när abnormitet hos fostret måste antagas, eller där andra fall av svåra intressekollisioner förelåge)".

De följande åren, från och med 1928 till 1934, så lades det in motioner till riksdagen om att en abortutredning snarast skulle tillsättas. Dessa motioner lades främst fram av människor som förespråkade straffrihet i abortfrågan. Men dessa motioner lyckades således inte ända fram och i riksdag efter riksdag förföll frågan, även om det i vissa fall var väldigt jämt i omröstningen.

Till slut tillsattes i alla fall en utredning av medicinalstyrelsen på uppdrag av regeringen. Utredningen skulle utarbeta förslag till lagstiftning om rätt att i vissa fall avbryta havandeskap och även förslag till ändrad lagstiftning om straff för fosterfördrivning. För detta ändamål tillsattes sakkunniga i ämnet så som professorn i gynekologi John Olow, professorn i straffrätt Folke Wetter, justitiekanslern Karl-Gustaf Hjärne samt två praktiserande kvinnliga läkare, Alma Sundquist och Gerda Kjellberg.

Kommittén tillsatte också en utredning angående abortförekomsten i Sverige och här enades man om en siffra på ca 20 000 aborter år 1930. Då uppgick antalet redovisade aborter till

10 445 st. Detta skall jämföras med antalet levande födda som 1930 var 95 407. I Stockholm var antalet redovisade aborter 2 330 st och detta utgjorde 25,8 % av graviditeterna i Stockholm.

Även en utredning angående kvinnors motiv till aborter gjordes. I det fallet tillfrågades landets läkare om de ville medverka till att sända in beskrivningar över de kvinnor som hos dem hade begärt abort på icke medicinska grunder och vilka deras motiv var.

I övrigt försökte abortkommittén att ta del av den svenska offentliga debatten i frågan och även att ta del av utländsk lagstiftning och debatt i frågan. Något som uppmärksammades mycket under den här tiden var den ryska abortlagstiftningen som sedan 1918 hade gjort aborter straffria under förutsättning att de utfördes av legitimerad läkare.

Så kom då först ett preliminärt lagförslag av kommittén 1935. I Förslag till Lag om avbrytande av havandeskap § 1 läser vi följande:

I § 1.1 lägger alltså abortkommittén ett förslag om att humanitär indikation kan ses som en staffrihetsgrund i abortlagen, genom § 1.2 ville kommittén göra det möjligt att få laglig abort utförd på social indikation. Dessa kunde ha vitt skilda motiv, men det mest aktuella var kanske det ekonomiska. I § 1.3 slutligen ges ett förslag om s.k eugenisk indikation för straffrihet, det sista sågs vid den här tiden som en naturlig följd av den nyligen accepterade steriliseringslagen av s.k. sinnessjuka individer.

Detta lagförslag kan ses som väldigt reformvänligt och vem som helst kan se, att med lite flytande tillämpning, skulle i stort sett de flesta kvinnor med lite vilja kunna få en laglig abort genomförd. Abortkommittén vidhöll dock att fosterfördrivningen skulle betraktas som ett samhällsont av mycket allvarlig karaktär och att lösningen på abortfrågan måste vara sådan att den inte ytterligare ökade abortfrekvensen. Vidare var abortkommittén av den meningen att samhällets skyldighet var att värna om fostrets liv.

På detta förslag kommer det sedan in en del yttranden som av abortkommittén har införskaffats av myndigheter och organisationer som kommittén ansåg vara lämpliga att avge yttranden. Dessa är t. ex. socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, olika medicinska fakulteter vid olika universitet, statens institut för rasbiologi, statens inspektör för fattigvård och barnavård, olika länsstyrelser, olika läkarföreningar och förbund, och olika kvinnoförbund, både ideella och politiska.

Om jag skall ge en samlad bedömning av de yttranden som kommittén fick på detta preliminära förslag, kan sägas att de flesta var någorlunda eniga om de humanitära och eugeniska indikationerna för straffrihet som framkommer i förslagets § 1.1 och 1.3. Dessa godkändes av de flesta. Däremot rådde det mycket delade meningar om den sociala indikationen som framkommer i § 1.2.

Många av läkarna och dess föreningar tyckte över huvud taget inte att någon straffrihetsgrund skulle förekomma på social indikation. Och om så var fallet så skulle åtminstone lagförslaget skrivas om enligt dem, så att man klart avgränsade de fall som skulle infattas av denna.

Många kvinnoorganisationer å sin sida reserverade sig mot förslaget av motsatt uppfattning. De antog att den sociala indikationen kunde användas godtyckligt och förespråkade total straffrihet för kvinnan i abortärenden.

Så småningom godtogs en abortlag 1938 som medgav en avkriminalisering av aborter på humanitär, eugenisk och socialmedicinsk indikation. Den rent sociala indikationen godkändes inte, och en stor anledning till det var att en sådan indikation ansågs vara en inkompetensförklaring av samhället. Man ansåg att man istället för att godkänna abort på social indikation, skulle arbeta för att få bort den sociala misären som föranledde aborterna.

I praktiken kom det här att innebära en viss ökning av de legala aborterna, från att ha varit 245 stycken 1930 till att bli runt 2 000-3 000 på 50-talet. Det gjordes dock enligt beräkningar fortfarande 10-20 000 illegala aborter årligen 1944.

Framträdande åsikter

Abortkommittén sade själva i den tryckta utredningen att om man skall gissa sig till en allmän opinion så var den, att de flesta tycktes eniga om att abortlagstiftningen var alldeles för hård och att indikationerna för straffrihet borde utvidgas, även om det rådde delade meningar om vilka dessa indikationer skulle vara.

De indikationerna som folk var mest ense om var de humanitära och de eugeniska indikationerna. En del ansåg att lagen var barbarisk som inte lät en våldtagen kvinna få göra en abort, utan tvingade henne att föda fram ett barn, vars orsak var en gärning som lagen försökte skydda henne från. Förutsättningen för att acceptera våldtäktsindikationen var dock att detta hade bevisats i domstol, för en del. Andra, däribland läkare motsade sig varje form av indikation som inte var rent medicinsk. Men dessa var enligt vad som framkommer i materialet inte många.

Den eugeniska indikationen godtogs också förhållandevis lätt. Detta antar jag beror på att steriliseringslagen av sinnessjuka nyligen hade blivit antagen och att den eugeniska indikationen sågs som en naturlig följd av den. De reservationer som görs är inte huruvida man skall införa en eugenisk indikation eller inte, utan vilka denna ska gälla. Reservationen kommer då också i yttrandet från Statens rasbiologiska institut.

När det gäller den sociala indikationen så gick meningarna starkt isär både vad gäller hur pass vid den skulle vara och vilka argument man förde för sina åsikter. Dels så fanns det dem som ansåg att de sociala indikationerna i och för sig var ömkansvärda men att man genom att lagstifta för straffrihet inte skulle komma till rätta med de sociala problem som föranledde dem. Dessa människor såg aborterna som något i grunden samhällsont och de såg också fostret som något samhället principiellt sätt måste skydda. Det var också denna åsikt som kom fram i det slutliga betänkandet av abortkommittén, även om Gerda Kjellberg och Alma Sundquist, som ville ha en vid social indikation, lade in ett särskilt yttrande i frågan.

En del av dem som såg aborterna som något i grunden oförsvarbart ansåg att om man släppte in andra indikationer än den medicinska, som straffrihetsgrund, skulle öppna dörrarna mot en moralisk degradering av samhället och att det således snart skulle bli lätt att få göra abort av vilken anledning som helst.

En del använde den sociala indikationen som argument för att få ner antalet aborter, eftersom det då blev möjligt för legitimerade läkare att sätta indikationen, istället för att låta kvacksalvaren göra det. Genom att vidga indikationsgrunderna skulle man alltså förmå kvinnan att uppsöka läkare i första hand, och därigenom skulle hon också få tillfälle att få hjälp och goda råd som kunde förmå henne till att vilja bära fram sitt barn.

Sedan har vi då dem som av rent pragmatiska skäl ansåg att en vid social indikation måste in, som straffrihetsgrund, eftersom de menade att detta var det enda sättet att få bukt med de illegala aborterna. De ansåg med andra ord att det stora antalet illegala aborter inte gick att hejda och att det därför var bättre att de utfördes av legitimerade läkare än av kvinnorna själva eller av kvacksalvare. Professor Olow, som också satt i abortkommittén, sade till exempel att: "Vad som nu kräves, [för att förhindra sjukdom och död till följd av kvacksalvaraborter,] är att läkarna förmås inse, att det är deras plikt att rädda kvinnorna från dessa olyckor. De kunna göra det helt enkelt genom att utsträcka sina indikationer till att omfatta icke endast medicinska sådana utan även en del icke-medicinska".

Många menade dessutom att det stora antalet illegala aborter just visade att det allmänna rättsmedvetandet hade sprungit ifrån lagen och att det var samhällets uppgift att se till att lagen låg i samklang med detta rättsmedvetandet.

Det florerade också en hel del för sin tid radikala åsikter i frågan. En del menade att total straffrihet för kvinnan var den enda tänkbara lösningen. Och i riksdagsbehandlingen av abortfrågan diskuterades om fosterfördrivningen skulle vara helt straffri, p.g.a. nöd, delvis straffri, eller icke straffri.

En del ansåg att fostret var en del av kvinnans kropp och att man därför inte kunde straffa kvinnan för något som hon ådrog sin egen kropp, i likhet med att lagen inte tillämpade straff för självmord. Advokaten Ruth Stjernstedt säger t.ex. i artikeln: Fosterfördrivningslagstiftning: "Lagens ståndpunkt om fostrets självständiga rätt att få födas och utveckla sig till en fullvuxen människa torde icke längre uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet. Särskilt när det är fråga om avbrytande av ett tidigt havandeskap är det ofrånkomligt att kvinnorna i allt högre grad icke kunna acceptera och böja sig för denna princip utan att de stället kräva full bestämningsrätt över sin kropp."

Vidare menade dessa radikala människor att erfarenheten hade visat att om kvinnorna inte fick denna rätt så tog de sig denna rätt på olaglig väg, det hade de många illegala aborterna visat.

Man märker också att befolkningsfrågan har en stark tendens att lysa igenom många argument i debatten, även om abortkommittén starkt ifrågasätter att man genom lagstiftning kan tvinga kvinnor att föda fram sina barn. Den pragmatiske Doktor Åke Berglund sade bland annat att: "Då diskussionen rört sig om fosterfördrivningsbrottets bestraffning, vilkens avskaffande axiomatiskt ansetts skola medföra ett ökat antal fosterfördrivningar och som följd därav ytterligare minskad nativitet, ha utilitarister och moralister hand i hand vänt sig bort från hela problemet och i manande varningsord vänt sig till samhället och individerna för att förmå dem att icke brådstörta åtgärder eller utredningar".

Lite enighet hittar vi om man försöker se vad kvinnorna själva tyckte. Eller vad de, som kom fram i den offentliga debatten, trodde att kvinnorna själva tyckte i abortfrågan. I yttrandet från Lärarkollegiet vid Karolinska institutet säger de att det inte råder något tvivel om att uppfattningen, att fostret är en del av kvinnans kropp och att hon därför själv måste avgöra om hon vill föda eller inte, har fått en stor utbredning bland kvinnorna själva.

De kvinnor som kommer till tals har ofta en klar uppfattning. Gerda Kjellberg som satt i abortkommittén sade till exempel i det otryckta protokollet att det var viktigt att göra den sociala indikationen så vid som möjligt eftersom det var viktigt att kvinnorna inte skulle behöva föda barn om de inte ville. Och Alma Sundquist menade att det i sista hand ändå måste komma an på kvinnan att besluta om hon ville utföra en abort eller inte.

Vidare läser vi i yttrandet från Styrelsen för folkpartiets kvinnogrupp att: "Ingen människa bör tvingas att sätta barn till världen. [...] Havandeskap, tillkommet mot den havandes vilja, borde icke få förekomma." Och Advokat Ruth Stjernstedt sade att: "Samhället måste inse, att avbrytande av havandeskap i de flesta fall objektivt eller åtminstone subjektivt framstår såsom en tvingande nödvändighet, eftersom tusenden och åter tusenden kvinnor och kvinnor inom alla samhällslager och av alla bildningsgrader vidtaga denna åtgärd trots lagens förbud".

I yttrandet från Fredrika-Bremer förbundet hittar vi de enda kvinnor i materialet som tvekar inför det lagförslag som lades fram. Styrelsen menade här, att det var viktigt att förtydliga den sociala indikationen, för att förhindra missbruk, och sju av styrelsens medlemmar reserverade sig även på denna punkt eftersom de ansåg att en social indikation stred mot den kristna etiken.

Min sammanfattade bedömning av kvinnorna i den offentliga debatten är att de flesta är upprörda över att kvinnorna inte själva kunde avgöra, huruvida de skulle föda fram sina barn eller inte. Och detta oavsett vilka argument de förde. För även om en del ansåg att de i grunden tyckte att fostrets liv skulle värnas, så menade man också att detta beslut i sista hand skulle ligga i moderns händer.

Även om det är relativt lätt att belägga vilka åsikter som kom fram i abortfrågan, och även om kvinnorna i offentligheten tycktes vara någorlunda eniga, så är det svårare att svara på om det fanns en allmän opinion i frågan. Frågan om den allmänna opinionen var, som det verkar, svår att besvara redan under 1920-30-talet. Som exempel på denna villrådighet kan tas ett par yttrande från, enligt mig, reaktionära håll. Den medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala skrev:

"Fakulteten delar i stort sett de sakkunnigas uppfattning att det allmänna rättsmedvetandet framför allt under de sista decennierna kommit att svänga i riktning mot ett allt mildare bedömande av ifrågavarande ingrepp. Den oerhörda stegringen av abortfrekvensen inom olika samhällskikt kan näppeligen tolkas annorlunda än såsom ett uttryck för en allt mer utbredd uppfattning, att ett tidigt avbrytande av ett från olika synpunkter ovälkommet havandeskap anses vara en mänsklig rättighet, som av lagen icke borde förvägras. Men huruvida denna ytterlighetsuppfattning verkligen har någon djupare resonans hos vårt folk är svårt att avgöra och torde snarast böra betvivlas."

Vidare sade doktor Sjövall, i Malmö läkarsällskap, att: "Och aktgåve man på den rent teoretiska diskussionen på detta område så vore det ju väl bekant, att i vårt land liksom i andra länder meningarna skiftade från det strängaste fördömandet av snart sagt varje ingrepp på det spirade nya människolivet till uppfattningen, att dylika ingrepp vore att inom vida gränser betrakta som vederbörandes privatangelägenhet. -Sådant vore alltså tidsläget."

Överhuvudtaget finns det många upprörda inlägg, både i arkivmaterialet och i de yttranden som abortkommittén fick in, där företrädarna för olika åsikter, ansåg att just de, företrädde den allmänna opinionen. Så även om det tycks finnas en trend mot en liberalare hållning i frågan, tycks meningarna fortfarande gå brett isär.

Jag skall därför nu gå in på olika omständigheter kring de illegala aborterna, som framkommer av materialet, för att på det sättet försöka göra en bedömning av den allmänna opinionen och vad den vanliga kvinnan utanför offentligheten ansåg.

Antalet illegala aborter och motiven till dessa

Det som först slår en, är ju det stora antalet illegala aborter som gjordes vid den här tidpunkten. När medicinalstyrelsen räknar på att det förekommer runt 20 000 illegala aborter årligen, räknar de lågt enligt många. Vissa bedömare tror att antalet aborter är lika många som antalet födslar per år, alltså runt 90-100 000 stycken. Den siffran motsvarar siffrorna för illegala aborter i katolska länder, där preventivmedel inte finns tillgängliga. Med tanke på att preventivmedel fortfarande var förbjudna på 30-talet, så finns det kanske en anledning att läsa upp siffran på 20 000 en aning. Men även om vi inte läser upp den, så innebar siffran, som vi förut sett, att var fjärde graviditet slutade med abort i Stockholm. En på fyra graviditeter, det är samma siffra som hela Sverige ligger på idag. Detta är under alla omständigheter en hel del kvinnor, och jag har svårt att tänka mig att alla dessa ansåg att det var moraliskt förkastligt att utföra en abort.

En hjälp i frågan om vad kvinnorna tyckte kan ju vara vad som framkommer i undersökningen om abortsökandes motiv, som gjordes av medicinalstyrelsen. Här kan dessutom det stora antalet kvinnor som överhuvudtaget frågade läkare om hjälp, utan att det förelåg någon medicinsk indikation, vara anmärkningsvärd, eftersom det var olagligt vid den här tiden. På en månad 1934 vände sig 732 kvinnor till landets läkare för att få hjälp med aborter. Detta blir om man slår ut det på ett år ca 8 800 stycken och då svarade inte ca 28% av landets 2 283 läkare på enkäten.

Själva motiven till abortsökningen kan ju också vara till hjälp då vi vill se hur kvinnorna tänkte. I förstföderskornas motiv, vilka var den största gruppen abortsökanden, läser vi att ca 31% uppgav att de var rädda för att förlora sin anställning, 6,5% ansåg sig själva vara för unga, 10% ville ha abort i fruktan för föräldrarna och 7% angav att de hade blivit övergivna av barnafadern. Endast 2,5% angav eugeniska skäl för sin förfrågan och endast 1,4% angav humanitära skäl.

Ca 96% av de som ansökte om abort angav alltså sociala skäl till varför de ville ha en abort utförd. Även om man betänker att läkaren hade tystnadsplikt så slår det mig att kvinnorna inte tycks skämmas över de skäl de anför. För även om de ekonomiska och sociala skälen skulle slå hårt mot kvinnan, så var ju dessa inte tillräckliga som skäl i den offentliga debatten enligt många. Därför är det ju förvånande att de kvinnor som sökte abort själva, och dessutom inte drog sig för att gå till en läkare för att göra en förfrågan, tyckte att dessa skäl var fullt tillräckliga.

Man kan ju också få lite hjälp, både om förekomsten av abort och om vad kvinnorna ansåg, om vi tittar på hur kvinnorna utförde de illegala aborterna. Något som tycktes vara ganska vanligt var förekomsten av yrkesabortörer, som man kallade dem. 1934 så stod till exempel en yrkesabortör inför rätta i Stockholm. Han hette Rudolf Olofsson och på hans mottagning på Drottninggatan hade man hittat, inte mindre än 559 kort på behandlade kvinnor. Större delen av dessa kvinnor gick inte att identifiera men 158 av dem ställdes inför rätta 1934.

Det kan också vara intressant att få reda på hur kvinnorna kom i kontakt med dessa yrkesabortörer. I fallet Olofsson uppgav 35 stycken att de hade fått kännedom om Olofsson av en viss läkare som hette N.A Nilsson i Örebro, 12 stycken uppgav att de hade fått kännedom om Olofsson av en professor Almquist och 5 stycken uppgav att de hade hänvisats till Olofsson på RFSU, förmodligen av Elise Ottesen-Jensen. Resterande hade alltså hört talas om Olofsson ryktesvis eller från mun till mun.

Andra sätt att få reda på hur man kom i kontakt med yrkesabortörer har man försökt klarlägga med hjälp av andra yrkesabortörer som ställts inför rätta. Även om de är ett fåtal, så kan man ju få en fingervisning om hur ryktesspridningen gick till. En av yrkesabortörerna hade till exempel uppgivit att han var känd som sådan på nattklubbar och i cigarraffärer. En annan hade mest fått sina klienter hänvisade till honom genom den abortsökandes eller barnafaderns arbetskamrater. En tredje hade samarbetat med förmedlare. Vidare uppgavs det att det inte var ovanligt att kvinnor lämnade uppgifter om yrkesabortörer till kamrater och bekanta när de sågs på arbetsplatser, danslokaler osv.

Det är svårt att med hjälp av dessa uppgifter avgöra om yrkesabortörerna var vanligt förekommande eller hur människor fick reda på deras förekomst. Men det är tydligt att det inom vissa kretsar ansågs vara extremt vanligt. Ruth Stjernstedt sade till exempel om abortbruket att: "Allt emellanåt förekommer det t.o.m. att vissa yrkesutövare drivit en hel liten, ofta förresten inte så liten, privatklinik, där patienterna lagts in och fått vistas till dess fostret avgått och all fara för kvinnan ansetts överstånden. Kunskapen om dessa abortörers existens tycks gå kvinna och kvinna emellan över hela landet som ett hemligt frimureri."

Det tycktes också vara vanligt förekommande att kvinnor med hjälp av olika medel försökte göra abort på sig själva. Det vanligaste hjälpmedlen var sonden och livmodersprutan. Sonden stack man in i slidan, upp i livmodern, och lät den vara kvar ett par dagar, detta medförde ofta stora risker för infektioner. Livmodersputan var om möjligt ännu värre, den kunde man använda till att spruta upp bensin, karbolsyra och andra farliga vätskor. Fick inte kvinnorna tag i dessa verktyg använde de vispar, hårnålar och strumstickor.

Sonderna och livmodersprutorna kunde kvinnorna köpa helt lagligt i s.k. hygien- och sjukvårdsaffärer där de ibland till och med försågs med bruksanvisning! Detta var tydligen så vanligt förekommande, att Malmö läkarförening pratade om att det förekom en reklamtrafik, trots gällande lagstiftning, i tidningspressen och i skyltfönster som ohämmat föranledde användningen av de nämnda metoderna.

Den allmänna opininonen

Det är otroligt svårt att göra sig en bild av hur opinionen såg ut vid den här tiden. Det som säkrast går att bevisa är vilka åsikter som kom fram i den offentliga debatten. Att försöka komma åt i vilken omfattning de förekom och vad kvinnorna ansåg i frågan är svårt att utläsa av det begränsade material jag har varit hänvisad till. Följande analys blir alltså en tolkning från min sida och det ankommer en senare undersökning att se om den kan anses vara hållbar.

Det fanns alltså olika åsikter i abortfrågan under den här tiden, och det var många som principiellt sätt ansåg att samhällets uppgift var att värna om fostrets liv. Denna åsikt är, i materialet, ofta företrädd av de manliga professorerna, läkarna och de sakkunniga.

Men det var också, enligt mig, ovanligt många som hade, för sin tid, liberala åsikter i frågan och dessutom tycktes många kvinnor rent av vara upprörda över att det överhuvudtaget fanns en lag som förbjöd aborter. Dessa åsikter kom fram i liberala och radikala kretsar och tycktes vara, enligt bedömare på den tiden, utbredd bland kvinnorna.

Även det faktum att de flesta kvinnor, som ställdes inför rätta, blev villkorligt dömda talar för att allmänheten inte tyckte att detta var ett alldeles för allvarligt brott och abortutredningens liberala förslag för en vidgad social indikation är också, i sig, något som talar för att en liberal hållning i frågan var på uppgående.

En annan sak som talar för att allmänheten inte tycktes tycka att aborter var någon större brottslig handling är ju alla de abortredskap som såldes helt lagligt och där det inte fanns någon tvekan om vad man skulle ha dessa redskap till. Anmärkningsvärt är att de till och med förekom med bruksanvisning.

Något som talar emot, att dessa liberala åsikter i verkligheten var så utbredda, är att den sociala indikationen i praktiken inte kom att genomföras i 1938 års lagändring. Visserligen skulle man kunna tolka detta med en rad andra argument. Man skulle kunna tänka sig att den sjunkande nativiteten och oron över befolkningens tillväxt var så utbredd att det var svårt att genomföra en reform i abortfrågan. Man skulle också kunna tänka sig att kvinnorna på den här tiden hade svårt att göra sin röst hörd, även om de i teorin fick vara med i beslutsprocessen. En tredje tolkning skulle kunna vara den, att även om många människor ansåg att abort i och för sig kunde vara nödvändig i det enskilda fallet, så var den mest politiskt korrekta uppfattningen, att fostrets liv skulle värnas.

Om man skall göra en samlad bedömning av dessa argument, så verkar de flesta vara eniga om att de illegala aborterna var ett samhällsont, som man med alla medel skulle försöka stävja. Den mest utbredda uppfattningen var att fostret i princip skulle skyddas av samhället, och även om många av pragmatiska skäl ville att fostret skulle stå tillbaka inför det lidande som många kvinnor utsattes för när de genomförde de illegala aborterna, så vann den uppfattningen gehör att det var de orsaker som föranledde kvinnor att vilja göra abort, som av samhället skulle motverkas. Man ville alltså hjälpa kvinnorna att föda fram sina barn genom att bygga ut välfärden och genomföra sociala reformer. Dessutom ville man inte riskera att nativiteten ytterligare sjönk genom att göra aborterna straffria.

Men även om man kan komma fram till denna samlade bedömning i frågan om den allmänna opinionen och även om man skulle kunna säga att kvinnorna i den offentliga debatten tycktes ha en liberalare hållning i frågan än vad männen hade, så är det ändå svårt att avgöra vad kvinnan ute på gatan ansåg i frågan.

Något som talar för att aborter inte betraktades som något allvarligt brott, för kvinnan på gatan, var förstås det oerhörda antalet illegala aborter. 20 000 illegala aborter årligen är inte en låg siffra. Det utgjorde 9,9% av alla graviditeter i Sverige.

Utredningen om kvinnornas motiv till att göra aborter, skulle man också kunna tolka som att de hade en ganska liberal inställning till dessa. Men att dra några slutsatser av de som gjorde en sådan förfrågan kan vara vanskligt eftersom de kvinnor som ansåg att aborter var moraliskt förkastligt förmodligen inte skulle göra en sådan förfrågan. Dock är här, återigen det stora antalet anmärkningsvärt. 8 800 kvinnor på ett år, gör ca hälften av det beräknade antalet illegala aborter. Dessa kvinnor gjorde alltså en förfrågan direkt till läkarna och detta kan skvallra om att många läkare inte hade en så stram hållning i frågan trots allt.

Man skulle också kunna peka på den ryktesspridningen som förekom om de illegala yrkesabortörerna, men här måste jag ändå göra en reservation. I vilken utbredning dessa förekom och hur kvinnorna fick reda på att de existerade är svårt att avgöra. Vi har bara tillgång till material som rör de fall där dessa blev kända och där kvinnorna ställdes inför rätta. Vi har med andra ord ingen aning om vad den "vanliga" kvinnan som inte utförde någon abort eller ställdes inför rätta visste om dessa abortörer.

Självklart går det inte att med mitt begränsade material komma fram till någon slutgiltig slutsats vad gäller den vanliga kvinnan, även om mycket talar för, att många av kvinnorna såg det som sin självklara rätt att få avgöra om de ville föda fram sitt barn eller inte.

Jag vill avsluta med vad min mormor, född 1912, sa till mig när vi pratade om hennes väninna, som hade gjort abort hos en yrkesabortör på 30-talet. Jag hade frågat henne, hur hon hade reagerat över att hennes väninna hade gjort denna handling och om hon ansåg att hon hade gjort något moralsikt fel. "Nej", svarade min mormor bestämt, "jag tyckte bara så synd om henne."

År 1934 tillsattes en abortkommitté på uppdrag av regeringen. Denna skulle göra en utredning om huruvida det fanns skäl att göra en lagändring i frågan, eftersom antalet illegalt utförda aborter hade stegrat. Rättsläget var då sådant att aborter i princip var olagliga om de inte gjordes av strikt medicinska skäl, där kvinnans liv var i fara.

Denna kommitté genomförde utredningar angående förekomsten av illegala aborter och vilka motiv abortsökande kvinnor lade som skäl för viljan att utföra en abort. Vidare tog abortkommittén del av den offentliga debatten i ämnet.

De konkreta frågeställningar jag sökt besvara var om det rådde en allmän opinion i frågan, och vad kvinnorna själva ansåg.

Av kommitténs arbete framkom att det beräknade antalet aborter var ca 20 000, år 1930. Vidare framkom att kvinnor som sökt abort framhöll mestadels sociala skäl för sin önskan att avbryta havandeskapet. Efter att även ha tagit del av den offentliga debatten, kom abortkommittén med ett reformvänligt lagförslag som lade in humanitära, rasbiologiska och sociala straffrihetsgrunder för fosterfördrivning. Kommittén ansåg dock att samhället i princip hade att skydda fostrets liv.

I den offentliga debatten rådde det vitt skilda åsikter i frågan. På ena ytterkanten fanns de som ansåg att samhället måste värna om fostrets liv, om det inte fanns strikt medicinska skäl, till att inte göra det. Andra ansåg att man på grund av de många illegala aborterna som genomfördes, var tvungen att se över frågan och lägga in så vida sociala indikationer som möjligt som straffrihetsgrund. Det fanns också de som förespråkade total straffrihet i abortfrågan, och denna åsikt var starkt företrädd av de kvinnor som kom till tals i den offentliga debatten.

Vad den vanliga kvinnan "på gatan" ansåg i frågan är svårt att avgöra, men här talar förekomsten av det oerhörda antalet illegala aborter, för att hon inte tyckte att det var något allvarligare brott. Även de sociala motiv som de abortsökande kvinnorna anförde i abortkommitténs undersökningar talar för att de hade en liberal hållning i frågan.

Vidare tycks den allmänna opinionen ha varit den att fostrets liv skulle skyddas och att aborter var ett samhällsont som skulle stävjas även om många tyckte att oseden med de illegala aborterna inte kunde fortgå. De ville ge kvinnorna rätt att få abort utförd av en sakkunnig läkare genom att införa den sociala indikationen. Att den sociala indikationen i praktiken inte kom att genomföras i 1938 års lagändring anser jag berodde på att man istället för att införa den, ville komma till rätta med problemet genom sociala reformer. Dessa reformer skulle sedan hjälpa kvinnorna att vilja föda fram sina barn.

Otryckta källor:

Abortkommittén 1934-09-24 (561), Volym 1 och 9, RA

Davidson, Barbro & Forsling, Christina, Abort förr och nu (Stockholm 1982)

SOU 1935:13 Yttranden över preliminärt förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap (Stockholm 1935)

SOU 1935:15 Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap (Stockholm 1935)

Till abirs hemsida

Till mina elevarbeten